Tisdagstrion - Barn

Dags för veckans tisdagstrio, som denna vecka handlar om barn utifrån att det var Internationella barndagen igår.

1. Marigold och Rose av den amerikanska poeten Louise Glück handlar om två små flickor som växer upp och skapar bilder av sig själva i relation till andra, i ett sammanhang. En underhållande betraktelse över existensens ursprung.

2. Min syster är ett spöke och andra dikter av Lena Sjöberg är en lyrikbok för barn som jag önskar att jag hade haft för några sedan, då dottern var i "rätt" ålder. Dikterna innehåller enkla vardagsbetraktelser varvat med känslomässiga bråddjup. Här finns barn som inte blir lyssnade på, barn som är oändligt ensamma och utsatta, barn som funderar på vad kärlek är, barn som förlorat anhöriga och barn som är rädda. Läs!

3. Och var hör du hemma? av Anne Tyler handlar om två flickor som adopteras av mycket olika familjer i USA. Trots att de båda familjerna inte har något gemensamt inleds en långvarig vänskap. Och var hör du hemma? är en humoristisk, emellanåt satirisk, berättelse som belyser den amerikanska livsstilen och skildrar kulturkrockar. 

Banned Books Week Sverige - Aleksijevitj

Den här veckan kommer jag att lägga upp bilder och skriva både här och på instagram om böcker som är eller har varit förbjudna någonstans i världen. Syftet är att uppmärksamma Banned Books Week Sverige, som arrangeras av Dawit Isaak-biblioteket och Svenska PEN. Det fria ordet är en av de viktigaste rättigheterna vi har, dags att stå upp för det!

Svetlana Aleksijevitj föddes i Ukrainska SSR (socialistiska sovjetrepubliken) några år efter andra världskrigets slut och växte upp i en by i Vitryska SSR. Hon utbildade sig till journalist och blev författare med Ales Adamovitj som förebild. Adamovitj skrev kollektiv vittneslitteratur och inspirerad av honom intervjuade Aleksijevitj mängder av ”vanliga” människor inför sitt skrivande. Hon kallade sin svit dokumentärromaner för ”Utopins röster – Historien om den röda människan”.

Aleksijevtj tilldelades Nobelpriset ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. I Kriget har inget kvinnligt ansikte berättar de stridande ryska kvinnorna om sin tid i Röda armén under andra världskriget. De stred, skadades och gav dina liv i kampen, men bemöttes med misstänksamhet i stället för som hjältar efteråt. Omskakande och smärtsam läsning.

Vem får Nobelpriset i år?

De senaste åren har andelen kvinnliga författare som tilldelas Nobelpriset ökat markant, det gör mig nöjd och glad. Jag har däremot inte tippat blivande pristagare på några år, dags att göra detta igen. Eller det kanske inte blir så mkt tippande utan mer önsketänkande, om jag ska vara helt korrekt. 

Lägst odds på Betsson har i nuläget australiensiske Gerald Murnane. Tyvärr har jag inget att säga om honom annat än att det väl vore på tiden med en ny pristagare från just Australien. En bra bit längre ner på listan ligger min manlige favoritförfattare Colm Tóibín, om hans namn utropas på torsdag blir jag överlycklig. Nu över till min växande och tyvärr även krympande (Assia Djebar kan ju inte längre tilldelas priset) (önske)lista. 

Foto: Luis Mora

Kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. I Tjänarinnans berättelse/The Handmaid's Tale och uppföljaren Gileads döttrar har religiösa extremister tagit över och kvinnan har reducerats till en barnalstrande varelse utan egen vilja och tankeförmåga. Alias Grace är en ovanlig deckare där den unga pigan Grace Marks döms till fängelse för medhjälp till ett dubbelmord. Efter 30 år benådas hon, men var hon skyldig eller ej? Den postapokalyptiska Maddaddam-trilogin (Oryx och Crake, Syndaflodens år, Maddaddam) utspelar sig i en tänkt framtid där vetenskap utan etik till slut orsakat en ny syndaflod. Endast ett fåtal människor har överlevt, medan ett antal nya varelser befolkar jorden. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. Förra hösten lyssnade jag på Margaret Atwood i Stockholm, oförglömligt!

Foto: Sofie Sigrinn

Jamaica Kincaid växte upp på ön Antigua under det brittiska kolonialväldet och hennes texter handlar i hög grad om livet på ön och de (post-)koloniala livsvillkoren. Ofta skriver hon om relationen mellan mödrar och döttrar. Jamaica Kincaid besökte Bokmässan 2019, jag lyssnade på henne och fick min bok Lucy signerad. Boken Annie John är en självbiografisk berättelse om en flickans väg från beroendets barndom till vuxenvärldens självständighet. Huvudpersonen gestaltas som en mycket komplicerad person, som det inte varken är lätt att förstå eller tycka om. Berättelsen kan betraktas utifrån olika utgångspunkter, ibland läggs vikten vid mor-dotter-relationen, ibland betonas samhällsperspektiv som kolonisation och migration och ibland ligger fokus på huvudpersonens sexuella identitet. För min del var helt klart relationen mellan Annie och modern som dominerade intrycket. 

Eget foto

Arundhati Roy erhöll 1997 det prestigefulla Bookerpriset för sin roman De små tingens gud. Därefter fick vi vänta 20 år på en ny roman, Den yttersta lyckans ministerium.  I mellantiden skrev författaren politiska texter och ägnade sig åt att kämpa för miljön och de utsatta i sitt hemland. Ofta citeras dessa fantastiska ord: "En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du, om du lyssnar noga, höra henne andas." I samband med den nya romanen besökte Arundhati Roy Bokmässan. Jag lyssnade, blev star stuck och fick boken signerad. På seminariet sa hon bland annat: "There is no such thing as a crowd. Everybody has a name." Om några veckor kommer författarens memoarer, Mitt skydd och min storm, ut på svenska. Det är nog liten sannolikhet att Nobelkommittén kommer att tilldela Arundhati Roy Nobelpriset, men hon hör ändå hemma på min lista.

Foto: Leonardo Cendamo

Elizabeth Strout är en amerikansk författare, som ursprungligen kommer från Portland i Maine. Hennes romaner är både prisade och oerhört populära bland läsare. Pulizerprisade genombrottsromanen Olive Kitteridge blev även en populär miniserie på HBO. Elizabeth Strout skriver lyhörda, lågmälda och osentimentala romaner om familjerelationer, människor i glesbygd, människor som levt utsatta, torftiga liv. Hennes svit om Lucy Barton består för närvarande av fyra böcker (Mitt namn är Lucy Barton, Vad som helst är möjligt, Åh William!, Lucy vid havet) och den snart kommande Berätta allt. Böckerna om Lucy Barton gestaltar utsatthet, försoning, rädslor, längtan och kärlek i alla dess former. Elizabeth Strout som Nobelpristagare skulle glädja oerhört många läsare. 

Foto: Jay Dixit

Anne Carson är en kanadensisk författare, poet, översättare och professor i klassiska språk. Hon är mångfaldigt prisbelönad för sitt originella författarskap som väver samman samtida och antika myter. Till skillnad från ovan nämnda författare är Anne Carson inte särskilt lättillgänglig, vilket hos mig väcker en stark drivkraft och önskan att förstå. Jag har läst Norma Jeane Baker av Troja, en bok som väver samman sköna Helenas och Marilyn Monroes livsöden. Boken går inte att enkelt kategorisera, här blandas lyrik, drama och "fackprosa" till en mycket speciell, alldeles egen konstform. Läsningen gav dock en fördjupad förståelse för, och intensiv upplevelse av, det förtryck kvinnor levt under i tusen och tusen år. 

”Att bli tagen med våld

är Helenas historia,

Persefones,

Norma Jeanes,

Trojas.

Krig är sammanhanget

och Gud är en pojke.”

Läsning pågår: Åh William!

Läser just nu Åh William! tredje boken om Lucy Barton och trivs som vanligt bra i Elizabeth Strouts värld.

I den här romanen har Lucy nyligen blivit änka, när hennes första make William hör av sig och ber om hjälp. Som vanligt blir man berörd av författarens lyhörda sätt att gestalta allmänmänskliga skeenden.

Just nu - oktober 2025

Dags för en ny månad och en Just nu-enkät på Kulturkollo, häng med du också. Det är nu månaden efter bokmässan och jag har drabbats av bokmässeblues. Oktober är dessutom månaden min pappa dog under och därmed en månad jag inte gillat på väldigt länge. Men jag försöker fokusera på bra saker, läser mkt och kollar hockey så klart. 

Just nu läser jag tredje boken om Lucy Barton, Åh William!, av Elizabeth Strout. Detta är verkligen en favoritförfattare. Generellt sett gillar jag romaner som utspelar sig i småstäder/landsbygden, vare sig dessa är amerikanska eller svenska. Det är väl så klart p g a igenkänningsfaktorn. 

Just nu lyssnar jag på böcker i slukartakt! Har nyss lyssnat färdigt på Ligan av Fatima Bremmer och precis påbörjat Hyper av Agri Ismaïl. Den senare gjorde ett så sympatiskt intryck när han intervjuade Chimamanda Ngozi Adichie på Bokmässan att jag genast ville läsa honom. 

Just nu tittar jag på Gudfadern-filmerna. Igen! Varför titta på nya saker som kan vara dåliga när det finns annat man redan vet är bra? 

Just nu njuter jag av att växthuset är färdigbyggt och att jag inte blev mer än lite förkyld efter bokmässan. Jag har också köpt en himla massa nya böcker de senaste månaderna som jag njuter att att titta på och klappa. 

Just nu längtar jag efter läslov! Fast det har jag inget. Men jag längtar till några lokala bokevent och jag har redan bokat hotell till nästa års Bokmässa.