tisdag 9 september 2025

Tisdagstrion: Röda omslag

 


Dags för Tisdagstrion; den här veckan är temat röda omslag. Jag fick leta lite i mina hyllor innan jag hittade tre som passade.  




Vi av Kim Thúy gestaltar livet i exil och skapandet av en ny identitet. Vi heter den "dyrbara, pyttelilla, mikroskopiska" dottern, som föds som sista barnet i en familj med tre äldre söner. I samband med kriget i Vietnam flyr modern med barnen, medan fadern väljer att stanna kvar i hemlandet. Flykten är mycket riskabel och farofylld, människor dör under den fasansfulla båtresan, skräcken bosätter sig i människorna. I det nya landet Kanada kämpar familjen med att anpassa sig till allt nytt, samtidigt som den äldre generationen vill värna om de ursprungliga värderingarna. Likt många ungdomar anpassar sig Vi lättare än de äldre och hamnar i en lojalitetskonflikt. Med stöd av sin moster utvecklas Vi till en självständig ung kvinna, en självständighet som dock har sitt pris. Liksom i författarens tidigare romaner får läsaren ta del av berättelsen i olika fragment, nutid i väst och dåtid i hemlandet. Här finns inte en uns av sentimentalitet, däremot oerhört starka känslor. Författarens texter är sällsamt vackra, anspråkslösa och sakliga. 

I Ungdomens bröd av Heinrich Böll växer den unge Walter upp i ett samhälle som ligger i ruiner efter andra världskriget. Det är en tid fylld av skam över krigshändelserna, men också en tid av kraftig tillväxt och ett gyllene tillfälle för den som kan ta för sig av det välstånd som växer fram. Walter har haft många olika yrken trots sin unga ålder, men egentligen inte intresserat sig för något. Nu arbetar han som tvättmaskinsreparatör och är förlovad med chefens dotter. Så en dag träffar han en ung kvinna och blir häftigt förälskad. I kortromanen (knappt 120 sidor) skildrar författaren vardagen i efterkrigstidens Tyskland på ett lågmält sätt i en text fylld av symbolik. Heinrich Böll är en Nobelprisförfattare som verkligen är värd att uppmärksammas och läsas.

Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling utspelar sig under sensommaren 1955 i Kambodja, under några händelsefulla veckor inför parlamentsvalet. Sar, mannen som senare ska blir känd som Pol Pot, arbetar för oppositionspartiet, men även i hemlighet för en kommunistisk revolution. Sar är trolovad med den oerhört vackra Somaly och behöver vinna valet för att få gifta sig med henne. Ett dramatiskt triangeldrama inleds när även Sars politiske motståndare börjar intressera sig för Somaly.
Händelser och beslut som fattas i denna överhettade situation leder så småningom fram till folkmordet 20 år senare. Sång till den storm som ska komma är en fantastisk, fängslande roman om begär, makt och politik, som nominerades till Augustpriset 2012.

måndag 8 september 2025

Läsning pågår - Kärlek på svenska


Ibland är det verkligen svårt att slita sig från böcker som man inte alls tänkt läsa. Jag skulle ju bara kika lite i Kärlek på svenska av Marit Kapla, men blev alldeles tagen av mötet med så många människor som berättar om sina upplevelser av kärlek, förälskelse, svek, passion och förluster. Helt fantastisk. Som poesi, fast bättre.

söndag 7 september 2025

Kulturkanon - Edith Södergran


En av de allra bästa inslagen i vår kulturkanon är lyrikern Edith Södergran. Edith Södergran 1892 - 1923 föddes i Sankt Petersburg och inledde sitt författarskap i unga år. Dikterna i det som har kommit att kallas Vaxdukshäftet skrevs mellan 1907 och 1909. I början skrev hon mestadels på skolspråket tyska, övervägande i bunden form och inspirerad av Heinrich Heine. Några av dikterna hade motiv som återkom under senare dikter, t ex vissa sagomotiv och dikter om att vara diktare. När Edith Södergran var femton år gammal avled hennes far i tuberkulos och strax därefter drabbades hon själv av denna sjukdom. Detta medförde att hon tillbringade lång tid på sanatorier i Finland och Schweiz. Debutsamlingen Dikter från 1916 innehöll några av författarens mest kända dikter, t ex den radikala dikten "Vierge Moderne". Septemberlyran från 1918 var mer expressionistisk i stilen och författarens inledning avslutas med de berömda orden: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Flera diktsamlingar och en samling av aforismer följde under de närmaste åren. De sista dikterna utgavs postumt 1925 i samlingen Landet som icke är. Sammanfattningsvis kan Edith Södergran beskrivas som en modernistisk lyriker som ägnade sig åt att översätta själen till språk. Möjligen kan man också tillägga att hon i vårt östra grannland sannolikt anses vara finsk.

"Triumf att finnas till ..."

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

jag vet av ingenting annat än sol.


Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,

kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro

som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen

och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

lördag 6 september 2025

Just nu - september 2025


Det är sanslöst nog redan en ny månad och dags att besvara frågor på Kulturkollo om vad jag sysslar med just nu. Nu är vi inne i september, en favoritmånad och på jobbet är det minst sagt full fart. Därför särskilt viktigt att ägna fritiden åt bra saker.

Just nu läser jag med både ögon och öron Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie och Mina vänner av Fredrik Backman. Hittills är inte Adichies bok riktigt allt jag hoppats på, medan Backman levererar. Sannolikt handlar detta om att jag behöver justera orimliga förväntningar.

Just nu lyssnar jag på gamla favoriter av BTS och längtar efter en comeback. 

Just nu tittar jag på tredje säsongen av TV-serien Huset Eliott, återkommer om den.

Just nu njuter jag av att huset äntligen är målat, grunden till växthuset är klar, frysen är full av bär och senaste canceruppföljningen var positiv.

Just nu längtar jag efter Bokmässan så klart.

fredag 5 september 2025

Kulturkanons brister

Det finns mkt att säga om en kulturkanon rent generellt, utifrån hur den ska tas fram och hur den ska användas. Än mer finns att säga om en regering (med stödpartibihang) som nedmonterar kulturens förutsättningar. Men här ska jag bara kort fokusera på två saker: den manliga historieskrivningen och avsaknaden av arbetarförfattare.

I sin samtid hade dramatikern Alfhild Agrell stora framgångar, hennes pjäser var mer spelade och uppskattade på de svenska scenerna än Strindbergs. Överlag hade kvinnliga ”kulturskapare” en stark position under 1880-talet. I de litteraturhistoriska verk som skrevs kring och efter sekelskiftet uteslöts dock Agrell tillsammans med andra framstående kvinnor. Att detta nu sker igen är bedrövligt!


Agrells genombrott kom 1882 med Räddad, en pjäs som handlar om en kvinna som bryter upp från sitt äktenskap sedan maken ruinerat familjen. När jag pluggade litteraturvetenskap gjorde jag en jämförelse mellan Ibsens Ett dockhem och Agrells Räddad. Likheterna mellan verken är stora, och medvetna. Agrell skrev i polemik mot Ibsens idealistiska, individualistiska upplösning. Hennes drama är nattsvart och betonar mer samhällsstrukturer än individuell frihet.

Karaktäristiskt för svensk litteraturhistoria är också den grupp författare som tillhörde arbetarklassen och ofta endast hade gått i folkskola. De lärde sig skriva genom eget läsande, studiecirklar och folkrörelsernas bildningsarbete. De här författarnas verk (t ex Moa Martinsons Mor gifter sig) är både ett kulturarv och en inspirationskälla för många av dagens författare som skriver om vår samtid. Ingen av dessa för Sverige unika författarskap finns med i vår kanon!


Moa Martinsons självbiografiska trilogi om flickungen Mia (Mor gifter sig, Kyrkbröllop, Kungens rosor) handlar om barns och kvinnors tillvaro i en värld där alla måste slita för brödfödan. Den innehåller en nyanserad, lyhörd gestaltning av en mor-dotterrelation. Moa Martinson var den enda kvinnan bland proletärförfattarna och hennes böcker är skrivna för att ge en kvinnlig motvikt till alla de ”pojkskildringar” som skrevs.