Nick Carraway flyttar till New York för att skapa sig en karriär som fondmäklare. Han bosätter sig i den något mindre eleganta delen av Long Island, West Egg. Som närmaste granne får han den hemlighetsfulle Jay Gatsby, som bor i en kolossalt stor villa, där han ger fester för människor han inte känner. Tvärs över sundet, i det mer fashionabla området East Egg, bor Daisy Buchanan, Nicks sysslingdotter, med sin make Tom. Paret lever ett extravagant liv, fyllt av ytliga bekanta, fester, glamorösa kärleksaffärer, snabba sportbilar och jazz. Så småningom lär Nick känna den mystiske Gatsby, har får ta emot förtroenden om Gatsbys förflutna och blir indragen i dennes försök att åter knyta kontakt med sin ungdomskärlek.
Den store Gatsby är en av den moderna litteraturens mest uppmärksammade romaner, vilket jag efter att ha läst den har full förståelse för. Precis som jag väntat mig är miljön i romanen fantastiskt skildrad. Människorna lever ytliga liv, de jagar fram efter nya spännande upplevelser, livet leker, allt handlar om glamour och glittrande yta. Författaren beskriver denna dekadens på ett så påtagligt vis att jag nästan blir lite smittad av den nonchalanta inställningen.
"För Daisy var ung och hennes konstgjorda värld flödade av orkidéer och gladlynt snobberi och orkestrar som bestämde årets rytm och sammanfattade livets alla sorger och lockelser i nya melodier." (sid 158)Men just som jag slår mig till ro med en drink i handen och jazz på skivspelaren ändrar romanen karaktär. Fram träder en man som förtärs av längtan, en man vars kärlek kräver allt. Som läsare inser man snart att mannens kompromisslösa inställning kommer att leda till hans undergång.
"Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna." (sid 190)Den store Gatsby är nyöversatt av Christian Ekvall, som också har skrivit ett intressant efterord om författaren och den legendariska romanen. Fitzgerald tillhörde "den förlorade generationen" 1920-talets författargeneration, som efter första världskriget hade svårt att tro människan om gott. Fitzgerald kallade själv epoken för "jazzåldern", de nöjeslystna charlstondansande flapperkvinnornas och deras nonchalanta kavaljerers tidevarv. Ironiskt nog levde Fitzgerald och den extravaganta hustrun Zelda samma sorts ytliga, skandalösa liv han så skarpt kritiserar i Den store Gatsby.
En del klassiker läser man för att man bör, en del för att man vill. Den store Gatsby tillhör de senare, detta är en mycket läsvärd roman som stannar kvar hos läsaren länge efter att sista tonerna klingat ut.
