De senaste åren har andelen kvinnliga författare som tilldelas Nobelpriset ökat markant, det gör mig nöjd och glad. Jag har däremot inte varit i närheten av att gissa rätt på många år, kanske beroende på att jag envisas med att gissa på mina egna favoriter. Och det gör jag i år också.
Lägst odds på Betsson har i nuläget kinesiska Can Xue, som jag inte har läst men faktiskt är nyfiken på. Som tvåa ligger en av mina favoriter, Anne Carson, och på tredje plats ligger australiensiske Gerald Murnane. Tyvärr har jag (fortfarande) inget att säga om honom annat än att det väl vore på tiden med en ny pristagare från just Australien. César Aira, som jag i alla fall läst, har seglat upp på en femte plats och ytterligare några platser längre ner finns en annan av mina favoriter, Jamaica Kincaid. Först ganska långt ner på listan kommer mina manliga favoriter, Salman Rushdie och Colm Tóibín. Marilynne Robinson finns konstigt nog inte med på listan, nog borde hon vara en tänkbar pristagare? Påbörjar nu omläsning av första boken i hennes Gileadsvit så hon kan läggas till på min önskelista nästa år. Och ja, fler böcker av Nina Bouraoui ska också läsas, hon MÅSTE ju förr eller senare tilldelas priset.
Här är min lista över önskade kvinnliga nobelpristagare:
Kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. I Tjänarinnans berättelse/The Handmaid's Tale och uppföljaren Gileads döttrar har religiösa extremister tagit över och kvinnan har reducerats till en barnalstrande varelse utan egen vilja och tankeförmåga. Alias Grace är en ovanlig deckare där den unga pigan Grace Marks döms till fängelse för medhjälp till ett dubbelmord. Efter 30 år benådas hon, men var hon skyldig eller ej? Den postapokalyptiska Maddaddam-trilogin (Oryx och Crake, Syndaflodens år, Maddaddam) utspelar sig i en tänkt framtid där vetenskap utan etik till slut orsakat en ny syndaflod. Endast ett fåtal människor har överlevt, medan ett antal nya varelser befolkar jorden. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. Hösten 2024 lyssnade jag på Margaret Atwood i Stockholm, oförglömligt!
Jamaica Kincaid växte upp med sin mamma på ön Antigua, som då var en brittisk koloni. Hennes texter genomsyras av uppväxten, hon skriver ofta om livet på Antigua och de (post-)koloniala livsvillkoren, och hon skriver om relationen mellan mödrar och döttrar. Förra helgen tilldelades hon Bokmässans litterära pris Sjöjungfrun och intervjuades på scenen av Jessica Gedin. En fantastisk upplevelse! Jamaica Kincaid skriver om komplicerade huvudpersoner, som det inte är så lätt att varken förstå eller tycka om. De är präglade av förtryck och upplevda svek, och har utvecklat kompromisslösa personligheter. Både Annie John och Lucy är oerhört fängslande berättelser, texten är avskalad, lättläst och osentimental, samtidigt som vartenda ord är noggrant utvalt för att förmedla en hel värld av känslor. Makalöst bra!
.jpg)
Anne Carson är en kanadensisk författare, poet, översättare och professor i klassiska språk. Hon är mångfaldigt prisbelönad för sitt originella författarskap som väver samman samtida och antika myter. Till skillnad från ovan nämnda författare är Anne Carson inte särskilt lättillgänglig, vilket hos mig väcker en stark drivkraft och önskan att förstå. Jag har läst Norma Jeane Baker av Troja, en bok som väver samman sköna Helenas och Marilyn Monroes livsöden. Boken går inte att enkelt kategorisera, här blandas lyrik, drama och "fackprosa" till en mycket speciell, alldeles egen konstform. Läsningen gav dock en fördjupad förståelse för, och intensiv upplevelse av, det förtryck kvinnor levt under i tusen och tusen år.
”Att bli tagen med våld
är Helenas historia,
Persefones,
Norma Jeanes,
Trojas.
Krig är sammanhanget
och Gud är en pojke.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar