onsdag 13 april 2016

Min fantastiska väninna Elena Ferrante

När jag kontaktade Norstedts för att be om recensionsböcker ur vårens katalog funderande jag länge på en dansk eller en finsk författare. Men sedan bestämde jag mig för att satsa på en italiensk, med föreställningen att kanske inte så många andra skulle skriva om just den boken. Nu i efterhand kan jag se att jag borde skaffat lite mer förkunskap om den där, för mig, okända italienska författaren. När det närmade sig boksläpp och det stod klart för mig att det var en bästsäljare blev jag lite orolig; jag brukar ju rätt ofta ha svårt att se dessa böckers storhet. Men så blev det inte i fallet med Min fantastiska väninna; här vill jag bara instämma i hyllningskören. Vilken fantastisk bok detta är, hur ska jag kunna vänta på de kommande delarna?!

Romanen inleds i relativ nutid då Elena och Lila hunnit bli i sextioårsåldern. Lila är spårlöst försvunnen och hennes son söker henne hos barndomskamraten Elena, som flyttat norrut till Turin. Men Lila har aldrig besökt Elena där, hon har aldrig velat lämna Neapel. Lila har dock inte bara försvunnit, hon tycks vara som utplånad från jordens yta; alla minnen, foton o s v av henne är borta. Det är så typiskt Lila att alltid överdriva, tänker Elena och fast besluten att inte låta Lila vinna denna gång sätter hon sig vid datorn för att berätta deras historia, in i minsta detalj.

Elena Greco och Lila Cerrullo växer upp i Neapels fattigkvarter på 50-talet och blir vänner för livet. Landet präglas fortfarande av krigstidens nöd och våldet finns överallt. Barn och kvinnor slås av männen i familjen, camorran lurar i det fördolda, fiendskap mellan familjer ärvs i generationer och barnens väg är utstakad från början. Fast det finns undantag. Lila och Elena lär känna varandra i första klass och de blir snabbt oskiljaktiga. Lila är en bråkstake, men en oerhört begåvad sådan. Hon har lärt sig läsa själv och kan alltid mest. Ändå är det inte hon utan Elena som får möjlighet att studera vidare.

Romanen myllrar av människor, familjer, händelser och relationer. Inledningsvis finns en personförteckning, vilket är tur, det är lätt att blanda ihop alla namn och smeknamn. Texten är enkel och målande, jag kan se vissa scener framför mig och tänker att denna romansvit skulle bli en fantastisk TV-serie.

Det är så klart svårt att inte jämföra Min fantastiska väninna med romanen Stål av Silvia Avallone. Båda är italienska och bara det lockar till jämförelse, jag har inte läst så många italienska författare. Båda skildrar dessutom unga flickor som växer upp i ett mycket tydligt patriarkalt samhälle där utsatthet, våld och fattigdom präglar vardagen. Den största likheten ligger dock i författarnas förmåga att gestalta de unga flickornas relation till varandra och deras sökande/skapande av en identitet. Ferrante gestaltar på ett lysande sätt rivaliteten mellan Lila och Elena, en rivalitet som ofta handlar om kunskap, läsande och självständighet. Lila är på många sätt centrum i Elenas liv, hon är den Elena jämför sig med, den hon önskar efterlikna, men också den hon måste särskilja sig från.

Sammantaget är Min fantastiska väninna en suverän uppväxtskildring, en fängslande roman om två unga flickors relation till varandra. Romanen är värd alla lovord som skrivits om den och har ni missat den är det bara att följa länkarna nedan eller att knata iväg till biblioteket.
MIN FANTASTISKA VÄNINNA
Författare: Elena Ferrante
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts (2016)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Bokmania, Kulturkollo

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar