Kambili växer upp tillsammans med brodern Jaja i en nigeriansk välbärgad familj. Fadern Eugene är en viktig person i samhället, han äger en tidning och kritiserar korruptionen i den nya regeringen. Fadern tar även hand om människorna i sin hemby, han ger stora summor till välgörande ändamål, han är en samhällets stöttepelare. Även i kyrkan har fadern en viktig position och religionen är hans ledstjärna. I hemmet är fadern en tyrann. Han misshandlar såväl hustru, som barn, om de inte lever upp till hans höga förväntningar. Barnen får lära sig att det inte duger att vara nummer två och en nitisk katolsk tro präglas in på bara skinnet. Hustrun får upprepade missfall, det är oklart om detta är till följd av fysisk misshandel eller orsakas av rädsla. I samband med ett besök i hembyn får barnen mer kontakt med sin faster Iofema och hennes barn. Kambili och Jajja tillåts därefter besöka fastern och får uppleva ett hem som inte styrs med fruktan. Denna upplevelse leder till att barnen börjar se på tillvaron på ett nytt sätt, en förändring är oundviklig.
Berättelsen om Kambili är mycket gripande och engagerande. Författaren skapar en mycket tät stämning, man lever med i Kambilis klaustrofobiska värld och känner hennes rädsla. De delar som handlar om livet hos fastern, en förälskelse och en fotbollsträning skapar hopp och förväntningar hos läsaren. Berättelsens slut kommer något abrupt och oväntat, men mer tänker jag inte orda om detta. Texten är lättläst, det här är en roman man inte gärna lägger ifrån sig innan den är utläst.
Det som gör romanen till något utöver det vanliga, är porträttet av fadern och gestaltningen av landets kolonisation. Fadern är en person som givetvis väcker avsky hos läsaren, han är intolerant och extrem i sin rigida tro. Samtidigt är han uppenbart en man med höga ideal och ett stort mod. Han ställer upp för de som arbetar för honom, han donerar stora summor pengar till olika välgörande ändamål och han kämpar mot korruption och orättvisor. Jag skulle gärna vilja veta mer om det livsöde som format denne man. Som jag ser det handlar en del av faderns svårigheter om att han tvingats, och tvingat sig själv, att förneka stora delar av den egna identiteten. Han vill inte tala sitt modersmål, utan föredrar engelska. Han har valt bort sin fars gudar och anammat den vite mannens kristne Gud. Han har således avskurit sig själv från sina rötter och från gemenskap med sina samtida släktingar. Detta leder naturligtvis till att den egna själen stympas. Fadern har helt solidariserat sig med kolonisatörerna och i berättelsen om Kambili kan man se hur detta förhållningssätt till överheten förs vidare från en generation till en annan. Kambilis liv präglas av konflikten mellan att frukta den far som slår och längta efter hans kärlek och godkännande. Barnet som blir slaget lär sig att kritisera sig självt, inte förövaren.
Sammanfattningsvis är Lila hibiskus en berättelse om människans behov av sammanhang och tillhörighet. När sammanhangen trasas sönder, när människan utsätts för olika former av övergrepp, identifierar och solidariserar hon sig ofta med förövaren. I Lila hibiskus blir detta tydligt, samtidigt som boken både är spännande och underhållande. Det är stor konst att kunna skriva om så svåra teman, utan att berättelsen blir svårtillgänglig. Men, det lyckas Chimamanda Ngozi Adichie verkligen med. Boken rekommenderas varmt!
