Hjärta av damm

Hjärta av damm av Ingelin Angerborn, utgiven av Rabén & Sjögren, 2014

Snart är dottern mogen att ta ett kliv till i sin läsutveckling. Och jag längtar efter att presentera henne för Ingelin Angerborns underbara, mysrysiga berättelser. Jag läser dem själv med stor behållning, trots att det ju var ett tag sedan jag gick på mellanstadiet. Tidigare har jag läst och verkligen gillat Månfågel och Tredje tecknet. Hjärta av damm infriar helt klart mina högt ställda förväntningar.

12-åriga Bella går en teaterkurs på Gamla Ekmanska Teatern på höstlovet. Bästisen Tove skulle också ha varit med, men blev tvungen att resa bort under lovet i stället. Bella tycker att det känns nervöst att hon inte känner någon på kursen och hon gillar egentligen inte att prata så mycket inför andra. De flesta andra på kursen verkar i alla fall vara schyssta och skolkompisen Hilding är ju faktiskt riktigt gullig. Bara en av tjejerna, Nelli, verkar lite underlig. Hon påstår att hon sett döden och hon hämtas på eftermiddagarna av en likbil. En av tjejerna som är anmäld till kursen dyker aldrig upp.

Mycket snart börjar underliga, och lite skrämmande, saker att hända på teatern. Ljuset slocknar, iPaden låter underligt, en docka ser ut att vara levande och någon har skrivit "Hjälp mig" på toaletten. Vad är det egentligen som händer? Är det den försvunna teaterdirektören som spökar? Hur kan det lysa ett svagt ljus på den låsta vinden ibland?

Kännetecknande för Angerborns böcker är realistiska familje- och vänskapsskildringar, lyhörda gestaltningar av den tidiga förälskelsens pirrande, och kusliga, magiska inslag. Som vanligt är allt sammanvävt på ett skickligt sätt, som får läsaren att bäva. Kusligheterna är alldeles lagom för den som inte vågar sig på mer uttalade skräckskildringar och blandningen av vardagsrealism och magi fungerar perfekt.

Rekommenderas varmt till alla bokslukare.

Min sommarläsning

Här är en del av de böcker jag planerar att läsa i sommar. Ganska många är kurslitteratur: Slakthus 5, Sjukdomen, Legionärerna, Gräset sjunger, Katharina Blums förlorade heder. Hoppas att jag ändå kommer att gilla. Resten är en blandning av gammalt och nytt, svenskt och från stora delar av världen. Mest förväntansfull är jag inför de nigerianska romanerna. Inte längre hemma är en fristående fortsättning på Chinua Achebes ­klassiska roman Allt går sönder, den bästa afrikanska roman jag läst. Americanah är Chimamanda Ngozi Adichies  roman att vara afrikan i Afrika och i USA. Den ser jag verkligen fram emot att grotta ner mig i.

Tematrio - Sommarläsningsplaner

På somrarna läser jag ofta en blandning av något temaliknande varvat med lite slapparläsning. I år ska jag läsa en del böcker jag verkligen vill ge odelad uppmärksamhet och några böcker som är kurslitteratur på den litteraturkurs jag hoppas komma in på. Berätta om tre böcker du planerar att läsa i sommar!

1. Katarina Blums förlorade heder av Heinrich Böll, en 70-talsklassiker som enligt undertiteln handlar om hur våld uppstår och vart det kan leda. Kurslitteratur.

2. Som jag har väntat på att läsa Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Jag borde nog utfärda en varning till mig själv att inte låta förväntningarna stiga till himlen.

3. Gräset sjunger av Doris Lessing är ytterligare en bok som väntat länge i min bokhylla. Och eftersom även denna ingår i kurslitteraturen blir den passande sommarläsning.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Stoner av John Williams

Stoner av John Williams, i översättning av  Rose-Marie Nielsen, utgiven av Natur & Kultur, 2014

Hur kan en så händelselös och enkelt berättad roman som Stoner göra alla sina läsare så betagna? Här finns absolut ingen action, sanningen att säga händer det ganska lite i Stoners liv, som är värt att orda om. Här finns inte heller någon stilistiskt grepp för att fånga läsaren, ingen tillkrånglad berättarstruktur och inget yvigt språk. Det här är faktiskt bara berättelsen om en mans liv, ett liv som levs i långsamhet och stillhet. Och trots att det här låter som en ganska trist bok är den faktiskt helt underbar.

William Stoner växer upp i den amerikanska mellanvästern i slutet av 1800-talet. Föräldrarna har hela livet slitit och släpat på en gård som ger lite tillbaks, och det är meningen att Stoner ska ta över när han utbildat sig till agronom. Men när Stoner läser en kurs i engelsk litteratur förändras hans livsmål. Stoner fortsätter sina akademiska studier, han arbetar nitiskt och blir så småningom en omtyckt lärare. En förälskelse leder till ett impulsivt frieri och ett livslångt äktenskap. Krig kommer och går, dagarna läggs till varandra och blir till ett helt liv.

Vad är det då som gör att läsarna fäster sig så vid både huvudpersonen Stoner och vid romanen? Kanske är det så att Stoner är så vanlig att han skulle kunna vara vem som helst av oss? Han är en rättskaffens människa som under sitt liv får uppleva både sorg och glädje. Han är kanske helt enkelt  lagom. Livet blir inte så mycket mer för någon av oss.

Kanske är det också så att just långsamheten och eftertänksamheten lockar oss som lever i ett hektiskt brus av intryck? Händelsefattigheten känns rofylld och Stoners brist på akademiska, vassa armbågar och karriärhunger ger ett mycket sympatiskt intryck. Men man önskar honom lite mer lycka. Lite mer kärlek. För trots bristen på yttre dramatik saknas inte känslor i romanen. Men även dessa upplevs lite på avstånd, genom en vag dimma av vemod.

Sammantaget är Stoner en roman som fängslar, en berättelse som berör, en bok om livet.

Tack för en fin födelsedag

Idag har jag haft en jättebra födelsedag. Dottern hade gjort en fin, guldfärgad ljustallrik, jobbet gav mig en bok jag faktiskt verkligen ville ha - Sagas bok: en trovärdig historia av Elsie Johansson och som grädde på moset vann Holland dagens match och är mycket sannolikt vidare i VM.

Förra gången jag hade en så bra födelsedag var för 20 år sedan. Då vann Holland en mycket spännande EM-match mot Tyskland och jag var på plats på Ullevi. Fantastisk stämning!