Det är mer än 40 år sedan jag läste böckerna om Katitzi och när jag bestämde mig för att nu läsa om dem hade jag bara vaga minnen av min barndoms läsning. Men redan när jag läst ett par sidor kom minnena och översköljde mig. Som jag oroade mig när Katitzi skulle återvända till den okända familjen och lämna fröken Kvist och upprördes över alla elaka människor som inte lät Katitzis familj stanna så att barnen kunde få gå i skolan. Jag växte upp i ett litet, inskränkt samhälle på 60-talet och minns viskande röster om "tattare". Vagt kommer jag också ihåg att jag någon gång såg tanter med långa kjolar och glittrande smycken. Jag blev nyfiken - och lite rädd. Jag hade ju tyvärr lärt mig att vara rädd för allt som verkade främmande. Men jag kan inte minnas att jag kopplade ihop böckerna om Katitzi med de främmande människor jag ibland skymtade. Och några romska barn träffade jag aldrig.
I första boken om Katitzi lär vi känna Katitzi när hon bor på ett barnhem. Där finns både snälla och stränga fröknar och snälla och mindre snälla barn. Redan i andra kapitlet är dramatiken stor då Ruttan knuffar Katitzi i sjön. Katitzi kan ju inte simma. Läsaren får också veta att Katitzi var hos en cirkusfamilj innan hon kom till barnhemmet, och där upplevde hon många spännande saker bland vilda djur och lindanserskor. Men Katitzi har en riktig familj också och så småningom återvänder hon till dem. Det är inte lätt för Katitzi att vänja sig vid ett resande liv med hårt arbete. Familjen får inte stanna på samma plats mer än några veckor och barnen får inte gå i skolan. Varför, undrar Katitzi och brottas med frågan om vad zigenare eller romer egentligen är.
Jag blir så ledsen och så upprörd när jag läser Taikons berättelse om hur det var att vara rom i Sverige på 40-talet. Ja, boken utspelar sig under andra världskriget, det förstod jag nog inte alls när jag läste den som barn. Och inte hade väl situationen förbättrats så mycket fram till 60-talet heller. Nu är ju situationen annorlunda för de romer som bor i Sverige, men i delar av Europa lever romerna fortfarande under stora umbäranden och omänskliga förhållanden. Detta måste få ett slut!
Jag märker själv att jag blir så känslomässigt engagerad när jag läser Katitzi-böckerna att jag har svårt att komma med mer genomtänkta omdömen. Det jag i någon mån kan tycka är mindre bra är att handlingen och personskildringarna ibland blir lite väl förenklade och sedelärande. Jag tror att barnböcker av idag ofta är mer komplexa både vad gäller berättarstruktur och personporträtt. Jag har börjat läsa boken för dottern, som är 9 år, och hon tycker att den är mycket spännande. Och lite otäck eftersom människor inte är så snälla.
Sammantaget hoppas jag att många både vuxna och barn läser om Katitzi och att böckerna hjälper till att belysa de fördomar om romer som tyvärr fortfarande är så utbredda.
