Stridande kvinnor då och nu

Jag läser Svetlana Aleksijevitjs dokumentärroman, Kriget har inget kvinnligt ansikte, om de ryska kvinnorna vid fronten och jag pratar med en ung flicka från Kobane. De ryska kvinnorna stred i dåtid, de kurdiska kvinnorna strider nu. Vad kommer att hända i framtiden? De ryska kvinnorna gav sig, ofta som mycket unga, iväg till fronten med en oerhört naiv syn på krig. De stred lika tappert som männen, men behandlades efter kriget inte alls som de manliga hjältarna. Trots att de levde i ett land som förespråkade jämlikhet mellan könen ansågs de vara "förbrukade" efter kriget. Många av dem har aldrig berättat sin historia tidigare.

Nu strider kurdiska kvinnor i Peshmerga och i YPJ. De strider mot IS/Daesh och de strider för sin rätt som kvinnor. "Kvinnans rättigheter kommer först. Det spelar ingen roll vad du tror på, vilket politiskt parti du tillhör  eller  vilken etnisk bakgrund du har. Vi kämpar alla för våra rättigheter som kvinnor i ett patriarkalt samhälle. För dessa rättigheter måste vi kämpa. Ingen kommer att ge oss dem frivilligt", säger överste Nahida Ahmed Rachid. Kvinnorna i Kobande har blivit en symbol för de stridande, kvinnorna vill likna dem, männen inte vara fegare än dem. Det vore ju så härligt att bara nicka och hålla med, att låta hjärtat fyllas av stolthet över de modiga kvinnokrigarna, men något skaver. Hur ska våldet och kriget någonsin kunna skapa fred och jämställdhet?

Läs mer i OmVärlden, Feministiskt perspektiv, SvD

Tematrio - Litterära fantasier

Det bästa med litteraturen är att den skapar föreställningar och väcker fantasier hos läsaren. En del fantiserar om författare, en del om karaktärer och en om tider/platser. Berätta om tre saker du skulle vilja göra/platser du skulle vilja åka till/karaktärer du skulle vilja möta från litteraturen.

1. För länge sedan läste jag romanen Mexico av James A Michener och blev uppfylld av fantasier om att resa till staden Toledo. Oerhört besviken blev jag när jag fick klart för mig att den inte existerar.

2. Tack och lov finns i alla fall Prince Edward Island och dit skulle jag gärna vilja resa. Fast då helst på Annes tid ... (Anne på Grönkulla av L M Montgomery).

3. Jag har väldigt svårt att göra mitt tredje val. För jag skulle ju så gärna vilja träffa Mr Darcy (BBC version). Men ännu mer lockar Hogwarts, tänk att få vara elev på den skolan några dagar. I början av Harrys tid där, innan allt blev för otäckt.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Grattis

Vinnaren av de fina novellixerna med medföljande filmisar är Åsa i/på Bokhyllan - Grattis!

Medmänniskan Stig Dagerman

Det har varit ett tung höst/vinter med skamliga politiska beslut och en ökande främlingsfientlighet. Man kan undra ibland vart medmänskligheten tagit vägen. Jag har letat lite bland lyriker och där hittat underbara dikter av Stig Dagerman.

Läs gärna Pär Wästbergs fina artikel om Dagerman här.


En broder mer

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.


Namnet Människa

De har inga namn. De är flyktingar.
De har inget yrke. De är flyktingar.
De har inget hem. De har läger.
De saknar allt – utom tid.

De är inte ovälkomna - men inte heller välkomna.
De är inte gäster – men inte heller främlingar. De är flyktingar.
Så heter deras folk, deras ras, deras yrke.
Förstod vi deras språk skulle vi höra dem säga:
Ge oss en fast punkt på jorden – och vi skall få den att blomma.
En flod har sin bädd, ett träd har sin skog och en myra sin stack.
Men vårt folk som kallas flyktingar har inte en handfull jord om vilken vi kan säga: den är vår.

Så ge oss en handfull jord och ge oss en fast punkt och ge oss ett annat namn.
Namnet Människa.


Flykten valde oss

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda – men ändå frihet äger,
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Bojan väljer foten. Vi valde att vandra.
Natten var barmhärtig. Nu är vi här.
Ni är för många, kanske den frie trygge säger.
Kan vi bli för många som vet vad frihet är?

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

Läs andra bloggare som skriver om medmänsklighet på uppmaning av Kulturkollo.

Själens historiker Svetlana Aleksijevitj

Så har hon då fått sitt pris - och en mycket lång applåd - själens historiker Svetlana Aleksijevitj. Hon tilldelas priset med motiveringen: "för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid".

Aleksijevitj föddes i Ukrainska SSR (socialistiska sovjetrepubliken) några år efter andra världskrigets slut och växte upp i en by i Vitryska SSR. Hon utbildade sig till journalist och blev författare med Ales Adamovitj som förebild. Adamovitj skrev kollektiv vittneslitteratur och inspirerad av honom intervjuar Aleksijevitj mängder av "vanliga" människor inför sitt skrivande. Hon kallar sin svit dokumentärromaner för "Utopins röster – Historien om den röda människan".

Jag lyssnar just nu till Kriget har inget kvinnligt ansikte i uppläsning av Gunilla Leining, en mycket känslosam "läsning". I boken berättar de stridande ryska kvinnorna om sin tid i Röda armén under andra världskriget. Här möter vi kvinnorna som är ledsna över att få flätorna avklippta, de unga kvinnorna som växte under sin tid som soldater och kvinnorna som sågs som horor i stället för som hjältar. Omskakande och smärtsam läsning. Så värd alla priser!