Lyrans Noblesser: Och bergen skall rämna

tisdag 23 juli 2019

Och bergen skall rämna

Läsare av bloggen har säkerligen lagt märke till att "gamla" klassiker är ojämförligt den allra bästa litteraturen, för mig. Jag älskar romaner av Selma Lagerlöf, Pär Lagerkvist, Per Anders Fogelström, Hjalmar Söderberg, Moa Martinson m fl. Det är inte ofta jag fastnar på samma sätt för moderna författare, men Erika Olofsson Liljedahl är en av dem. En av mycket få, får jag väl lov att tillägga. Debutromanen Någonstans brister himlen hyllades av både kritiker och "vanliga" läsare, själv öste jag beröm över romanen och beskrev författaren som "en av våra blivande stora författare". Bok nummer två kan för många författare vara svår, och det var med en blandning av oro och högt ställda förväntningar jag läste de inledande sidorna av Och bergen skall rämna. Låt mig redan nu bara slå fast, alla förväntningar infriades med råge. Jag, som under nästan ett helt år haft svårt att läsa p g a begynnande utmattning, kunde knappt lägga ifrån mig boken.

Det är sommar år 1901. Prästen Georg och hans maka Hedvig har flyttat norrut till det lilla samhället Tornehamn, en plats där civilisationer möts, där järnvägen med möda byggs och där samerna ska kristnas. Georg ägnar dagarna åt sina prästerliga plikter, medan Hedvig håller hemmet fint och längtar efter sin far och sina syskon. Hon skriver brev till fadern och förgyller tillvaron för att inte oroa dem där hemma. Men ensamheten är stor, och sorgen efter ett missfall och längtan efter barn tung. Då det blir möjligt att ordna med rallararbete till den yngre brodern David, väcks ett hopp om att få vara betydelsefull för någon igen. Samtidigt har den ordinarie läraren för samebarnen fått förhinder och Hedvig lyckas övertala maken att få vara deras lärarinna. Men ingenting är lätt och enkelt i den karga, vackra fjällmiljön och de oskrivna reglerna är orubbliga.

Liksom i debutromanen är miljöskildringarna i Och himlen skall rämna fantastiska. Beskrivningar av kylan som får tänder och gnager sig in och de böljande, skälvande bergen som kryper närmare är ren njutning att läsa. Kontrasten till detaljerade beskrivningar av smuts och misär i rallarbaracken är stor. Karaktärerna väcker intresse och empati hos läsaren, och speglar den omtanke författaren skapat dem med. Hedvig är den som kommer mig närmast, hennes försök att göra gott berör mig. Samtidigt är hon inte helt enkel att förstå, precis som det är med många människor. Handlingen engagerar, jag blir berörd och vill hela tiden läsa lite till. Och gestaltningen av tidsandan och det gräsliga sätt samerna behandlades på är viktig läsning i en tid där rasismens fula tryne åter vädrar dagsljus.

Sammantaget är Och bergen skall rämna en engagerande, angelägen berättelse skriven på ett poetiskt, sparsmakat, oerhört vackert språk. Jag hoppas att författaren redan är i färd med nästa bok!