Poesidagen 5

Då avslutar jag årets Poesidag genom att tillsammans med Tomas Tranströmer hälsa våren välkommen.

Poesidagen 4

Här är min barndoms stora favoritdikt. I min klass (på mellanstadiet) lästes tre dikter varje vecka och så fick vi rösta om favoriten. Långtradarbil låg i topp många, många veckor.


Långtradarbil av Alf Henriksson

Bland Norrbottens björkar och Skånes pilar
i solen som lyser och regnet som strilar,
om dagen, då folk till sitt arbete kilar,
och om natten då människor ligger och vilar,
kors och tvärs genom landet ilar
långtradarbilar.

Genom veckornas timmar och vägarnas mil,
genom somrarnas dammoln och snöstormens il,
mellan enkla kaféer i välkänd stil
kör trötta chaufförer i evig fil
långtradarbil.

Poesidagen 3

Såklart min favoritskald ska vara med på Poesidagen, här i en underbar tonsatt version.

Poesidagen 2

Här kommer en högaktuell dikt av poeten Håkan Eklund. Han lyckas ofta uttrycka det jag känner på ett både poetiskt och starkt sätt.

Dikt:

Fy fan,
Adolf Hitler står och gapar i dalen.
Han skriker ut lögner som sant.
Mustaschen är borta och
skjortan är färgad
men jag varnar dig, det är faktiskt han.

Fy fan,
Adolf Hitler står och gapar i dalen
och vargflinet har han ännu där.
Rocken är pyntad med nya symboler men jag vet vad dom innebär.

Fy fan,
Adolf Hitler står och gapar i dalen.
Jag trodde den jäveln var död.
Men monster vill vakna och monster ska verka så länge som någon ger stöd.

Fy fan,
Adolf Hitler står och gapar i dalen.
Lika elak
som förut och precis lika galen.
men folk samlas omkring

Fy fan
jag fattar ingenting

Poesidagen 1

Idag, på Världspoesidagen firar jag med ett antal inlägg med lite olika typer av lyrik. Häng med under dagen och ta del av både gammalt traditionellt och nytt angeläget.



Gudars like av Sapfo

Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyssnar till din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt, som alltid
i mitt bröst fått hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.  

Tolkning av Emil Zilliacus.