Tematrio - Långbetitlad

Jag har fått jättemånga bra tips på kommande teman, idag valde jag ett som jag tyckte verkade kul. Berätta om tre böcker med lång titel, bra eller dåliga eller sådana du vill läsa. Var gränsen går för lång är ganska flytande och upp till er att avgöra.

1. Så blir du snuskigt rik i ett snabbväxande Asien av Mohsin Hamid var en av fjolårets favoriter. En ironiskt självhjälpsbok och en underbar kärlekshistoria.

2. Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo är en lättsam, humoristisk beskrivning av kulturkrockar och en vacker, sorglig berättelse om kärlek.

3. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer är en brevroman om vänskap, kärlek och kärleken till litteratur. En feel-good med djup.


"Instruktioner"
Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Vibeke Olsson tipsar om favoritböcker

Vibeke Olsson tipsar om favoritböcker på Kulturkollo och hela serien om Bricken (4 böcker) lottas ut. Missa inte de här underbara böckerna! Här kommer en repris av mina reflektioner kring de två första böckerna i serien.

Sågverksungen och Bricken på Svartvik av Vibeke Olsson, utgivna av Libris, 2010

Kan det bli bättre än så här? Nej, inte i mitt tycke. Vibeke Olsson måtte vara den mest underskattade författaren i vårt land. Är det för att hon skriver för enkelt? Faktiskt så enkelt att hennes böcker kan läsas i många åldrar. Eller skriver hon om alldeles för omoderna teman? Om gudstro, solidaritet och den lilla människans kamp för att överleva. Om jag fick bestämma skulle Vibeke Olsson få många olika priser, allt från bokbloggarnas pris till det något mer prestigefyllda Augustpriset.

De två första böckerna om Bricken handlar om hennes barndom och uppväxt på sågverket Svartvik. I första boken är Bricken 11 år och nybliven sågverksarbetare. Bricken är föräldrarnas enda barn, en ovanlig situation. Familjen har arbete och mat på bordet, men rädslan för svälten är ändå alltid närvarande. Brickens mor har börjat gå till baptisterna för att lyssna på Guds ord, fadern är mer skeptisk. När sågverkspatronerna sänker lönerna går arbetarna ihop i en stor strejk, strejken 1879. I andra boken har Bricken blivit tonåring och ribbkaperska. Som allt arbete på sågverket medför hennes arbete en hel del risker. Och som de andra ungdomarna funderar Bricken mycket på kärleken, samtidigt som hon oroar sig över moderns magsår och grubblar över om hon skall låta döpa sig.

Böckerna om Bricken är på många sätt klassiska arbetarromaner, skrivna ur barns och kvinnors perspektiv. Här beskrivs arbetarrrörelsens och nykterhetsrörelsens framväxt, sprungna ur vardagens behov. Samtidigt vävs här in ett kristet perpektiv som problematiserar motsättningarna mellan arbetarrörelsens och väckelserörelsens budskap.

Men det som gör böckerna om Bricken så engagerande är inte de stora frågorna, utan Brickens egen berättelse. Vibeke Olsson är fenomenal på att gestalta barnets sätt att tänka och uttrycka sig. Trots att Bricken tidigt är med och arbetar för familjens försörjning finns här också utrymme för barnets lekar, drömmar om äventyr och fantasier om framtiden. Även kärleken mellan man och kvinna gestaltar Vibeke Olsson med omsorg och många nyanser. Trots att Bricken föräldrar är utslitna och böjda av hårt arbete finns en närhet mellan dem som värmer läsaren.

En tredje bok om Bricken, Sågspån och eld, finns redan utgiven och en fjärde, Amerikauret, kommer i mars. Jag ser mycket fram emot dem båda.

Niklas Krog tipsar om Vägen

Niklas Krog tipsar på Kulturkollo om Cormac McCarthys skrämmande postapokalyps Vägen. Här är en repris på min recension.

Vägen av Cormac McCarthy.

En far och hans son vandrar genom ett öde, svartbränt landskap på väg söderut, mot havet. Landskapet är täckt av aska, så gott som allt liv på jorden är utsläckt, solens strålar når ej jordens yta, mörker råder. Kylan är genomträngande och den fallande snön blandas med askan i luften. För att kunna andas bär de överlevande människorna ansiktsmasker. Fadern och sonen svälter, det är svårt att hitta något ätbart. Fadern drar deras få ägodelar i en kundvagn och de söker desperat efter mat, värme och andra "goda" människor. Ibland kommer de till övergivna hus som ännu ej plundrats, men lika ofta stöter de i stället på fasansfulla människor, som överlevt genom att äta de andra.

Vi får aldrig veta vad som orsakat förstörelsen, som inträffat flera år tidigare. Jorden är dock sönderbränd, alla djur är döda, endast ett fåtal människor har överlevt katastrofen. I denna postapokalyptiska värld överlever den starke. Här finns inte längre några lagar eller någon moral. För att överleva måste man vara försiktig och kunna försvara sig. Fadern har ett vapen, men bara två kulor. Fadern vill dock inte döda någon, han och pojken tillhör de "goda", de "bär med sig elden". Ondska och godhet är centrala teman i berättelsen, ondskan tar sin gestalt i rövarband som håller människor fångna och vid liv tills de ska ätas. Pojken är god, han vill dela med sig av det lilla de har och hjälpa andra. Fadern tvingas ibland utföra tvivelaktiga handlingar för att försvara sig själv och pojken. Hur länge kan man rättfärdiga sin handlingar genom att säga att man tillhör de "goda"?

Vägen är en oerhört gripande berättelse om en far och hans son och en fruktansvärd skildring av livet efter jordens undergång. Som läsare blev jag invaderad av den klaustrofobiska, ångestladdade stämningen. Trots att jag inte ville veta vad som skulle hända pappan och pojken, kunde jag inte lägga ifrån mig boken. Stämningen är suggestiv, närmast hypnotisk i sin tomhet, författaren har vävt en väv så tät att man blir helt instängd i den. Vägen är helt enkelt skrämmande bra, det är en bok man ständigt återkommer till i tankarna. Och det är en bok man absolut bör läsa.

Språket är precist och avskalat. Stor del av boken är skriven i dialogform, faderns och pojkens samtal är korthuggna, varje ord innehåller något angeläget. Här finns dock också oerhört vackra beskrivningar av det fruktansvärda öde fadern och sonen tilldelats:

"Han gick ut i det grå ljuset och han stod där och han såg för ett kort ögonblick världens absoluta sanning. Den arvingelösa jordens kalla oavlåtliga kretsande. Obevekligt mörker. Solens blinda hundar i deras lopp. Universums förkrossande svarta vakuum. Och någonstans två jagade djur som darrade likt rävar i sitt gryt. Lånad tid och lånad värld och lånade ögon att sörja dem med." (sid 112)

Christian Unge tipsar om Saramago

Christian Unge boktipsar på Kulturkollo om Saramagos Blindheten. Och den är verkligen ruggigt bra. Här är en repris på min recension.

Blindheten av José Saramago, utgiven av Wahlström & Widstrand, 2006.

En man sitter i sin bil vid ett rödljus och väntar på att det ska slå om till grönt. Detta kommer dock mannen aldrig att få uppleva, han blir helt utan förvarning blind. Tidigare har mannen haft god syn och den plötsliga blindheten innebär naturligtvis en chock. Mannen i bilen får hjälp av en fotgängare, som erbjuder sig att köra hem bilen till mannens hus. Senare stjäl fotgängaren bilen. Då den blinde mannens hustru kommer hem hjälper hon sin man till en ögonläkare. Denne kan inte hitta några fysiologiska förklaringar till den plötsliga blindheten. Blindheten är inte heller som man väntat sig ett mörker, den blinde lever i ett konstant vitt ljus. Dagen därefter blir både biltjuven och ögonläkaren blinda, en oerhört smittsam epidemi av blindhet sprider sig mycket snabbt. Myndigheterna försöker begränsa smittan genom att spärra in de blinda och de med smittorisk på ett gammalt mentalsjukhus. Det är meningen att myndigheterna skall förse "patienterna" med mat och andra förnödenheter, men ingen vågar gå nära mentalsjukhuset p g a smittorisken. I den isolerade miljön på sjukhuset skapas ett samhälle som bygger på den starkes rätt. Övergrepp är slentrianmässiga, det finns ju inga vittnen. Men, det finns en kvinna som inte förlorat synen, läkarens hustru, som ändå följt med sin man till sjukhuset och som låtsas att hon är blind. Genom hennes ögon får läsaren ta del av allt som sker i ett samhälle där ingen längre ser.

Blindheten har beskrivits som en roman om nedstigningen i ett helvete alltför likt vår egen värld och det är en perfekt beskrivning. Skillnaden är främst att de blinda i Saramagos värld inte har något val, medan de oseende i vår värld ofta väljer att blunda för det som är obehagligt. Dessutom förblindas vi ofta gradvis, medan människorna i romanen blir blinda på ett ögonblick. Genom blindheten förlorar människorna sig själva och eftersom de inte varken ser eller blir sedda luckras identiteten och även moralen upp.

Saramagos berättarstil är lite svår att komma in i, men den kompletterar berättelsen oerhört väl. Meningarna är vindlande långa, skiljetecken saknas och texten ger ett oerhört kompakt intryck. I dialogerna tappar man ibland bort vem som sa vad, men det spelar kanske inte så stor roll när alla ändå är blinda? Upplevelsen av identitetens relativitet och bristfälliga betydelse förstärks också av att inga personer kallas vid namn utan t ex "den förste blinde" och "läkarens hustru".

Blindheten är en roman med ett tydligt budskap, förordet lyder: "Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam." Blindheten är en vass satir över vår samtid, som kan vara både plågsam och ångestframkallande att läsa. Det är dessutom en av de mest läsvärda böcker jag läst.

Valle Wigers tipsar om Jhumpa Lahiri

Valle Wigers boktipsar på Kulturkollo och kallar Jhumpa Lahiris Främmande jord "en liten skatt". Jag håller med, här kommer en repris av min recension.

Främmande jord av Jhumpa Lahiri, utgiven av Brombergs, 2009.

I fem noveller och en kortroman berättar författaren om välutbildade indiska invandrarfamiljer i USA. Berättelserna skildrar detaljerat det vardagliga livet i ett lugnt tempo. Men under ytan finns spänningarna mellan hemlandets traditioner och det nya landets krav på anpassning. I olika livssituationer blir de här konflikterna mer tydliga och författaren skildrar mycket lyhört individernas längtan efter tillhörighet.

Titelnovellen Främmande jord är min favorit. Här skildras hur familje-relationerna förändras i samband med födelse och död. Rumas mor avled då Rumas son var liten och nu är Ruma åter gravid. Hennes make har ett arbete som innebär att han är hemifrån en del och Ruma leker med tanken att be sin far komma och bo hos dem. Enligt traditionen är det självklart att fadern flyttar till något av sina barn då hans hustru avlider. Ruma har tidigare utbildat sig och levt som en modern, självständig kvinna. Då hennes mor dör och hon själv blir mor återvänder hon dock i allt högre grad till de indiska sedvänjorna. Hennes far har däremot, sedan han blev änkling, kommit att i högre grad anpassa sig till amerikanska vanor och han blir nu bekymrad då han ser sin dotter bli allt mer osjälvständig.

Fokus i alla novellerna ligger på det individuella känslolivet. Berättelserna skildrar lågmält och nyanserat hur exilproblematiken gestaltar sig under olika perioder i livet. Man kan ana att huvudpersonerna på olika sätt brottas med ett visst främlingskap och en kulturell rotlöshet. Här finns dock inte den invandrarmisär man ofta möter i litteraturen, exilproblematiken är nedtonad, men ändå ständigt närvarande i skildringarna av familjerelationerna.

Kortromanen om Hema och Kaushik består av tre väl avgränsade kapitel, skrivna ur olika perspektiv, som skildrar deras relation från barndomen till vuxen ålder. Hema och Kaushik träffas då de båda är små. De skiljs åt då Kaushiks familj återvänder till Indien. Efter några år kommer familjen tillbaks till USA och den unga Hema blir förälskad i Kaushik. Han tar dock inte någon särskild notis om henne. Av olika omständigheter skiljs Hema och Kaushik återigen åt och träffas inte igen förrän i vuxen ålder. Då blossar en mycket intensiv, ömsesidig förälskelse upp, men deras relation är ändå inte okomplicerad.

I berättelsen om Hema och Kaushik ligger fokus i hög grad på längtan efter samhörighet och kärlek. Denna längtan, och möjligheten att faktiskt få det man längtar efter, både lockar och skrämmer paret.

Främmande jord är en novellsamling i min smak. Jag tycker mycket om författarens lågmäldhet och förmåga att berätta om det vardagliga utan att det upplevs som trivialt. Känslostämningar skildras med stor lyhördhet, vilket skapar engagemang hos läsaren. Boken rekommenderas varmt.