tisdag 11 maj 2010

Vad jag (ändå) älskade

Vissa böcker är värda att kämpa lite med, för de utvecklas efterhand till riktiga pärlor. Vad jag älskade är en sådan roman. Det första 150 sidorna var jag mycket kritisk, jag upplevde hela berättelsen som intellektualiserande och ointressant. Men, i del två inträffar en vändning och därefter är boken helt enkelt briljant. Visst, det förekommer fortfarande en del onödigt detaljerade beskrivningar av konstverk och av psykologiska teoribildningar, men personteckningarna är fantastiska. Det är just den psykologiska trovärdigheten som höjer Vad jag älskade över medelmåttig litteratur och boken visade sig i slutändan vara omöjlig att lägga ifrån sig.

7 kommentarer:

  1. Ah, vad skönt att du fortsatte läsa och gillade! Jag avhöll mig att skriva något efter ditt senaste inlägg för det var så länge sedan jag läste den... men jag hade en känsla av att jag hade lite svårt att komma in i den och att jag också störde mig en smula på det intellektuella tugget... Men visst är den sedan fantastisk? Det är just de psykologiska porträtten som är så briljanta!

    /Textappeal-Moa

    SvaraRadera
  2. Det här är en bok som jag länge velat läsa så det var skönt att höra att den var värd besväret :) Frågan är ändå om jag kanske ska välja en annan bok som min första Hustvedt - en som är mer älskvärd från första början... Tål att tänkas på.

    SvaraRadera
  3. Ah, skönt att höra :0)

    SvaraRadera
  4. Håller fullständigt med. Min tanke i början var att boken var mest pretto. Men efter ha läst klart boken tycker jag att den var rikigt bra.

    SvaraRadera
  5. Okej Lyran! Nu måste jag läsa den ändå :)

    SvaraRadera
  6. Kul att du orkade fortsätta och att det var värt besväret! Jag grät när vändningen kom, och efter det gillade jag den än mer.

    SvaraRadera
  7. Ja, detta är en bok jag verkligen är glad att jag kämpade med. Synd att författaren inkluderar så mycket intellektuell smörja, när hon verkligen kan gestalta människor.

    SvaraRadera