Vitormen - Pax 8

PAX-serien handlar om bröderna Alrik och Viggo, två killar som familjehemsplacerats hos Anders och Laylah i Mariefred, på grund av att deras mamma har alkoholproblem. Killarna börjar snabbt trivas i familjehemmet och de gör sig hemmastadda i staden. Allt är dock inte lika bra. I skolan finns t ex taskiga Simon och hans gäng, och slöjdläraren Thomas som snabbt får ett horn i sidan till Alrik och Viggo. Han är dessutom pappa till Simon. Både Viggo och Alrik råkar lätt illa ut. Och inte nog med det; i Mariefred är inte allt vad det verkar vara. Här finns onda makter som försöker tränga sig in i det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år. Det gamla syskonparet Estrid och Magnar har vigt sina liv åt att skydda biblioteket, men nu behöver de hjälp. Och det visar sig att Alrik och Viggo är utvalda att hjälpa dem att bekämpa ondskan.

När Vitormen inleds har Alriks och Viggos speciella kompis Iris tillfångatagits av skolsköterskan Maggan Migrän. Vem eller vad är hon egentligen? Något fasansfullt under jorden tycks vakna upp och en flicka blir uppslukad av jorden.

Jag uppfattar Vitormen som ännu mer spännande än de tidigare böckerna. Många kapitel slutar när det är som mest spännande och läsaren drivs att hela tiden läsa mer. Jag läste ut boken i en sittning. Om jag ändå ska vara lite kritisk måste jag säga att den ökade spänningen i Vitormen försvagade andra delar i boken. De delar en vuxen läsare som jag gillar mest. I Vitormen blir det för många cliffhangers och för lite om relationerna mellan bröderna, deras mamma och familjehemmet. Men Vitormen innehåller inte bara spänningsmoment, här finns också många tankar om skam och skuld.

Texten har ett oerhört driv, är lättläst (lagom för 10-åringar) och humoristisk. Dottern asgarvar vid en del mindre rumsrena ord och roliga förkortningar. Illustrationerna i svart-vit seriestil förstärker både lustiga och otäcka detaljer, jag tror att de i sig lockar till sig en del läsare. Böckerna är dessutom vansinnigt snygga med sina färgade kanter, olika färg på varje bok. Superbra, med andra ord.

VITORMEN
Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell
Illustratör: Henrik Jonsson
Förlag: Bonnier Carlsen (2017)
Serie: PAX del 8
Köp: Adlibris, Bokus

Anna Karenina - 1. Start

Anna Karenina av Lev Tolstoj kanske inte karaktäriseras som feministisk litteratur, men ett intressant kvinnoporträtt är det i alla fall. Sommarens långläsning är i alla fall att nu ta sig genom denna tegelsten. Jag har försökt tidigare, men gett upp efter ett par hundra sidor då det varit så otympligt att hålla boken och sitta bekvämt. Nu är detta problem löst med tekniska hjälpmedel, boken ska läsas som ebok på min försummade läsplatta. Lite då och då under semestern tänker jag avge läsrapport, håll nu tummarna för att jag sugs in i Annas värld och får gott om tid att läsa. Har ni läst Anna Karenina? Vad tyckte ni? Är den så bra som det sägs?

Höstens önskelista

De här nyutgivna böckerna skulle jag vilja läsa till hösten. Vi får väl se hur många det verkligen blir, men de här gör mig i alla fall lässugen. Dessutom finns det så klart massor av böcker jag missat, trots att jag surfat runt hos en massa förlag.

Asparna av Hanna Nordenhök, har tidigare läst Det vita huset i Simpang.
Andarnas hus av Isabel Allende, som jag tidigare läst och älskat. Dags för omläsning.
Anna Karenina av Lev Tolstoj, som jag hoppas kommer i e-format så jag orkar hålla boken.
Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood, som jag läst men inte klarat av att recensera. För den är så hemskt bra. Hoppas också på en nyutgåva av Alias Grace.
Den yttersta lyckans ministerium av Arundhati Roy, som äntligen skrivit en ny roman efter den fantastiska De små tingens Gud.
Onda sagor av Pär Lagerkvist. Ja, jag älskar helt enkelt Pär Lagerkvist.
Den svavelgula himlen av Kjell Westö, har tidigare läst den oerhört bra Hägring 38.
Namnet på Sapfos dotter av Jesper Svenbro, eftersom jag verkligen gillar Sapfos lyrik.
Krokas av Elin Olofsson, har tidigare läst Gånglåt.
Exit väst av Mohsin Hamid, en favoritförfattare. Den ovillige fundamentalisten och Så blir du snuskigt rik, i det snabbväxande Asien är suveränt bra.
De sista vännerna av Jane Gardam, del tre i  trilogin om imperiets barn. Har redan läst och skrivit om En engelsk gentleman.
Goodbye, Bukarest av Astrid Seeberger, ett nytt författarnamn för mig.
Det goda folket av Hannah Kent, har tidigare läst En mörderska bland oss.
Vinterresa av Elfriede Jelinek, har tidigare läst och skrivit en del om denna omdebatterade Nobelpristagare.

Det förlorade barnet, Ferrantekvartetten

Då var det gjort, då var Det förlorade barnet, den sista delen av Ferrantes Neapelkvartett utläst. Aldrig mer ska jag få möta Elena och Lila. Det känns väldigt tomt, tomt så som när jag läst ut trilogin om Maj av Kristina Sandberg och Vibeke Olssons böcker om Bricken. Vissa berättelser, vissa karaktärer kryper under huden och blir sedan alltid kvar där. Elena och Lila är sådana karaktärer, de blir som vänner jag kände för länge sedan. Någon gång ska jag läsa om alla böckerna, men just nu sitter jag här och känner mig ganska sorgsen.

Texten nedan innehåller spoilers från de tre första delarna i kvartetten.

I första delen, Min fantastiska väninna, lär vi känna Elena och Lila, som växer upp i Neapels fattigkvarter på 50-talet och blir vänner för livet. Landet präglas fortfarande av krigstidens nöd och våldet finns överallt. Barn och kvinnor slås av männen i familjen, camorran lurar i det fördolda, fiendskap mellan familjer ärvs i generationer och barnens väg är utstakad från början. Lila är en bråkstake, men en oerhört begåvad sådan. Hon har lärt sig läsa själv och kan alltid mest. Ändå är det inte hon, utan Elena, som får möjlighet att studera vidare. Flickornas vänskap är från första början komplicerad och fylld av rivalitet, kärlek och lojalitet.

Hennes nya namn tar vid där den första delen slutade, d v s mot slutet av Lilas bröllopsfest. Lila tror att hon kan göra vad som helst, men redan under bröllopsnatten visar det sig att hennes giftermål med Stefano Carracci är ett stort misstag. Han misshandlar och våldtar henne brutalt. Lila blir kvar i Neapel och lever ett traditionellt liv, medan Elena lyckas, med hjälp av Lila, bryta sig loss och flytta till Pisa för att studera. Denna klassresa är svår för Elena att hantera, hon känner sig inte hemma i den nya miljön. Och hon har hela tiden en känsla av att det inte är hon, utan Lila, som borde leva det nya livet.

Tredje delen, Den som stannar, den som går, utspelar sig under åren mitt i livet. Lilas äktenskap har misslyckats, hon har lämnat sin man och bor med Enzo och sin son Gennaro i utkanten av Neapel. Rikedomen är ett minne blott, men Lila ger aldrig upp utan börjar lära sig allt om datorer. Elena har blivit en framgångsrik författare och gifter sig in i en akademisk familj och flyttar till Florens. Det är 60-tal och 70-tal, klasskamp, klassresor och kvinnokamp. Trots det stora avståndet mellan Elena och Lila behöver de varandras stöd i olika perioder i livet.

Det förlorade barnet utspelar sig under medelåldern och de äldre åren. Även Elenas äktenskap havererar och hon inleder en relation med sin ungdomskärlek Nino Sarratore och flyttar efter stor tvekan tillbaka till Neapel. Hon återupptar relationer med släktingar och barndomens vänner, framför allt med Lila. Situationen i Neapel är explosiv, våldet och camorran är konstant närvarande i allas liv. Elena slits mellan barnens behov, den sjuka modern, kärleken till Nino och hennes längtan och lust att skriva. Kan man verkligen som en modern, frigjord kvinna flytta tillbaka till sin patriarkala barndomsmiljö utan att tvingas ge avkall på sin frihet?

Sammantaget är Neapelkvartetten ett stycke kvinnohistoria som förtjänar klassikerstatus. Det har emellanåt var plågsamt att ta sig genom delar där Elena och/eller Lila fastnat i roller som varit svåra att ta sig ur. Båda kämpar de med att förena självständiga yrkesliv med mödraskap och det lyckas inte så bra för någon av dem. Ändå ger de aldrig upp.

DET FÖRLORADE BARNET
Författare: Elena Ferrante
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts (2017)
Serie: Neapelkvartetten (del 4)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Anna, Bloggbohemen

Sonja Åkesson

Sonja Åkesson (1926-1977) är mest känd för diktsamlingen Husfrid, som bland annat innehåller den tvådelade dikten "Äktenskapsfrågan" som inleds med orden "Vara vit mans slav". Åkesson är dock inte på något sätt enögd, andra halvan av dikten handlar om en hämmad man som önskar att han "finge sticka från gumgnäll".

En annan dikt i samma samling som jag verkligen tycker om är "Självbiografi", en dikt som nog skulle kunna handla om de flesta av oss.

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Åkesson beskrivs i förordet av Heidi von Born som "nyenkel" och visst använder hon enkla ord i sin träffsäkra, ironiska, kritiska iakttagelser av vardagen och samhället i 60-talets folkhem. Ur diktsamlingen Jag bor i Sverige kan man läsa:

Åkej.
Jag är misslyckad
Åkej.
Jag klarar inte opp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej. Åkej.

Mörkare och dystrare är de sena dikterna i avsnittet "Psyksvit" i diktsamlingen Hästens öga, som gavs ut samma år som Åkesson avled. Alldeles för tidigt.

Sammantaget är Sonja Åkessons lyrik lättläst och aktuell än idag. Läs!