lördag 12 november 2016

Det självupplevda "sanna"


Veckan inleddes med en tematrio om "sanna" berättelser, här kommer lite mer om min tankar kring att begränsa litteratur till det som är "sant". Först en liten psykologilektion.

Empati betyder förmågan att uppleva och förstå andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla.

Mentalisering är ”att kunna se sig själv utifrån och andra inifrån”. När man mentaliserar reflekterar man över sina egna och andras tankar och känslor. Man blir påmind om att varje människa har sitt eget perspektiv och tolkar verkligheten på sitt eget sätt. Ett annat sätt att beskriva mentalisering är att ”tänka om känslor och känna om tankar”. Utvecklad mentaliseringsförmåga har den som kan reflektera utan att värdera, den som är flexibel i tanke och känsla och kan se det som händer ur olika perspektiv. Karaktäristiskt för en utvecklad mentaliseringsförmåga är att man kan stå ut med osäkerhet, att man kan se att det finns flera tänkbara förklaringar till den andres beteenden.

Att skriva en fiktiv roman kräver empatisk förmåga och mentaliseringsförmåga. Tack och lov finns det massor av författare som har den här förmågan. Men många av dem ifrågasätts på riktigt tråkiga sätt. Detta skrev Lotta Lundberg om under den gångna veckan. Jag tycker att det är både tråkigt och absurt att det som är självupplevt ses som mer sant än det rent fiktiva sanningslika. Det vet vi väl alla egentligen att det självupplevda är subjektivt, ett sätt att uppleva, tolka, verbalisera något?

Jag har själv råkat ut för samma typ av ifrågasättanden som Lotta beskriver när jag som relativt ung (typ 30) psykolog började arbeta med mödra- och barnhälsovård. Hur kunde jag vet något detta, jag som inte ens hade egna barn? När jag däremot började arbeta med traumatiserade, torterade flyktingar försvann plötsligt kravet på att ha upplevt själv, plötsligt räckte det med att vara en empatisk människa. Nu när jag har barn brukar jag ofta prata om att man faktiskt inte alls blir en bättre psykolog bara för att man har egen erfarenhet av att vara förälder. Den egna erfarenheten är ofta alldeles för begränsad till just en specifik situation, men både som psykolog och författare måste man kunna föreställa sig andra sätt att förhålla sig än de egna.

Får man då skriva om människor med annat ursprung och andra erfarenheter än de egna? Ja, det är klart att man får. Samtidigt är frågan komplex för det blir heller inte bra om vissa grupper får tolkningsföreträde och inte människor med egna upplevelser når ut. Men den frågan måste man nog försöka lösa på annat sätt än genom att försöka begränsa författare som skriver fiktivt. Tänk så mycket fattigare jag skulle vara utan Hilary Mantels fantastiska porträtt av Thomas Cromwell, utan Colm Tóibín fina kvinnoskildringar, utan Vladimir Nabokovs skildring av vad som rör sig huvudet på en pedofil. Tack till alla författare som använder sig av sin empati och mentaliseringsförmåga för att gestalta det som går utanför er och min horisont.

Även Bernur har skrivit om detta under veckan.

3 kommentarer: