Kalla handen

Nej, på min arbetsplats var de inte intresserade av ett bokbyte-boklånesystem. Tydligen har man haft något liknande tidigare, men då bara lånat ut böcker, böcker man faktiskt ville ha tillbaks. Och det funkade inte. Så, tyvärr var motståndet rätt kompakt när jag försökte lansera min idé. Jag skulle ju så klart bara kunna ge bort de böcker jag själv inte vill ha kvar, men min tanke var också att försöka engagera människor att både spara pengar och miljön genom att låna/byta böcker. Nåväl, vi får väl se om jag får bättre respons vid senare tillfälle.

Boklån-bokbyte på jobbet?

På min arbetsplats arbetar drygt 60 personer. Om alla tog med 3 böcker de inte längre vill ha i hyllan får vi ju en fin liten start på ett lånebibliotek. Dessutom finns där kanske fler sådana som jag; dvs sådana som med glädje donerar mer än 3 böcker. Man skulle också kunna byta böcker med varandra. Visst är väl detta en bra idé? Är det någon som har ett boklåne-bokbytesystem på sin arbetsplats? Ge mig gärna lite tips, så ska jag starta upp på min arbetsplats.

Läslust

Jag har så många olästa böcker i mina bokhyllor och högar att jag snart måste överväga att begära tjänstledigt. Tycker ni inte att man borde kunna få tjänstledigt med lön för att förkovra sig? Nja, chefen kommer nog att tycka att det är tveksamt.

 Bland böckerna som väntar på att bli lästa finns ett helt gäng amrisar. Konspirationen mot Amerika av Philip Roth och New York trilogin av Paul Auster fick jag i ett Pocket & Prassel-paket av min hemliga bokvän Martina, Falling man av Don DeLillo, Vad jag älskade av Siri Hustvedt och Vägen av Cormac McCarthy är böcker jag själv köpt, men inte hunnit läsa. Dessutom har jag flera böcker av Ernest Hemingway, Anne Tyler, Amy Tan, Joyce Carol Oates och Toni Morrison, som pockar på uppmärksamhet.

Bland de afrikanska böckerna, som dagligen gör sig påminda i tankarna, finns Segu av Maryse Condé, En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie och Allt går sönder av Chinua Achebe. Jag är väl snart den enda som inte läst En halv gul sol, det bloggas om den romanen överallt. Jag har även ett par olästa böcker av de afrikanska Nobelpristagarna J.M. Coetzee - Historien om Michael K - och Wole Soyinka - Aké - väntandes i bokhyllan. Dessutom vill jag läsa ner nordafrikansk, arabisk litteratur, t ex av Mahfouz och Mernissi.

Intresset för indisk litteratur växer med varje bok jag läser. De som väntar på att bli lästa är bl a Bittert arv av Kiran Desai, Branden i hjärtat av Mahasweta Devi och Kvinnor på ett tåg av Anita Nair. Dessutom skulle jag vilja läsa den fantastiska romanen De små tingens Gud av Arundhati Roy ytterligare en gång. Jag hoppas också att den senaste Man Booker Prize-vinnaren Aravind Adigas debutroman The white tiger snart ska bli översatt. Den har jag höga förväntningar på. Jhumpa Lahiri är en annan indisk författare jag är nyfiken på.

Även Kina är ett land som intresserar mig och jag har en hel del kinesisk litteratur i bokhyllorna. Nobelpristagaren Xingjian Gao har skrivit En ensam Människas Bibel, och den vill jag hinna läsa under året. Dessutom har jag ytterligare ett par romaner jag tror kan vara riktigt bra bland de väntande böckerna; Stilla av Ying Chen och Släktgården av Li Rui. Jag har också en del "lättare" kinesisk litteratur, t ex deckaren En röd hjältinnas död av Xiaolong Qiu och chick-litromanen Beijing Doll av Sue Chun. De är säkert underhållande.

Ovan nämnda Martina har utmanat oss att läsa kvinnliga klassiker i år och den utmaningen var jag inte sen att nappa på. Dock är jag rätt sen med att verkligen läsa böckerna... Men, mycket snart ska Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén bli läst och därefter har jag lust att läsa Victoria Benedictsson, Moa Martinson, Elin Wägner och (givetvis) Selma Lagerlöf. Jag planerar också att läsa de brittiska klassikerna av Jane Austen, systrarna Brontë och Elizabeth Gaskell. Fast de har jag tänkt läsa på originalspråk, och då kommer jag nog att behöva beställa dem från Amazon :-)

Ja, detta var en kort genomgång av en lång radda olästa böcker. Om jag ska vara helt ärlig har jag faktiskt nu 139 olästa böcker. Ja, jag skäms. Men tyvärr leder inte denna skam till ett ändrat beteende (det gör skam sällan), utan jag både lånar och köper gladeligen nytt tämligen ofta.

Bloggen - ett uppror?

I en artikel i DN beskrivs bloggandets syfte och funktion. Jag kan inte påstå att jag känner igen mig i särskilt hög grad i beskrivningen av genomsnittsbloggaren:

"Genomsnittsbloggaren verkar inte alls särskilt intresserad av kommunikation. Tvärtom tycks hon knappt fundera över vem som läser, eller hur det skrivna tas emot. Till det är innehållet alltför privat och skrivsättet för slarvigt, enligt Weitner."

Jag skriver iofs om mina privata åsikter, men inte särskilt ofta om vad jag ätit till lunch. Jag försöker också att inte skriva alltför slarvigt. Dessutom är jag mycket intresserad av kommunikation och uppskattar verkligen att få kommentarer som kan leda till åsiktsutbyten.

Diskussionen om den privata och monologsamhället är intressant - och tankeväckande. Och visst känns tanken att bloggandet skulle vara en feministisk upprorsstrategi inspirerande - kvinnors liv i det lilla är en betydelsefull del i samhället.

"Blogito ergo sum".

Lockande debutromaner

Det finns många debutanter bland vårens författare och ett par av dem har särskilt fångat mitt intresse.

På förlaget (Ordfront) kan man läsa följande:

Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson är Kalle Dixelius debutroman. Det är en skärpt och annorlunda bok om ett framtida samhälle där litteratur är förbjuden och människor är beredda att riskera livet för en bok. Med humoristisk ton och på klockren framtidssvenska lotsar Kalle Dixelius, eller om man så vill, Toff, läsaren genom en okänd tid. Det är sorgligt, roligt och otäckt på en och samma gång.

I DN kan man läsa ett utdrag ur boken och den verkar vara både rolig och tankeväckande. Följande stycke ger skrämselhicka, när man försöker föreställa sig att detta är vår verklighet om c:a 200 år:

"Böcker är förbjudna, eftersom det är förbjudet att läsa och skriva. Det vet alla. Ingen som jag känner har sett en bok, men jag antar att de ser ut så här: en bunt papper som nån har skrivit på. Och nu, precis nu, inser jag vad jag ska – måste – göra. Jag ska skriva en bok, en bok om mig."

På förlaget (Albert Bonniers) kan man läsa följande:

I begynnelsen var djuren. Hanna Hellquist minns alla djuren som pappa köpte, hittade, stal eller på annat sätt ramlade över och som fyllde varje millimeter av hennes barndom. Sköldpaddorna, trynsnoken, råttorna. Chinchillan, katterna, Ulrik (som var en apa). Mamma och pappa. Och så Göran (som är allergisk). Hanna H tar oss längre in i den värld vi så väl känner igen från hennes krönikor i DN. Till hjälp har hon sin knivskarpa blick för det djupast mänskliga och det djupt tragiskt manliga, sin exakta stil och slagfärdiga ton. Karlstad Zoologiska beskriver en barndom lika smärtsam som djurfylld, lika dråplig som udda. En uppväxtskildring i djurform.

Den här boken lockar lite extra eftersom jag är bekant med miljöerna. Det är alltid speciellt att läsa Värmlandsförfattare. Uppväxtskildringar är i vanliga fall inte min favoritgenre, men den här tror jag att jag kommer att tycka om.