Novellkalendern 9 – Horatio Sparkins

Charles Dickens, en brittisk 1800-talsförfattare, anses vara en av de mest framträdande romanförfattarna under den viktorianska eran. Dickens blev omåttligt populär över stora delar av världen redan under sin livstid. Han skrev så kallade följetongsromaner, en dåtida vanlig form för skönlitteratur. Många av dessa blev senare klassiska samhällskritiska verk. Under tonåren läste jag Dickens och andra klassiska författare. Mina favoritromaner var Oliver Twist och David Copperfield.

Novellen Horatio Sparkins handlar om familjen Malderton, som genom lyckosamma omständigheter tagit klivet från relativ fattigdom till en välbärgad ställning. Detta medför så klart att man måste akta sig för att verka låg och att eftersträva att likna dem som står över en. Maldertons vill inget hellre än att hitta ett bra parti åt yngsta ogifta dottern Marianne, men trots alla ansträngningar har tillfällena gått dem förbi. När så ynglingen Horatio Sparkins dyker upp i bekantskapskretsen väcks åter hoppet. Men vem är han egentligen?

I Horatio Sparkins spelar hemligheter en stor roll. När jag som läsare efter många år återvänder till Dickens minns jag varför jag älskade hans texter som ung. Med bitsk humor gestaltar han tillgjordhet och dubbelmoral på ett mycket underhållande sätt. Ingen skildrar uppblåsthet som Dickens. 

HORATIO SPARKINS
Författare: Charles Dickens
Översättare: Alain Asaid
Förlag: Novellix (2016)

Novellkalendern 8 – Till rum nitton

Doris Lessing tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2007 med motiveringen att hon var "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning". Lessing växte upp i nuvarande Zimbabwe och flera av hennes tidiga verk utspelar sig i Afrika och handlar om sociala frågor och rasmotsättningar. Min favorit bland hennes romaner är debutverket Gräset sjunger från 1950.

 
Till rum nitton handlar om Susan som lever ett välordnat medelklassliv tillsammans med maken Matthew och deras fyra barn. Trots tryggheten och stabiliteten är det hela tiden något som skaver i Susan, hon känner ett obetvingligt behov av ett eget rum, en vrå att dra sig undan i för att få vara ifred. I rum nitton på ett sjabbigt hotell finner Susan den ensamhet hon längtat efter, där kan hon sitta i en stol och bara vara.

Vem är egentligen Susan? Vad är det som händer med henne då vardagen blir hela hennes liv? Många frågor hopar sig hos mig då jag blir alltmer indragen, kanske t o m insnärjd i Susans liv under läsningen. På ett mästerligt sätt lyckas författaren gestalta Susans förlust av ett eget jag, av en intighet som blir närmast förlamande. Även i de stunder Susan agerar tämligen absurt har jag skrämmande nog lätt att förstå henne.

Lessing skildrar i Till rum nitton ett kvinnoöde som återkommer då och då i litteraturen. Associationerna går genast till Virginia Woolfs Ett eget rum, som också handlar om en kvinnas behov av något att kalla sitt eget. Till rum nitton gestaltar den psykologiska aspekten av att drunkna i vardagen på ett mästerligt sätt.

TILL RUM NITTON
Författare: Doris Lessing
Översättare: Alva Dahl
Novellix (2016)

Novellkalendern 7 – Lappin och Lapinova

Virginia Woolf var en tongivande modernistisk författare, som med en experimentell, nydanande prosa ökade medvetenheten om kvinnorollen. Hon ses som en av förnyarna av 1900-talsromanen och fortsätter att fascinera nya generationer av läsare med sin stil och sitt tragiska livsöde. Romanerna Mrs Dalloway och Mot fyren är läsupplevelser som slår det mesta. Men de kräver en alert, engagerad läsare.

Novellen Lappin och Lapinova publicerades första gången 1938. Berättelsen handlar om det unga paret Rosalind och Ernest, som nyligen gift sig. Rosalind har svårt att finna sig till rätta i sitt nya liv och hon har svårt att hitta något lockande hos maken. Men så en dag tycker hon sig skymta något kaninliknande i hans sätt att rynka näsan, ett förtjusande drag. Denna förflugna tanke leder till att paret under några år utvecklar en fantasiberättelse om sig själva i en hemlig värld, en värld vari han är Kung Lappin och hon Drottning Lapinova. För Rosalind är fantasierna en förutsättning för deras äktenskap, medan Ernest mer vill leva i verkligheten.

"Och innan de gick till sängs den natten var allting utrett. Han var kung Lappin; hon var drottning Lapinova. De var varandras motsatser: han var oförskräckt och målmedveten, hon försiktig och opålitlig. Han regerade över kaninernas hektiska värld; hennes värld var en ödslig och mystisk plats där hon oftast rörde sig i månljuset. Och ändå gränsade deras territorier till varandra; de var kung och drottning."

De stora författarna behöver inte många ord för att skapa något med djupt innehåll, som dessutom roar läsaren. Virginia Woolf är verkligen en av dessa stora. Med några få meningar gestaltar hon äktenskapets krav på anpassning, en anpassning som kan leda till individens (läs kvinnans) undergång. I essän Ett eget rum beskriver Virginia Woolf hur kvinnor behöver pengar och ett privatliv med ett eget rum för att kunna skriva romaner och "förverkliga sig". I Lappin och Lapinova gestaltar hon detta rum i form av en hemlig, men ack så nödvändig, fantasivärld.

LAPPIN OCH LAPINOVA
Författare: Virginia Woolf
Översättare: Alva Dahl
Förlag: Novellix (2016)

Novellkalendern 6 – Kappan

Nikolaj Gogol var en ukrainskfödd rysk dramatiker, roman- och novellförfattare. Han räknas som en av de stora författarna under 1800-talet. Gogol växte upp i en tvåspråkig familj och skrev sina litterära verk på ryska. Han flyttade som nittonåring till S:t Petersburg, där han arbetade några år som kontorist vid ett av departementen. På kvällstid studerade han konst. Gogol hade svårt att finna sig till rätta i sällskapslivet, där stor vikt lades vid social bakgrund. Han saknade den anspråkslöshet och värme som karaktäriserade hans hemstad. Gogol är känd för sina ukrainska berättelser och de så kallade Petersburgnovellerna, bland annat Kappan från 1842 (på svenska även med titeln Överrocken). När Kappan skrevs var Gogol redan en väl etablerad författare och novellen har kommit att bli ett av hans mest kända verk. Novellen har även haft stor påverkan på efterkommande ryska författare, vilket tydligt märks i följande citat av F­jodor Dostojevskij: "Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa".

Kappan är en berättelse om människans utsatthet och fåfänga, den skildrar hur vi vi ser på och värderar oss själva utifrån hur andra bemöter oss. Gogol skildrar detaljerat och realistiskt livet för en fattig tjänsteman, men mot slutet av berättelsen tar övernaturliga inslag över. De ganska elaka, satiriska inslagen är mycket roande. Och beklämmande.

Akakij Akakijevitj arbetar som lägre tjänsteman (titulärråd) på ett av S:t Peterburgs departement. Han är en något äldre, mycket ensam person som arbetar oerhört nitiskt. Ingen på arbetet visar honom någon aktning och de yngre medarbetarna brukar ibland driva med honom. Akakijevitj bor under mycket enkla omständigheter, hans lön är liten och räcker knappt till det mest nödvändiga. Därför blir oron stor när Akakijevitjs gamla kappa blir så utsliten att den inte ens går att laga. Lyckan blir desto större när Akakijevitj efter lång tid lyckats spara ihop nog med pengar att få en ny kappa uppsydd. Första dagen iförd nya kappan blir han bemött på ett helt annat sätt av arbetskamraterna och för första gången medbjuden på fest. Livet ter sig plötsligt helt annorlunda. På hemväg från festen blir dock Akakijevitj rånad och bestulen på sin kappa. Han försöker få hjälp hos polisen, men blir negligerad. Uppfylld av sorg och kyla drar Akakijevitj på sig lunginflammation och avlider. Han återkommer dock från de döda för att hämnas på de stulit hans kappa och vägrat hjälpa honom.

Sammantaget är Kappan en alltför aktuell, men härligt satirisk, berättelse om människors utsatthet och hjälplöshet. Läs och smittas av upprorsanda!

KAPPAN

Författare: Nikolaj Gogol

Översättare: K. E. Peterson

Förlag: Bokförlaget h:ström (2019)

Novellkalendern 5 – Den blå pelargonen

Agatha Christie – ”Detektivromanernas drottning” – var en av de författare som skapade deckargenren. Hennes mest kända detektiver är den excentriske belgaren Hercule Poirot och den nyfikna äldre damen Miss Marple. Agatha Christie var oerhört produktiv och populär under sin livstid och, enligt Guinness, är hon den mest sålda romanförfattaren genom tiderna. Agatha Christie är således mest känd för sina detektivromaner, men hon skrev även dramatik och, under pseudonym, ett antal kärleksromaner. Strax innan och under mina tidiga tonår plöjde jag allt jag kunde hitta på biblioteket av Agatha Christie, hennes deckare var mina första "vuxenböcker". 

I Den blå pelargonen, en av författarens tidiga berättelser om miss Marple, berättas en mystisk spökhistoria vid ett middagsbord. En kvinna har dött under mycket underliga omständigheter och hennes död hade dessutom förutspåtts av ett medium. Någon runt middagsbordet lyckas så klart lista ut hur allt hänger ihop, och ni kan nog gissa vem. Den blå pelargonen är en trevlig, klurig berättelse som läsaren lätt visualisera.

DEN BLÅ PELARGONEN
Författare: Agatha Christie
Översättare: Helen Ljungmark
Förlag: Novellix (2015)