Wolf Hall är bäst, tycker jag

Jag funderade länge på vilken serie jag skulle välja och tänkte på Forsytesagan (både nya och gamla), Herrskap och tjänstefolk och en del andra. Sedan slog det mig, den allra bästa är ju faktiskt utan tvekan filmatisering av Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell, Wolf Hall. Nu har ju faktiskt bara två av romandelarna visats ännu, men jag har tittat två gånger och älskar verkligen denna TV-serie. Wolf Hall utspelar sig i England, under 1530-talet. Kung Henrik VIII är gift med Katarina som inte lyckas föda någon son. Kungen blir alltmer desperat, utan en son kommer familjen att förlora makten. Henriks enda val är att få äktenskapet annullerat så han kan gifta om sig. Den tilltänkta bruden är Anne Boleyn, kungens oskuldsfulla älskarinna. Men att få påven att annullera ett mångårigt äktenskap är inte någon lätt sak. Här gäller att intrigera på hög nivå. Till sin hjälp tar Henrik Thomas Cromwell, smedsonen som haft ett tufft liv och klättrat på ett närmast obegripligt sätt på maktens stege. Cromwell lyckas där alla andra misslyckats och Henrik får sin Anne. Samtidigt driver Cromwell igenom förändringar i kyrkan som gagnar honom själv. Anne misslyckas dock också med uppgiften att föda fram en manlig arvinge och Cromwell kallas återigen in för att lösa problemet.

Bästa brittiska TV-serien

Nu är det väl i alla fall hög tid att komma igång med utmaningarna igen efter jul! Och vi rivstartar med en som är svår, i alla fall för mig. Hur välja?! Berätta om den allra bästa brittiska TV-serien! Det finns ju ett antal underbara filmatiseringar av klassiker, men även en del annat smått och gott. Jag ska fundera och återkomma inom kort.

Novell #11 Axolotl

Det kanske är att tänja lite väl mycket på temat att kalla detta en novell med en huvudperson som har ett husdjur, men då tänjer jag väl då för världens bästa novell Axolotl av Julio Cortázar måste ju bara med i utmaningen  Läs en novell II. Jag har läst den tre gånger under det gångna året.

"Förr grubblade jag mycket över axolotln. Jag gick och tittade på dem i akvariet i Jardin des Plantes och där kunde jag stanna i timtal och betrakta dem, iaktta deras deras orörlighet, deras ofattbart tröga rörelser. Numera är jag själv en axolotl."

Så inleder Julio Cortázar sin mest berömda novell Axolotl. Omedelbart associerar jag till Kafkas inledning av Förvandlingen, hans berömda novell om en metamorfos. Även Axolotl handlar om en metamorfos, en förvandling så skickligt gestaltad att jag själv måste kontrollera att mina händer är mänskliga och att inga gälar vuxit ut under läsningen.

Mycket kortfattat handlar denna novell om en man som varje dag besöker akvariet för att titta på axolotlarna, han fascineras av dem och ser stora likheter mellan människan och axolotln. På någon nivå uppstår ett band mellan mannen och axolotln ett band som till slut blir så starkt att mannen förvandlas till en axolotl och tar plats i akvariet. Förvandlingen och förhållandet mellan olika positioner i tid och rum förstärks av bytet av tempus från dåtid till nutid.

Det närmaste jag kan komma mannens upplevelse är mitt möte med orangutangen Zoey i somras, jag blev då stående hos henne en evighet och hade svårt att slita mig därifrån. Så lika vi var. Men jag gick därifrån som mig själv och jag tror nog att Zoey också fortfarande är en orangutang. Fascinationen och upplevelsen av likhet och kontakt påminner dock om det mannen (och axolotln?) upplever.

Axolotl är en existentiell novell som kan analyseras och tolkas i evighet utifrån teman som identitet, dissociation och människans uråldriga skräck inför att inte kunna röra sig och att inte kunna förmedla sig. Men Axolotl är framför allt en text att uppleva, läs den och låt känslan krypa under huden på er. Ja, Axolotl kan nog kallas både svår och konstig, men den är så kort att jag hoppas att många vågar prova den ändå. Läs och låt er uppslukas (fast förbli gärna mänskliga).

AXOLOTL
Författare: Julio Cortázar
Översättare: Jan Sjögren
Förlag: Modernista (2015)
Köp: Adlibris, Bokus

2016 års ...

2016 års läsupplevelse

Under 2016 lärde jag känna Lila och Elena, två flickor som berörde mig på djupet. Efter att jag läst ut andra delen i Neapelkvartetten hade jag svårt att hitta något nytt att läsa. Sedan dess har jag längtat efter tredje delen och nu i januari är den äntligen här. Vad är det då som gör Ferrantes romansvit så bra? Den är ju ibland lite krånglig med alla liknande namn och smeknamn och den är ju onekligen lite pladdrig emellanåt. Men framför allt känns den så oerhört äkta, ingenting verkar vara tillrättalagt för läsaren, man får ta berättelsen som den är. Och det älskar jag.

2016 års utmaningar

En jorden-runtresa hann vi med under 2016. Många aktiva resenärer gjorde resan rolig. Jag hade dessutom försökt välja lite olika typer att litteratur, vilket slog väl ut. För min del blev mötet med Sapfo oförglömligt. Jag har också försökt utmana mig själv att läsa mer lyrik och dramatik. Jag har inte läst så värst mycket, men en del blev det i alla fall. Däremot gick det uselt med min plan att läsa böcker ur bokhyllan så det skriver jag inget mer om.

2016 års Nobelpris

Ja, vad ska man säga om att Akademien tilldelade Bob Dylan årets Nobelpris? Så här när det gått ett tag sedan beskedet, är min upplevelse att det var ett trist val. Ingen författare jag hoppats på och ingen att bli nyfiken på. Ett antiklimax för den som spänt väntar och spekulerar under året. När det gäller de tidigare Nobelpristagarna har jag läst tio noveller/romaner/dikter/dramer av åtta olika författare. Inte särskilt bra, men inte jättedåligt heller. Mest gillade jag Lagerkvists Barabbas och Sibyllan och Steinbecks Vredens druvor.

2016 års klassiker

Jag läste en hel del klassiker under året och en del författare jag länge "sparat". Berta Funcke från 1885 av Mathilda Malling (pseudonym Stella Kleve) är en läsvärd svensk dekadensroman om en ung, loj, modern kvinna. Modern med dåtidens mått mätt. Tjärdalen av Sara Lidman är författarens klassiska debut från 1953. Romanen ställer frågor om vem som är din nästa, frågor som känns mycket angelägna idag. Även Tjänarinnans berättelse av  Margaret Atwood känns otäckt angelägen med tanke på den senaste tidens politiska utveckling. Romanen skildrar en tänkbar, fasansfull utveckling i USA där extremt konservativa, sexistiska krafter har tagit över.

2016 års nyhet

Under året testade jag att lyssna på böcker på engelska och det gick över förväntan bra. Förvisso lyssnade jag mestadels på lite "enklare" litteratur, men i alla fall. Jag gillade att slapplyssna på Philippa Gregorys romaner om Tudoreran, mycket spänning, dramatik och romantik. Bäst av de engelskspråkiga ljudböckerna var den klassiska dystopin Fahrenheit 451 av Ray Bradbury.

2016 års blogghändelser

2016 var ett torftigt bloggår på många sätt. Jag åkte på Bokmässan, men eftersom jag inte kunde motivera för mig själv det rimliga i att spendera mer än 3000 på seminariekort blev upplevelsen rätt tråkig. Mina läsutmaningar har det som sagt mer eller mindre gått åt skogen med, desto roligare har det varit att köra lite olika fredagsutmaningar. Dessa återkommer en bit in på nya året. Att finnas med bland de bästa bokbloggarna enligt Bonniers Bokklubbar var roligt. Övriga kulturella händelser inbegrep besök på Lerinmuséet och i Ernest Hemingways hus i Key West. Båda fantastiska.

Inför 2017

Jag har just nu inga särskilda planer för 2017 års läsande och bloggande. Läsa kommer jag så klart att göra och kanske blir jag sugen på att hålla i en läsutmaning senare under året. Själv kommer jag att fortsätta försöka läsa mer utanför bekvämlighetsutrymmet med mer lyrik och dramatik. Och ja, jag ska verkligen försöka läsa lite dammiga alster ur bokhyllan. Men jag kommer också att fortsätta att lyssna på många böcker och då styrs jag av vilka böcker som ges ut i ljudform. Jag önskar er alla ett gott nytt läsår!

Gott Nytt År

Happy New Year önskar jag, Ernest och katterna från ett soligt Key West.