De nominerade är ...

 

De nominerade till årets svenska skönlitterära bok: 

En inre angelägenhet av Kristian Fredén

Tomhet och ömhet av Isabella Nilsson

Artens överlevnad av Lydia Sandgren

Ett år av apokalyptiskt tänkande av Linda Spåman

Liken vi begravde av Lina Wolff

Våran pojke av Mikael Yvesand

Jag gissade på två och måste säga att jag är oerhört förvånad över att inte De heligas stad av Steve Sem-Sandberg finns med bland de nominerade. Däremot är jag mkt nöjd med att Liken vi begravde av Lina Wolff nominerades, älskade ju hennes roman. 

De andra har jag inte läst, men flera av dem hamnar definitivt på läslistan. 

Veckans kulturfråga v.42 2025

Linda är på festhumör och vill att vi ska berätta om kalas i Kulturfrågan v 42. 

Festernas fest är ju ändå Bilbos 111-årskalas, och tack vara några busiga hobbitar blev fyrverkerierna till och med lite mer spektakulära än Gandalf planerat. Till skillnad från Linda älskar jag både böckerna (av Tolkien) och filmerna, och allra mest den inledande handlingen i Shire.

I det antika Rom firades en mycket speciell fest för att ära åkerbrukets Gud - Saturnus. Under saturnalierna rådde inga klasskillnader och husbondfolket passade upp på sina slavar. De här festligheterna skildrar Vibeke Olsson i sin serie om slavinnan Callistrate och hennes ättlingar.

Jag skulle oerhört gärna velat vara en gäst på Mrs Dalloways (Virginia Woolf) fest, som hon förbereder under dagen, som skildras i romanen med hennes namn. Under festen dyker Clarissas ungdomskärlek upp efter att ha tillbringat många år i Indien. 

Om jag fick nominera ...

Jag är rätt dålig på att läsa nyutgivna böcker och har därför alltid svårt att gissa vilka böcker som kan tänkas bli nominerade till Augustpriset i skönlitteratur. Eftersom jag p g a sjukdom läst ganska lite de senaste åren har jag nu kanske mindre koll än någonsin. Detta hindrar ju inte att jag ändå vill vara med och tycka/hoppas. Jag tror att åtminstone något av mina två förslag borde finnas med bland de nominerade, samtidigt som jag inte tar med böcker som jag inte har lust att läsa. Och ja, det finns några nya romaner som många nog ser som Augustkandidater, även om inte jag gör det. Ibland kan jag vara rätt envis med att inte gilla författarskap ...

Jag har precis börjat läsa De heligas stad av Steve Sem-Sandberg och har bestämt att detta är en bok jag ska ge gott om tid och läsa med eftertanke. Romanen utspelar sig i staden Münster där en av reformationens blodigaste konflikter äger rum. Det jag hittills läst är makalöst bra i ett skoningslöst mörker.

Jag har läst och definitivt hyllat Liken vi begravde av Lina Wolff. Med ett enormt driv i handlingen har Wolff skapat en berättelse fylld av drastisk humor och halsbrytande action med en resonans av djupaste förtvivlan. Liken vi begravde kan både beskrivas som absurd och komisk, och lyhörd och hoppfull. Sanslöst bra litteratur. 

Läsning pågår - Lakej

 

Äntligen har Elin Olofssons senaste roman Lakej släppts, jag har länge sett fram emot att läsa den. Jag har läst flera av författarens historiska romaner (Då tänker jag på Sigrid, Gånglåt, Krokas, Herravälde) och brukar verkligen tycka om dem. Fokus i tidigare romaner har varit på relationer, kön, klass, och makt samt krossade drömmar och stor sorg. Framför allt har jag uppskattat Olofssons personporträtt, hennes karaktärer tillåts vara komplexa och inte alls genomtrevliga. Som ni förstår har jag höga förväntningar på den nya romanen.  

Lakej utspelar sig på 30-talet och handlar om en ung kvinna, Alma, som, av statsministerns hemliga underrättelsetjänst, skickas till fjällen för att spionera på en högerledare. Underhållning, spänning, och kärlek mot en historisk fond utlovas. 

Drömräkning

Äntligen en ny roman av Chimamanda Ngozi Adichies, är den inledande tanken när jag börjar läsa Drömräkning. Sedan blir det tyvärr mer komplicerat p g a att romanen innehåller flera huvudpersoner, vars olika relationer läsaren får följa. Det blir för mig så många namn att jag tappar bort mig. När jag väl beslutar mig för att bara fortsätta läsa, i stället för att försöka leta upp och förstå vem som var vem, går det lättare. Detta leder dock till ett mindre engagerat läsande. 

Romanen handlar om fyra kvinnor: Chiamaka, Zikora, Omelogor och Kadiatou. De tre förstnämnda är ekonomiskt välbeställda väninnor med rötterna i Nigeria medan Katiadou kommer från enkla förhållanden i Guinea och försörjer sig som hotellstäderska. Handlingen utspelar sig under pandemiåren, då även de välbärgades möjligheter att röra sig över världen begränsas och fokus riktas inåt mot funderingar kring relationer, ursprung, identitet m m. 

Chiamaka bor i USA, arbetar för skojs skull som reseledare, och har haft pojkvänner från stora delar av världen. Under pandemin väcks många funderingar kring tidigare val och deras konsekvenser. Bästa vännen Zikora är yrkesmässigt en framgångsrik kvinna, men när det gäller relationer råkar hon ut för värsta tänkbara svek. Chiamakas kusin Omelogor ägnar sig åt att studera pornografi och bygger på mer eller mindre korrupta sätt upp en förmögenhet i hemlandet. Som läsare har jag tyvärr svårt att relatera till de här kvinnornas liv och jag har, utan att få svar, funderat mycket över varför jag upplever dem som så avlägsna. Kanske är de helt enkelt ganska platt gestaltade? Jag har verkligen rannsakat mig själv och funderat över om jag bara uppfattar svarta kvinnor som "äkta" när de är offer, men så är faktiskt inte fallet. Det är nog snarare rikedomen som skapar ett avstånd. Chiamakas inledande önskemål: "Jag har alltid längtat efter att en annan människa ska känna mig, på riktigt känna mig" blir tyvärr inte uppfyllt av mig. 

Kadiatou är en fiktiv person, men karaktären är baserad på hotellstäderskan Nafissatou Dallo, som 2011 anklagade en mycket högt uppsatt man för sexuella övergrepp. I verkligheten lades fallet ned, trots övertygande teknisk bevisning och vittnesmål. Romanens Kadiatou är den huvudperson jag har lättast att relatera till, trots att våra livsvillkor och upplevelser är mest olika. Kadiatous tankar och reaktioner är begripliga för mig, kanske på grund av att jag tidigare arbetat med kvinnor som utsatts för våldtäkt i krigssituationer. Kadiatous karaktär är mer nyanserat gestaltad än de övrigas och jag önskar att större del av romanen hade fokuserat på hennes berättelse. 

Sammantaget finns hos mig en viss besvikelse efter läsningen, jag hade hoppats på mer. Kanhända måste jag inse att förväntningarna var orealistiskt höga. Det Adichie framför allt bidrar med är att vidga kunskapen om mångfalden hos afrikanska kvinnor, vilket hon dock lyckats bättre med i tidigare romaner som t ex Americanah. Det blir så tydligt i boken att författaren har mycket hon vill lära oss, tyvärr påverkar detta helheten negativt. Vid prisutdelningen på Bokmässan och på Babel har Adichie pratat om att hon inte ville begränsa sig vid skrivandet, hon valde att inte följa devisen "kill your darlings". Jag kan verkligen förstå motståndet mot att begränsa sig, anpassa sig, tygla sig, men tänker att romanen hade kunnat bli så mkt mer engagerande om den redigerats lite.

I romanen finns dock avsnitt som verkligen berör, i synnerhet de som handlar om de ultimata kroppsliga kvinnliga upplevelserna av könsstympning, förlossning och sexuella övergrepp. I smärtan överbryggas avståndet mellan texten och läsaren.

DRÖMRÄKNING
Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Albert Bonniers (2025)
Översättare: Niclas Nilsson