Både 2010 och 2014 har jag försökt tilldela Ngũgĩ wa Thiong'o Nobelpriset utifrån sjunkande odds på vadslagningslistorna. Nu sjunker oddsen igen, men frågan är om det verkligen betyder något i sammanhanget. I vilket fall skulle jag bli glad om Ngũgĩ wa Thiong'o verkligen presenteras som pristagare i morgon och jag kan ju passa på att skriva lite om honom hur det nu än blir med priset.
Ngũgĩ wa Thiong'o anses vara Kenyas störste författare. Han föddes 1938 och tillhör folkslaget kikuyu. Framträdande i Ngũgĩ wa Thiong'os romaner och pjäser är kritik mot orättvisor och politisk korruption. Ett centralt tema handlar om vad som händer med människor när de skiljs från sina förfäders land, vilket Ngũgĩ wa Thiong'o själv upplevt, i samband med att hans far förlorade sin mark till en vit farmare. För sin regimkritik har Ngũgĩ wa Thiong'o suttit fängslad och han lever sedan 1982 i exil.
Jag har läst två romaner av författaren, båda faktiskt oerhört bra. Floden mellan bergen är en berättelse om myter som kolliderar, om de vitas makt och de svartas kamp för att bevara sin identitet. Det är en historia som både fokuserar på starka mäns egenintresse och kollektivets behov av ledare. Författaren skildrar en komplex situation utan att förenkla och romantisera. En blomma av blod är en osentimental, gripande, vass satir om kolonisationens effekter på samhället och individen. En krävande, intensiv och mycket läsvärd roman.
Vi får väl se i morgon om det är Kenyas tur att få en Nobelpristagare, jag håller en liten tumme för det.
När jag läste första delen i Neapelkvartetten blev jag helsåld och jag har otåligt väntat på del två, Hennes nya namn. Bok 2, Ungdomsår. Hösten har präglats av massor av spekulationer om Ferrantes identitet och nu har det avslöjats att böckerna är skrivna av en relativt okänd översättare vid namn Anita Raja. Mig kvittar det totalt vem det är som skrivit böckerna, men jag tycker att det är skönt med författare som tydligt visar att de inte vill överexponeras i media, utan relatera till läsarna via sina texter. Som sagt har jag väntat otåligt och frågan är om läsningen var värd all väntan? Kort svar: JA!
Första delen i sviten, Min fantastiska väninna, recenserad här, utspelar sig i Neapels fattigkvarter på 50-talet, där Elena Greco och Lila Cerrullo växer upp och blir vänner för livet. Deras vänskap är dock från första början komplicerad och fylld av rivalitet, kärlek och lojalitet. Lila är en oerhört begåvad flicka som inte tillåts läsa vidare. I stället gifter hon sig tidigt. Elena får möjlighet att studera, men känner sig alltid lite underlägsen sin fantastiska väninna. Flickornas uppväxt är fylld av vardagens våld i ett land som nyligen varit i krig, ett land vars traditioner präglas av vendettor. Deras frihet är starkt beskuren av ett djupt rotat patriarkalt system och starka traditioner där släkten bör följa släktens led och skomakarn ska bli vid sin läst.
Hennes nya namn tar vid där den första delen slutade, d v s mot slutet av Lilas bröllopsfest. Lila tror att hon kan göra vad som helst, men redan under bröllopsnatten visar det sig att hennes giftermål med Stefano Carracci är ett stort misstag. Han misshandlar och våldtar henne brutalt. Lila blir kvar i Neapel och lever ett traditionellt liv, medan Elena lyckas, med hjälp av Lila, bryta sig loss och flytta till Pisa för att studera. Denna klassresa är svår för Elena att hantera, hon känner sig inte hemma i den nya miljön. Och hon har hela tiden en känsla av att det inte är hon, utan Lila, som borde leva det nya livet.
Jag använde ord som suverän och fängslande om första delen i Neapelsviten och därför känner jag mig nu lite ordlös. För andra delen är helt enkelt ännu bättre, trots att den är lite tonårsaktigt ordrik här och var. Som läsare har man landat i miljön och författarens gestaltning av de unga kvinnornas inre och yttre liv blir hela tiden mer och mer intressant och komplex. Inte minst beskriver författaren Lilas sviktande hälsotillstånd, hennes ”gränsupplösning” på ett nyanserat sätt.
Den stora behållningen med Neapelsviten hittills är framför allt skildringen av den oerhört komplicerade vänskapsrelationen, men romanerna handlar också om en bildningsresa, en klassresa och ett försök att att förändra en identitet. Fett bra, får jag väl dra till med, för att förnya mina beskrivande ord. Läs!
Titta gärna på boktrailern för att få lite italienkänsla.
HENNES NYA NAMN
Författare: Elena Ferrante
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts (2016)
Serie: Neapelkvartetten (del 2)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Anna, Den läsande kaninen
På torsdag får vi veta vem som tilldelas Nobelpriset 2016. Men vi kan väl passa på att dela ut lite egna priser, eller hur? Vilken levande barnboksförfattare vill ni ge ett "Nobelpris"? Vilken svensk levande författare vill ni ge ett "Nobelpris"? Och vilken levande nordisk författare vill ni ge ett "Nobelpris"?
1. Ja, jag specificerade levande barnboksförfattare för att inte alla skulle ge priset till Astrid. Jag ville göra det lite svårare för er. Men jag inser att jag gjorde det svårt för mig också för många favoritförfattare visade sig vara avlidna (Maria Gripe, A. A. Milne m fl). Årets pris delas ut till Ingelin Angerborn "för hennes tonsäkra skildringar av barnets varande mittemellan olika världar".
2. Nobelpris nummer två tilldelas den levande svenske författaren Jonas Hassen Khemiri "för att med språklig lekfullhet omskapa våra bilder av dagens Sverige".
3. Tredje priset delas ut till den finländska författaren Sofi Oksanen "som med vass skärpa för detaljer utforskar relationen mellan offer och förövare".
"Instruktioner"
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!
Den här bloggen startades ju för att jag skulle skriva om alla Nobelpristagare jag läst. Hmm ja, det har ju inte blivit så mycket med det på slutet. Jag lyckas ju inte disciplinera mig och läsa annat än det jag för stunden har lust med. Men, intresserad av Nobelpriset är jag så klart fortfarande. Om än inte lika mycket som tidigare. En orsak till mitt sviktande intresse har helt enkelt att göra med att flera av mina "favoriter" har avlidit, utan att få priset. Jag tänker t ex på Chinua Achebe och Assia Djebar. Andra favoriter har glädjande nog fått priset under alla år jag bloggat (mer än åtta). Här tänker jag t ex på Tomas Tranströmer och Herta Müller.
Men, vem kan då tänkas få det prestigefyllda priset 2016? Här är en (del av en) lista över oddsen på 20 tänkbara pristagare. Jag har läst drygt hälften av författarna och några av dem skulle jag gärna se som mottagare av Nobelpriset. Kenyanen Ngũgĩ wa Thiong'o har legat högt på listorna under några år, jag har läst två romaner av honom, Floden mellan bergen och En blomma av blod. Båda oerhört bra. Två författare från Israel finns med bland lågoddsarna: Amos Oz och A. B. Yehoshua. Av Oz har jag läst En berättelse om kärlek och mörker och den i dag helt nödvändiga essän Hur man botar en fanatiker. Jag väntar också otåligt på att romanen Judasska översättas och ges ut i Sverige. Av Yehoshua har jag läst Kvinnan i Jerusalem, en gåtfull roman. Av Claudio Magris har jag läst den vackra Orfeus och Eurydike-pastischen Som ni säkert förstår. Murakami och Oates är mångas favoriter, jag är inte helt övertygad om detta. Längre ner på listan (ej med i bild) återfinns en del andra av mina favoriter som t ex Margaret Atwood, Nawal El Saadawi och Colm Tóibín. Någon av dem ser jag gärna som pristagare. I fjol drömde jag att Zagajewski fick priset, undrar om det blir årets sanndröm? Nå, vem tror ni på? Och vem håller ni på?
De alla flesta svenskar har läst eller sett filmatiseringar av Astrid Lindgrens underbara berättelser. En del av dem är mer populära än andra, men man kan nog säga att det finns något för alla hos Astrid. Så, vem är du i Astrid Lindgrens berättelser?
Berätta lite om vem du är (eller kanske skulle vilja vara) i Astrids berättelser och kommentera gärna här så att vi kan hitta era inlägg!
