Jean-Baptiste Clamence är en berömd advokat i Paris, han rör sig i de fina kretsarna, han lever ett till synes lyckligt liv. Dock lever han ensam i en värld som cirklar runt den egna personen. En natt blir Clamence vittne till hur en flicka försöker dränka sig i Seine. I stället för att försöka rädda henne, vänder han om och går sin väg. Clamence förföljs av erfarenheten, för att på något sätt sona blir han de fattigas försvarare. För detta beundras han, samtidigt som han själv ser att allt är en chimär. Clamence flyr och hamnar till slut på en hamnkrog i Amsterdam, där han väntar på någon att tala med.
Fallet har formen av en lång monolog och texten kräver en läsare som söker förståelse. Ty, det riktigt utmanade med läsningen av denna bok är att inte distansera sig från Clamence, utan att våga se hur allmänmänskliga en del av hans tankar och känslor är. Vi bär alla drag av Clamence inom oss, tack och lov är dock sällan dessa egnskaper våra enda. Men, de styr oss i högre grad om vi inte vågar konfrontera dem.
"Jag har kort sagt aldrig bekymrat mig om de stora problemen annat än under pauserna mellan mina små utsvävningar." (sid 46)Från ett psykologiskt perspektiv är gestaltningen av huvudpersonen mycket intressant. På ett sätt kan hans litanior beskrivas som en bikt, dilemmat är dock att det inte finns någon annat viktig person för Clamence än Clamence. Och utan "den andre" blir inte bikten möjlig, i stället för ett sökande efter förlåtelse blir även bekännelsen av synden ett förhärligande av jaget, då jaget är den enda betydelsefulla existensen. Sida upp och sida ner utgjuter Clamence sitt innersta för lyssnaren (läsaren) (sig själv?), han dissekerar mänskligt beteende och finner inget gott, han beskriver cyniskt själviska motiv bakom till synes goda handlingar och han förhärligar upplevelsen av makt - makt över andra människor. Utan någon annan blir ingen försoning möjlig; Clamences bittra öde är att han är sin egen försvarare, sin egen domare, sin egen bödel.
"Jag hade alltså vunnit och i dubbel måtto, eftersom jag inte bara tillfredsställde min åtrå till dem utan också den kärlek jag hyste till mig själv genom att jag var gång fick bekräftelse på min märkliga makt." (Sid 47)
"Kort sagt, för att jag skulle vara lycklig krävdes det att de människor jag utvalde inte skulle få leva. De skulle bara få leva då och då av min blotta nåd." (Sid 51)
Enligt Horace Engdahl är Fallet författarens "verkliga testamente". Jag har tidigare läst Pesten och Främlingen och håller med Engdahl i så måtto att Fallet tvingar mig att relatera texten till mig själv på ett annat sätt.
Fallet är dock en roman man kan behöva läsa flera gånger och diskutera för att förstå. Jag vill därför (återigen) tipsa er om litteratursamtalet om denna bok, som äger rum på Nobelmuseet onsdag 30 mars, kl. 18.30-19.30. Dorotea Bromberg, Nobelmuseets bibliotekarie Karl Berglund samt Elise Karlsson leder samtalet, tanken är att besökarna ska ha läst boken och vara delaktiga. Inträdet är fritt, men antalet platser begränsat och måste förbokas enligt principen först till kvarn. Anmälan görs per e-post: karl.berglund@nobel.se eller per telefon: 08 - 534 818 02.
Den sista delen i Jean M Auels serie om stenåldersflickan Ayla kommer snart att ges ut. Jag har läst de tre första, men avstår nu resten. Men, även om jag inte har lust att läsa just de här böckerna inspirerades jag att välja historiska romaner som denna veckas tema. Berätta om tre historiska romaner du gärna vill tipsa om!