Ny serieroman Frances

I förra veckans Top Ten Tuesday lyckades jag inte få till 10 tips på bra grafiska romaner. Jag fick lite bra tips (bland annat om Framtidens arab, som verkar mycket intressant) och började söka lite själv. Snabbt ramlade jag på en bok jag tidigare tittat på, men glömt bort: Frances av Joanna Hellgren. Nu har den hittat hem till mig, jag har bläddrat lite och är mycket förtjust. Det här tror jag är en serieroman som passar mig. Fortsättning följer.

Veckans topplista - Sommarens bästa

Slänger mig för första gången med i Johannas Topp 5-lista som denna gång handlar om Sommarens fem bästa. Jag har läst så lite under sommaren tyvärr, men 5 bästa som är riktigt bra kan jag ändå skrapa ihop. Alla är faktiskt recenserade på bloggen, klicka gärna på länkarna.

Den svavelgula himlen - Kjell Westö
My name is Lucy Barton - Elizabeth Strout
Det förlorade barnet - Elena Ferrante
En Marialegend - Niklas Rådström
Memorys bok - Petina Gappah

Tematrio - Mörker

Kanske känns det lite onödigt dystert att börja terminens tematrio med ett tema som mörker. Men det var det temat som kom för mig. Och det kan ju tolkas som mysigt mörker om man vill. Berätta alltså om tre böcker som innehåller mörker, i bokstavlig eller symbolisk form.

1. En berättelse om kärlek och mörker av Amos Oz handlar om det judiska folkets historia, landet Israels födelse och en stor författares barndom. I brytpunkten mellan landets födelse och moderns död står en liten grabb och observerar och försöker förstå. Boken skildrar författarens ursprung, Israels smärtsamma tillblivelse och dagens politiska situation i området.

2. En resa genom själens mörker av Mary Barnes och hennes psykiater Joseph Berke är en mycket intressant skildring av en resa genom vansinnet. Den schizofrena Mary gör tillsammans med sin terapeut en nedstigning/återresa till spädbarnsstadiet. Denna inre resa är oerhört skrämmande, samtidigt som den är läkande.

3.  I Vägen av Cormac McCarthy vandrar en far och hans son genom ett svartbränt landskap, så gott som allt liv på jorden är utsläckt, mörker råder. I denna postapokalyptiska värld överlever den starke, här finns inte längre några lagar eller någon moral. Vägen är en oerhört gripande berättelse om en far och hans son och en fruktansvärd skildring av livet efter jordens undergång.

Det blev visst inge mysiga mörker hos mig, men kanske ni skriver om lite höstmysigt mörker.

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Tematrio

Det blir en tematrio i eftermiddag, välkomna då alla som har lust att vara med. Hoppas att ni kommer att gilla temat.

Söndagens smakbit - ur Den yttersta lyckans ministerium

Mari på bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av en smakbit ur det läser. Den enda regeln är: No spoilers!

Jag läser just nu Den yttersta lyckans ministerium av Arundhati Roy och här finns precis hur mycket som helst att dela med sig av. Hittills har jag läst ett hundratal sidor, men jag måste försöka läsa långsamt och dra ut på det hela lite. Jag vill att den här upplevelser ska vara länge. 

"Sedan kom delningen. Guds halspulsåder skars av på den nya gränsen mellan Indien och Pakistan och en miljon människor föll offer för hatet. Grannar vände sig mot grannar som om de aldrig känt varandra, aldrig varit på varandras bröllop, aldrig sjungit varandras sånger. Den muromgärdade staden bröts upp. Gamla familjer flydde (muslimska). Nya familjer kom (hinduiska) och slog sig ner kring stadsmurarna."

"Mulaqat Alis poetiska lidelse var inte en hobby skild från hans arbete som hakim (doktor i örtmedicin, min kommentar).Han ansåg att poesi kunde bota eller i alla fall komma ganska långt på vägen mot att bota nästan alla krämpor. Han ordinerade dikter till sina patienter som andra hakimer ordinerade piller. Han kunde plocka fram en vers som var kusligt passande för varje sjukdom, varje tillfälle, varje sinnesstämning och varje hårfin förskjutning i den politiska stämningen i landet. Denna vana skänkte ett djup åt livet omkring honom, men gjorde det samtidigt mindre unikt än det egentligen var. Den fyllde allt med en subtil känsla av stagnation, en upplevelse av att allt som hände redan hade hänt förr. Att allt redan hade skrivits, sjungits, kommenterats och införts i historiens annaler. Att inget nytt var möjligt."

Ja, inte var det väl någon som trodde att biblioterapi var ett modernt, västerländskt påfund?