Kulturkanon - Edith Södergran

En av de allra bästa inslagen i vår kulturkanon är lyrikern Edith Södergran. Edith Södergran 1892 - 1923 föddes i Sankt Petersburg och inledde sitt författarskap i unga år. Dikterna i det som har kommit att kallas Vaxdukshäftet skrevs mellan 1907 och 1909. I början skrev hon mestadels på skolspråket tyska, övervägande i bunden form och inspirerad av Heinrich Heine. Några av dikterna hade motiv som återkom under senare dikter, t ex vissa sagomotiv och dikter om att vara diktare. När Edith Södergran var femton år gammal avled hennes far i tuberkulos och strax därefter drabbades hon själv av denna sjukdom. Detta medförde att hon tillbringade lång tid på sanatorier i Finland och Schweiz. Debutsamlingen Dikter från 1916 innehöll några av författarens mest kända dikter, t ex den radikala dikten "Vierge Moderne". Septemberlyran från 1918 var mer expressionistisk i stilen och författarens inledning avslutas med de berömda orden: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Flera diktsamlingar och en samling av aforismer följde under de närmaste åren. De sista dikterna utgavs postumt 1925 i samlingen Landet som icke är. Sammanfattningsvis kan Edith Södergran beskrivas som en modernistisk lyriker som ägnade sig åt att översätta själen till språk. Möjligen kan man också tillägga att hon i vårt östra grannland sannolikt anses vara finsk.

"Triumf att finnas till ..."

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,

kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro

som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen

och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Just nu - september 2025

Det är sanslöst nog redan en ny månad och dags att besvara frågor på Kulturkollo om vad jag sysslar med just nu. Nu är vi inne i september, en favoritmånad och på jobbet är det minst sagt full fart. Därför särskilt viktigt att ägna fritiden åt bra saker.

Just nu läser jag med både ögon och öron Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie och Mina vänner av Fredrik Backman. Hittills är inte Adichies bok riktigt allt jag hoppats på, medan Backman levererar. Sannolikt handlar detta om att jag behöver justera orimliga förväntningar.

Just nu lyssnar jag på gamla favoriter av BTS och längtar efter en comeback. 

Just nu tittar jag på tredje säsongen av TV-serien Huset Eliott, återkommer om den.

Just nu njuter jag av att huset äntligen är målat, grunden till växthuset är klar, frysen är full av bär och senaste canceruppföljningen var positiv.

Just nu längtar jag efter Bokmässan så klart.

Kulturkanons brister

Det finns mkt att säga om en kulturkanon rent generellt, utifrån hur den ska tas fram och hur den ska användas. Än mer finns att säga om en regering (med stödpartibihang) som nedmonterar kulturens förutsättningar. Men här ska jag bara kort fokusera på två saker: den manliga historieskrivningen och avsaknaden av arbetarförfattare.

I sin samtid hade dramatikern Alfhild Agrell stora framgångar, hennes pjäser var mer spelade och uppskattade på de svenska scenerna än Strindbergs. Överlag hade kvinnliga ”kulturskapare” en stark position under 1880-talet. I de litteraturhistoriska verk som skrevs kring och efter sekelskiftet uteslöts dock Agrell tillsammans med andra framstående kvinnor. Att detta nu sker igen är bedrövligt!

Agrells genombrott kom 1882 med Räddad, en pjäs som handlar om en kvinna som bryter upp från sitt äktenskap sedan maken ruinerat familjen. När jag pluggade litteraturvetenskap gjorde jag en jämförelse mellan Ibsens Ett dockhem och Agrells Räddad. Likheterna mellan verken är stora, och medvetna. Agrell skrev i polemik mot Ibsens idealistiska, individualistiska upplösning. Hennes drama är nattsvart och betonar mer samhällsstrukturer än individuell frihet.

Karaktäristiskt för svensk litteraturhistoria är också den grupp författare som tillhörde arbetarklassen och ofta endast hade gått i folkskola. De lärde sig skriva genom eget läsande, studiecirklar och folkrörelsernas bildningsarbete. De här författarnas verk (t ex Moa Martinsons Mor gifter sig) är både ett kulturarv och en inspirationskälla för många av dagens författare som skriver om vår samtid. Ingen av dessa för Sverige unika författarskap finns med i vår kanon!

Moa Martinsons självbiografiska trilogi om flickungen Mia (Mor gifter sig, Kyrkbröllop, Kungens rosor) handlar om barns och kvinnors tillvaro i en värld där alla måste slita för brödfödan. Den innehåller en nyanserad, lyhörd gestaltning av en mor-dotterrelation. Moa Martinson var den enda kvinnan bland proletärförfattarna och hennes böcker är skrivna för att ge en kvinnlig motvikt till alla de ”pojkskildringar” som skrevs.

Mer Tóibín i hyllan

Mästerlig och stor romankonst är ord som använts om Brooklyn och Long Island av Colm Tóibín. Romanerna handlar om den unga Ellis Lacey, som växer upp under svåra omständigheter på Irland innan hon får möjlighet att emigrera till USA. I andra romanen får vi fortsätta att följa huvudpersonen senare i livet.

Äntligen står böckerna i min bokhylla.

Tisdagstrion: Författare på A

Återigen har det blivit dags för Tisdagstrion; den här veckan vill Robert veta mer om böcker av författare som börjar på A. Jag valde att presentera ett helt gäng böcker av tre favoritförfattare. 

Copyright/fotograf: Manny Jefferson

Chimamanda Ngozi Adichie är en mycket populär författare, kanske särskilt så bland bokbloggare. Hon föddes i Nigeria och bor numera delvis i Nigeria, delvis i USA. Adichie skriver engagerande och lättlästa noveller, romaner och essäer om angelägna ämnen. Förutom romanerna och novellsamlingen nedan har på svenska getts ut manifestet Alla borde vara feminister samt essäerna Brev till en nybliven förälder och Anteckningar om sorg. 

En halv gul sol är en klassisk, episk berättelse, som utspelar sig under de dramatiska år då staten Biafra bildas. Lila hibiskus handlar om en välbärgad familj, vars inre familjeliv med en tyrannisk far, inte lever upp till det goda anseendet i samhället. Novellsamlingen Det där som nästan kväver dig har fokus på kvinnors situation, kvinnor i nutid och kvinnor från förr. Americanah är en underbar kärleksroman och så mycket mer. Den innehåller knivskarpa diskussioner om ras, kön - och hår. Just nu läser jag författarens nya roman Drömräkning.

Foto: Luis Mora

Kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. 

I Tjänarinnans berättelse/The Handmaid's Tale och uppföljaren Gileads döttrar har religiösa extremister tagit över och kvinnan har reducerats till en barnalstrande varelse utan egen vilja och tankeförmåga. Alias Grace är en ovanlig deckare där den unga pigan Grace Marks döms till fängelse för medhjälp till ett dubbelmord. Efter 30 år benådas hon, men var hon skyldig eller ej? Den postapokalyptiska Maddaddam-trilogin (Oryx och Crake, Syndaflodens år, Maddaddam) utspelar sig i en tänkt framtid där vetenskap utan etik till slut orsakat en ny syndaflod. Endast ett fåtal människor har överlevt, medan ett antal nya varelser befolkar jorden. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. 

Jane Austen, 1775 - 1817, var prästdotter och levde större delen av sitt liv inom familjekretsen. Jag älskar hennes författarskap framför allt för dess samhällskritik och fantastiska gestaltningar kvinnors livsvillkor. Annat jag uppskattar är de realistiska, detaljerade skildringarna av familjelivet på landsbygden. Austens romaner är dessutom fyllda av själviska, fåfänga och allmänt dryga karaktärer som beskrivs på ett härligt ironiserande sätt. 

Stolthet och fördom är en klassisk, historisk kärleksroman om förälskelse med förhinder och svårbemästrade mänskliga egenskaper som högmod och fördomsfullhet. Emma handlar om en mkt egensinnig ung kvinna, som tror att hon vet bäst när det gäller att smida äktenskapsplaner, särskilt för alla andra. Förnuft och känsla handlar om två systrar som söker kärlek/ekonomisk trygghet på olika sätt. Medan handlingen i de flesta av Austens romaner cirklar runt den första förälskelsens alla turer, är handlingen i Övertalning, liksom huvudpersonen Anne Elliot, mer mogen. Austens sista roman handlar helt enkelt om kärlek som inte förgås. Den är min favorit.