Klassiska kvinnor - Moa Martinson

Moa Martinson föddes som Helga Maria Schwartz år 1890 i närheten av Linköping. Modern Kristina var en ung ogift piga, som inte hade möjlighet att ta hand om dottern själv. Moa bodde i stället under sina första levnadsår hos sina morföräldrar. Modern flyttade till Norrköping och började arbeta på en fabrik. Hon gifte sig och kunde därefter ta Moa till sig. Styvfadern arbetade på olika gårdar och i hamnen. Som mången arbetare under denna tidsperiod sökte han fly den hårda verkligheten genom alkohol, och han hade häftigt humör. Familjen tvingades flytta ofta, de levde i misär och fattigdom och Moas skolgång blev oregelbunden. Trots detta (eller kanske tack vare?) började hon skriva redan i 12-årsåldern. Böcker var viktiga för Moa, men det fanns inte många av dem i hemmet. När Moa, efter sex år, gick ut skolan gjorde hon dock det med goda betyg.

1906 fick Moa en utbildningsplats på en restaurang i Stockholm och under några år arbetade hon sedan som kallskänka runt om i Sverige. Hon träffade diversearbetaren Karl Leonard Johansson och vid 19 års ålder blev Moa gravid. Som hos så många av oss, kan man se tydliga paralleller mellan Moas och hennes mors livsöden. Moa flyttade till makens torp Johannesdal, i Sorunda i Sörmland och födde därefter i rask takt fem söner. Maken hade alkoholproblem och hans lön gick till detta begär. Moa fick försöka skaffa mat åt familjen genom att odla, fiska och sätta ut fällor. Trots de knappa omständigheterna engagerade sig Moa politiskt och hon läste tidningar så ofta hon kom åt. 1922 fick hon sin första insändare om arbetarkvinnornas svåra lott publicerad i tidningen Arbetaren under signaturen H.J. (Helga Johansson). Moas politiska intresse resulterade i att hon 1924 blev invald i kommunalfullmäktige.

Våren 1925 inträffade en stor tragedi i Moas liv, hennes två yngsta söner drunknade när de skulle gå över isen. Att skriva blev ett sätt att försöka hantera denna förödande sorg. Efter sönernas död reste Moa också allt oftare till Stockholm och deltog i ungsocialisternas möten. Hon började bli en känd skribent i ett flertal tidningar. På hösten 1927 besökte hon Arbetare-Kurirens redaktion och träffade där ”luffarpoeten” Harry Martinson. Han hade tidigare varit till sjöss, men försörjde sig nu genom att sälja dikter till arbetartidningar. 1927 började Moa skriva artiklar om arbetarkvinnornas livssituation i de frisinnade feministernas tidning Tidevarvet, där Elin Wägner var redaktör. Där började hon också använda signaturen Moa.

Moas hemliv var mycket påfrestande och 1928 begick maken självmord. Då Harry fick veta att Moa blivit änka kontaktade han henne och hon lät honom bo på torpet under sommaren, för att han skulle få möjlighet att skriva. Moa och Harry hade stort utbyte av att samtala med varandra om sitt skrivande, de läste varandras alster och kritiserade. Hösten 1929 gifte de sig.

Moa hade, med hjälp av Elin Wägner, gått en kurs i maskinskrivning och hon koncentrerade sig nu på att skriva sin första bok, Kvinnor och äppelträd. Manuset refuserades av olika bokförlag ända till 1933. När boken väl publicerats väckte den uppmärsamhet p g a sina realistiska beskrivningar och sin sexuella frispråkighet. I romanen berättas, utifrån ett kvinnligt perspektiv, om Sallys och Ellens fattiga uppväxt i Norrköpings arbetarkvarter. Uppföljaren Sallys söner (1934) beskriver statarnas historia.

Under 30-talet skrev Moa sina mest kända romaner. 1936 kom första delen av den självbiografiska trilogin om Mia Mor gifter sig följd av Kyrkbröllop (1938) och Kungens rosor (1939). Händelserna i böckerna utspelar sig i Norrköping vid sekelskiftet och böckerna kännetecknas av en osentimental, humoristisk berättarstil. Ett återkommande tema i Moas romaner är vänskapen mellan kvinnor. Moa och Harry levde tillsammans under hela 30-talet. Äktenskapet var till en början lyckligt, men då Harry kände sig kvävd rymde han. Relationen kom att präglas av upprepade separationer och återföreningar, Harry var otrogen och Moa var misstänksam. De tidiga årens kamratskap och tillit var borta. Klyftan mellan dem växte och sommaren 1939 tog Harry värvning. 1940 upplöstes äktenskapet.

På 40-talet kom Moas romaner ut i billiga band och Moa blev mycket populär för sin frispråkighet. Hon reste på föreläsningsturneér och uttalade sig i media. Under 50-talet var Moa fortfarande folkkär, men hos litteraturhistorikerna var hon passé. Hon var därefter relativt bortglömd tills hon återupptäcktes av kvinnorörelsen under 1970-talet. Idag är Moa en av vårt lands mest lästa författare.

Moa avled 1964 i Sorunda, Södermanland.

Information hämtad från Sällskapet Moas vänner och Wikipedia.

Pocket & Prassel - paketdags!

Titta så mycket fint, intressant och smaskigt det fanns i mitt paket! Tack hemliga bokvän :-) Jag fick Harry Martinsons Nässlorna blomma som naturligtvis stod högt upp på min önskelista. Dessutom fick jag en till bok som jag blev jätteglad för. Mrs Pollifax tur och retur Kina tror jag blir en kul läsupplevelse. Och inte nog med detta, i paketet fanns också ett vackert bokmärke och smaskig choklad. Ett extra + dessutom för Fairtrade märkt godis.

Klassiska kvinnor - Elin Wägner

Elin Wägner föddes 1882 i Lund. Modern avled i barnsängsfeber när Elin bara var några år gammal, och Elin förvandlades till en försiktig flicka som tillbringade mycket tid ensam. Några år senare flyttade familjen till Nyköping, där fadern gifte om sig. Elin hade svårt att dra jämnt med sin styvmor och vistades långa tider hos morföräldrarna och hos morbrodern. 1897 flyttade familjen till Helsingborg, där fadern utnämndes till rektor för läroverket. Elin medverkade i skoltidningen och 1899 vann hon pris för en novell. Hon ville studera vidare, men fadern ansåg inte att detta var passande för flickor. Efter konfirmationen anställdes Elin av skolan som skrivbiträde åt sin far.

Hon fortsatte dock att skriva små berättelser som publicerades under pseudonym i Helsingborgs-Posten. Senare anställdes hon av tidningen för att skriva reportage, kåserier och korta noveller. Under tiden på Helsingborgs-Posten hade Elin en himlastormande kärlekshistoria med en medarbetare, Hjalmar Jönsson. Därefter bodde Elin på ett flertal olika orter och gjorde frilansarbeten. Elin blev deprimerad och i sin dagbok ältade hon relationen till Hjalmar, som bedragit henne.

I början av 1907 fick Elin arbete på Iduns redaktion i Stockholm. I Idun fick hon skriva artiklar som kunde tilltala tidningens kvinnliga läsare. Hennes skrifter publicerades även i skämttidningen Puck och i Dagens Nyheter. I DN skrev hon bl a en serie om livet bland lågavlönade kvinnliga kontorister i Stockholm, publicerad i romanform under namnet Norrtullsligan. Under 1908 började Elin också skriva artiklar och texter som rörde aktuella sociala frågor, framför allt frågor om kvinnors situation. Efter att bl a ha intervjuat debattören Ellen Key, engagerade sig Elin i rörelsen för kvinnlig rösträtt. 1910 publicerades romanen Pennskaftet. Boken handlar om en ung kvinnlig journalist som kämpar för kvinnlig rösträtt. I romanen framförde Elin även sina radikala åsikter om den aktuella sexualmoralen.

1910 träffades Elin och John Landquist. Paret blev blixtförälskade och gifte sig efter bara ett par månader. Äktenskapliga problem uppstod snabbt, i nästkommande roman Helga Wisbeck (1913) finns utfall mot män och mot äktenskapet som sägs vara inspirerade av Elins eget äktenskap. Helga Wisbeck handlar om en kvinna som avstår från äktenskap och barn för att helt gå upp i sitt yrke. Elin och John förblev dock gifta fram till 1922. Efter skilsmässan hävdade båda att barnlösheten var en grundorsak till att förhållandet tog slut. "Ingen mors dotter, ingen dotters mor" är Elins eget sätt att formulera besvikelsen över barnlösheten (ur Helga Wisbeck).

1915 deltog Elin vid den internationella rösträttsrörelsens möte i Haag. Kongressen utsåg delegationer att söka upp de olika ländernas regeringschefer för att framföra krav på krigets omedelbara upphörande. Delegationerna togs emot artigt i sina hemländer, men mötena ledde inte till några resultat. Rörelsen drabbades av interna bråk och Elin tappade tron på att kvinnorna kunde hålla ihop för att uppnå sina mål. Hennes nästkommande bok, Släkten Jerneploogs framgång (1916), var en satirisk skildring där medelklasskvinnan Ingar startar en nödhjälpskommitté och en kooperativ affär för att hjälpa stadens arbetare, men motarbetas på alla sätt av stadens styrande. För den nästkommande boken, Smålandsromanen Åsa-Hanna, (1918) blev Elin hyllad av såväl kritiker, som läsare. Berättelsen handlar om en kvinna som hamnar i ett moraliskt dilemma.

I december 1919 var Elin med och grundade Rädda Barnen. Därefter reste hon till Wien och Budapest för att uppmärksamma den enorma nöd som rådde i de besegrade länderna efter kriget. Under tiden i Wien skrev Elin romanen Den förödda vingården, en kärlekshistoria mellan en ung svensk kvinna och en österrikisk officer.

På våren 1921 fick Elin ta över ansvaret broderns son Vanni, som kom att växa upp hos henne. Efter skilsmässan 1922 flyttade Elin till herrgården Fogelstad utanför Katrineholm. Herrgården ägdes av riksdagskvinnan Elisabeth Tamm, som hade samlat en grupp kvinnor omkring sig och vars syfte var att bedriva folkbildning. Hon startade också en tidskrift, Tidevarvet, som Elin blev chefsredaktör för. I Tidevarvet publicerades bl a Elins kulturartiklar, artiklar om pacifism och hennes noveller. Under Elins tid som chefsredaktör debuterade Moa Martinson i tidningen. 1922 publicerades romanen Den namnlösa, där Elin, påverkad av Kierkegaard, skrev om kampen mellan lust och plikt.

Under 1925-26 hade Elin ett kärleksförhållande med författaren Sigfrid Siwertz. Förhållandet avslutades via brev från Sigfrid i slutet av 1926. Både Elin och Sigfrid hämtade stoff till sina romaner ur sina egna liv och deras förhållande kan följas i flera romaner. I Elins roman Svalorna flyga högt (1929) blir en lärarinna sviken två gånger av samma man.

1923 köpte Elin en tomt i Småland där hon lät bygga en röd stuga, Lilla Björka, och 1927 flyttade hon in permanent. Under 1930-talet tog Elin åter tog upp kvinnofrågan och i flera böcker skrev hon om den kvinnliga särarten. I debattboken Väckarklocka från 1941 presenterade Elin en teori om en matriarkal urtid i det antika Grekland. Mot detta ställdes den maktlösa kvinnan i det moderna samhället. Ett människovärdigt samhälle måste vara inrättat för kvinnor och deras barn, hävdade Elin. Hon ansåg också att risken för krig minskade om kvinnorna fick större inflytande. Under 30-talet började Elin också i allt högre grad skildra naturen och hon tog upp problem med skogsskövling, konstgödning, mekanisering av jordbruket med mera.

1944 blev Elin invald i Svenska Akademien. Som ledamot var hon ambitiös och det var på hennes förslag som Gabriela Mistral tilldelades Nobelpriset i litteratur 1945.

Elin avled i januari 1949 i en cancersjukdom. Hon ligger begravd i Lund, bredvid sin mor.

Information hämtad från Elin Wägner-sällskapet och Wikipedia.

Klassiska kvinnor - Mathilda Malling

Mathilda Malling (född Kruse) föddes år 1864 och växte upp på skånska landsbygden. Mathilda och hennes syskon fick en relativt fri uppfostran och Mathilda började tidigt intressera sig för litteratur. Efter det att en lärare yttrat att ”en flicka knappt kan sägas äga någon karaktär, förrän hon är åtminstone aderton år” bildade Mathilda och några skolkamrater "Emancipations-förbundet" och gav ut en tidning med titeln "Frihet och Rät". Efter konfirmationen reste Mathilda till Stockholm för att studera. Hon kom där i kontakt med Georg Brandes’ och lord Byrons författarskap. På våren 1884 började Mathilda, som en av de första kvinnorna, att studera vid Lunds universitet. Redan under sommaren reste dock hon och systern Ellen vidare till Schweiz för fortsatta studier. Där började Mathilda skriva på berättelsen Ett barn av sin tid.

På vägen hem från Schweiz gjorde Mathilda ett besök hos Georg Brandes för att få sin berättelse kritiserad. Då han inte var hemma besökte hon i stället litteraturkritikern Herman Bang, som lovade att läsa hennes manus. Bang ansåg att Mathilda var begåvad och han publicerade berättelsen under rubriken Flirtations i Nationaltidende 1884.

1885 gavs Berta Funcke ut i Sverige under pseudonymen Stella Kleve. Berta Funcke handlar om en ung kvinnas kärleksäventyr. Huvudpersonen är ständigt på jakt efter känslomässiga stormar och till följd av detta blir hon sjuklig. Hon blir håglös och melankolisk samt vurmar för det artificiella. Det moderna med denna kvinnoskildring är att det är kvinnorna som objektifierar männen. Det är kvinnans sinnlighet som beskrivs, men samtidigt är hon förhindrad av tidens konventioner att leva ut sitt begär. Det undertryckta begäret får i stället utlopp via flirtens maktlekar och masochistiska fantasier. Romanen möttes av en enig negativ kritikerkår. Även kvinnosakskvinnorna upprördes av Mathildas objektiva, icke-moraliserande kvinnoskildring. Nästa roman, Alice Brandt - en qvinnoprofil (1888), fick också ett kyligt mottagande och boken blev signaturen Stella Kleves sista roman.

Signaturen Stella Kleve kom i Sverige att förknippas med osedliga berättelser med rötter i den franska dekandenslitteraturen. I sin samtid uppmärksammades hennes romaner mera p g a de sensuellt färgade skildringarna än för sina litterära kvalitéer. Eftervärlden har dock uppvärderat Stella Kleve och hennes bidrag till svensk sennaturalism.

1890 gifte sig Mathilda med grosshandlaren Peter Malling och paret flyttade till Köpenhamn. Efter många års tystnad återupptog Mathilda sitt författarskap, dock hade hon då bytt genre och namn. Det som tidigare uppfattades som utmanande var försvunnet och Mathilda kom att kallas ”den svenska missromanens grande old dame”. Det hon nu skrev var föga originella, men välskrivna historiska romaner som fann en stor läsekrets i början av 1900-talet.

Mathilda avled 1942.

Information hämtad från Jacob Hirdwall och Wikipedia.

Klassiska kvinnor - Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf föddes år 1858 på herrgården Mårbacka i Östra Ämterviks socken i Värmland. Hon föddes med en höftskada och var under en period i barndomen helt förlamad i båda benen. Selma och hennes syskon fick sin undervisning av guvernanter i hemmet. Man läste högt på kvällarna och detta väckte Selmas intresse för litteratur. Hon tyckte också mycket om att lyssna när farmodern berättade om livet förr. På Mårbacka frodades en lekkultur, man firade födelsedagar med skådespel och festliga upptåg. Selma var allvarligare, tystare och mer stillsam än sina syskon, hon var begåvad och hon tyckte om att läsa. Vid sju års ålder, bestämde hon sig för att bli författare. När Selma var tio år gammal läste hon hela Bibeln eftersom hon var förvissad om att hennes sjuke far då skulle tillfriska.

Åren som vuxen hemmadotter präglades av tristess. De flesta flickor fick ingen högre utbildning under 1800-talet, lagom bildning ansågs vara bäst. Kvinnans lott var att gifta sig och få barn. Selma vantrivdes med hushållsbestyr och sömnad och längtade efter att läsa och skriva. Kvinnans villkor hade dock börjat förändras under Selmas uppväxt. Ogifta kvinnor hade blivit myndiga och fler möjligheter att studera hade öppnats. 1882 började Selma vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, mot faderns vilja. För Selma var det en befrielse att komma bort från hemmet. Hon lämnade den traditionella könsrollen och kom att ingå i kretsen av intellektuella kvinnor som i hög grad påverkade de kulturella och politiska sammanhangen under det sena 1800-talet. Barndomshemmet präglades av tilltagande förfall. Fadern var alkoholiserad och hade stora ekonomiska bekymmer. Under de närmaste åren avled fadern och Mårbacka såldes.

Efter avslutad utbildning fick Selma tjänst vid en flickskola i Landskrona. Hon trivdes med sitt arbete och hon uppskattades av eleverna. Selma bodde vid denna tidpunkt tillsammans med sin mor. 1891 debuterade Selma med romanen Gösta Berlings saga, en fantasifylld äventyrlig skröna om livet i Värmland. Boken hade blivit färdig efter ett års tjänstledighet från skolan, som betalades genom ett stipendium av Fredrika-Bremer-förbundets grundare, Sophie Adlersparre. Boken fick ett svalt mottagande av kritikerkåren då den stod i skarp kontrast till det rådande realistiska idealet. Först sedan den danske litteraturkritikern Georg Brandes lovordat romanen blev Selma Lagerlöf erkänd som författare och kunde ägna sig helt åt sitt skrivande.

I mitten av 1890-talet lämnade Selma sin lärarinnetjänst och flyttade till Falun. Hon försörjde sig då helt på sitt författarskap. Vid denna tidpunkt träffades Selma och Sophie Elkan och det mötet blev livsavgörande för båda kvinnorna. De blev förälskade i varandra, dock kunde inte Sophie tillåta att deras relation blev fysisk. Vid den här tiden bodde kvinnor ofta tillsammans av ekonomiska och sociala skäl. Kvinnors sexualitet förknippades med äktenskapet, begreppet lesbisk fanns ännu inte i det allmänna medvetandet. Asexualitet var för kvinnor en dygd. Kring sekelskiftet kom sexualiteten mer i fokus och homosexualitet lanserades som begrepp. Selma och Sophie skickade tusentals brev till varandra där man kan följa deras samtal om kärleken, skrivandet och politiska frågor. Sophie tog även med sig Selma på ett flertal längre resor i Europa och Mellanöstern.

Böckerna Jerusalem (1901 - 1902) gavs ut efter en av dessa resor, och med dessa vann Selma internationellt erkännande. I Jerusalem gestaltas några av de teman som ofta förekommer i Selmas alster, teman som kärlekens och trons makt, skuld och försoning, kärleken till hembygden och vikten av ett arbete väl utfört. Liksom i ett flertal andra romaner ger Selma här prov på sunt bondförnuft, innerlig Gudstro samt vidskeplighet. I Selmas berättelser har huvudpersonerna ofta ett mycket brett känslomässigt register, de slits mellan sina önskningar och sin vilja att leva rättrådigt.

År 1898 mötte Selma Lagerlöf sin andra kärlek, Valborg Olander. Hon var lärarinna och politiskt aktiv i kampen för kvinnors rösträtt. Liksom Sophie kom Valborg att följa Selma genom livet. I brev till båda kvinnorna bedyrade Selma sin kärlek. I förhållandet till Valborg fick Selma utlopp för sin fysiska längtan. Dessutom hjälpte Valborg Selma med en mängd praktiska saker som att läsa korrektur och ordna bankaffärer. Innehållet i sina böcker diskuterade Selma med både Sophie och Valborg.

I början av 1900-talet ombads Selma att skriva en läsebok om Sveriges land för folkskolan. 1906 utgavs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Den blev en oerhörd framgång, och kom att läsas av generationer skolbarn. Berättelsen handlar om den olydige och själviske bondpojken Nils som förvandlas till en pyssling och reser genom Sverige ridande på en gås. Under färden mognar han och blir klok och ödmjuk.

Selma erhöll Svenska Akademiens stora guldmedalj 1904. Tack vare sina stora litterära framgångar kunde Selma 1907-1909 återköpa Mårbacka. I början användes huset som sommarbostad, men efter en ombyggnation blev herrgården ännu en gång hennes hem. 1909 stod Selma på toppen av sin karriär och fick motta Nobelpriset i litteratur ”på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom, och den framställningens själfullhet, som präglat hennes diktning”. 1914 blev Selma, som första kvinna, ledamot av Svenska Akademien.

På ett samhälleligt plan engagerade sig Selma för kvinnlig rösträtt. Hon höll högtidstal vid en internationell kongress för kvinnlig rösträtt i Stockholm 1911 och kommenterade att ”det är nog den väldigaste revolution som skakat världen”. När kvinnorna år 1919 äntligen erhållit den efterlängtade rösträtten, höll Selma åter tal. I hennes offentliga framträdanden uttryckte hon dock mindre radikala åsikter än vad hon visade i sin privata korrespondens.

Den 16 mars 1940 avled Selma i sviterna av en hjärnblödning och lunginflammation.

(Information hämtad från Selma Lagerlöf-sällskapet och Eva Helen Ulvros i Populär Historia.)