För några timmar sedan nåddes jag av besked om en förlust som gjort min liksom förlamad. Jag har förlorat mitt sista band till barndomen och har svårt att hantera svajigheten. Jag gör som jag brukar, vänder mig till en favoritlyriker för att hitta ord som förankrar.
Efter någons död av Tomas Tranströmer
Det var en gång en chock
som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans.
Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga.
Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna.
Man kan fortfarande hasa fram på skidor i vintersolen
mellan dungar där fjolårslöven hänger kvar.
De liknar blad rivna ur gamla telefonkataloger —
abonnenternas namn uppslukade av kölden.
Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta.
Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen.
Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar