Herr Gurka

Tack för allt Lennart Hellsing!

Tematrio - Anna, Karin, Elisabeth

Jag har nyss haft namnsdag och snart har jag det igen. Temat denna vecka blir därför egocentriskt och baseras på mina namn Anna, Karin och Elisabeth. Berätta om tre böcker/texter vars huvudpersoner eller författare heter Anna, Karin eller Elisabeth!

1. Jag inleder med min favoritdikt av min favoritskald. Det finns ingen vackrare dikt än den om Anna Lek, Nypenrosa, av Gustaf Fröding. Ur Räggler och paschaser från 1897.

Fin sôm nypenrosa står
tili, tili, når dä dagger
selverdrôp å blaa vagger
lent där môraväre går.

Int just lik e trägårsros
int så stôlt å mett i sola,
int så grann å stor i ola,
mer litt bly å mer te tros.

Tocken stog mi Anna Lek,
ljus i håre, rö i kläe,
"rosa stecker", sa di, näe,
Anna mi va utta svek.

Hennas tagg va lätt te se,
are roser, are flecker
gär sä lene, når di stecker,
Anna gjord sä allri te.

Harrgårsplan mä roser i
gjord mä itnô kälekshôga,
nypenrosa bål ve stôga
dä va rosa rosa mi.

2. I rörelse ur Härdarna av Karin Boye är en av hennes mest välkända och en av mina favoriter.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

3. Efter att ha googlat omkring i en evighet inser jag att jag inte läst någon lyrik av eller om någon Elisabeth. Tips emottages gärna. Som tredje text väljer jag därför en fin bok som handlar om Karin Boye - Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn. Den bästa dagen är en litterär fantasi om ett år i Karin Boyes liv, ett år då hon kämpar mot homosexuella impulser och bottenlöst självhat.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Tematrio försening

Attans! det är ju måndag idag! Men jag måste fixa lite här hemma. Dottern behöver hjälp med läxorna och tvätten måste hängas. Apropå det borde läxor verkligen förbjudas! Återkom i morgon så lovar jag att fixa till en tematrio.

Jag är nöjd med Augustvinnarna Jessica Schiefauer och Khemiri och hade ingen åsikt om fackbokspriset.

Apstjärnan och Ishavspirater

För ett par år sedan höglästes Frida Nilssons Apstjärnan i dotterns klass. Hon kom hem och var fundersam över hur det var på barnhemmet där huvudpersonen Jonna bor. Och ännu mer fundersam över gorillan som adopterade Jonna. Vi fick lov att läsa boken tillsammans hemma och det kändes ganska otäckt för oss alla när myndigheterna ville flytta tillbaka Jonna till barnhemmet. Det väcker många frågor hos adoptivfamiljer och adoptivbarn när barnhem och beslut om var barn ska bo gestaltas i skönlitteraturen. Och just bilden av den föräldralösa barnet och det hemska barnhemmet återkommer i så många olika berättelser. Dottern har tröttnat och vägrar lyssna på berättelser som handlar om barnhem. Hon tycker också att det är jättejobbigt när man läser de här böckerna i skolan eftersom det leder till många frågor från klasskamraterna om hennes ursprung/bakgrund.

När vi började läsa Ishavspirater kändes det i alla fall betryggande att det inte fanns några barnhem med. Men vi hade inte kommit långt förrän dottern (nu 10 år) började skriva på sig. En mamma som dör vid förlossningen och en pappa som är för gammal att kunna rädda sitt bortrövade barn blev helt enkelt för mycket för henne (adoptivbarn har generellt sett "äldre" föräldrar och även detta tema kändes riktigt jobbigt för dottern). Hon vägrade helt enkelt att fortsätta läsa boken.

Jag fortsatte däremot själv för jag ville se hur författaren vävde ihop de olika spåren. Och nu sitter jag och brottas med vad jag egentligen tycker om boken. Jag är helt enkelt kluven, vilket delvis beror på dotterns reaktion, delvis beror på en egen känsla att det blev för mycket. Barnet som ger sig ut på egen hand för att göra något farligt, men nödvändigt, är ett klassiskt tema. Alla barn måste på ett psykologiskt plan "lämna" tryggheten och ge sig ut för att erövra världen. Att ingen av de vuxna kan eller vågar är tyvärr en realistisk gestaltning. Många vuxna gör inte alls det som är självklart "rätt". Som tur är träffar huvudpersonen Siri efter ett tag en människa som vill/vågar följa med för att hjälpa henne. Men så många personer/varelser hon träffar under resans gång är obehagliga, gör vedervärdiga saker eller är helt enkelt oerhört tragiska. Den upplevelse som dröjer sig kvar hos mig efter läsningen är inte äventyrlig spänning, utan en lite deprimerande insikt om världens ondska. Kommer denna upplevelse verkligen från boken? Det är svårt att veta med tanke på hur världen sett ut de senaste veckorna. Men jag blev i alla fall inte upplyft av att läsa Ishavspirater. Trots att där finns en liten modig tjej som både vågar och lyckas.

ISHAVSPIRATER
Författare: Frida Nilsson
Illustratör: Alexander Jansson
Förlag: Natur & Kultur (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Carolina, Paula, Kulturkollo

Att hela de levande

När jag läste Maylis de Kerangals förra roman, Drömmen om en bro, fascinerades jag framför allt av språket. Meningarna vindlade fram över sidorna och höll min uppmärksamhet i ett järngrepp. De många orden gjorde mig andlös, jag drunknade i dem och uppfylldes av dem. Texten präglades av ett rikt bildspråk, till brädden fyllt av metaforer och liknelser. Jag tyckte mycket om den. Därför var mina förväntningar på den nya romanen höga, samtidigt som jag var lite fundersam kring om det skulle kunna bli "för mycket" med ett sån't rikt språk och ett så känslosamt, svårt ämne. Men det blev helt enkelt magnifikt.

I korthet handlar Att hela de levande om tre surfglada ungdomar som råkar ut för en svår bilolycka. En av dem, Simon 19 år, överlever inte. Hans hjärta slår och alla vitala organ fungerar med hjälp av teknisk utrustning. Men han har drabbats av en total hjärninfarkt. Tillståndet är irreversibelt. Simon är avliden. Att följa föräldrarnas olika steg mot insikt om det som hänt lamslår mig emellanåt. Jag får rent fysiskt svårt att andas, det blir överfullt i bröstkorgen och tårarna rinner.

Att Simons liv är slut betyder dock inte att allt är slut. Hans organ kan bidra till att rädda liv. Läsaren får följa olika läkare och annan medicinsk personal som arbetar med organdonationer och ta del av deras vardag. Författaren gestaltar här både en prosaisk, mycket konkret verklighet och en vördnad inför det som är ett liv, en person.

"Simons hjärta färdades mot en annan del av landet, hans njurar, lever och lungor spreds till andra platser, var på väg till andra kroppar. Vad kommer att återstå, i denna splittring, av det som var hennes sons kärna? Hur förena minnet av honom som särskild med denna skingrade kropp? Vad händer med hans närvaro, hans avtryck på jorden, vad händer med hans vålnad?"

Sammantaget är Att hela de leva en roman som både väcker starka känslor och ger en del ledtrådar till livets innersta väsen. Läs den här romanen och ta ställning till organdonation.

ATT HELA DE LEVANDE
Författare: Maylis de Kerangal
Översättare: Marianne Tufvesson
Förlag: Sekwa (2015)
Köp: Adlibris, Bokus
Recensioner: Boktanken, Fiktiviteter