Majakovskij och den nya människan - Världpoesidagen

”Det futuristiska manifestet” av Marinetti innebar starten för de modernistiska rörelserna. Tron på den nya tekniken samt fokus på nuet och handlingen karaktäriserade futurismen. I Ryssland växte två olika grenar av futurismen fram på 10-talet. Majakovskij ses som ledande inom en av dem och startskottet avfyrades högljutt med manifestet ”En örfil åt den allmänna smaken”, 1912. Futuristerna var provokativa och revolutionära, de ville ha ett nytt samhälle, en ny människa och ett nytt språk.

Detta märks tydligt i Majakovskijs dikt "Ett moln i byxor" vari läsaren möter ett storvulet diktjag som förkastar alla föregångare och deras verk. Andra diktare avfärdas som barnsliga, ”en spik i sulan” är värre än Goethes fantasier. Inte ens hos Homeros och Ovidius fanns hjältar lika kraftfulla som diktjaget och hans kamrater. Majkovskij skrev om den stora massans och folkets problem. ”Ett moln i byxor” manar till handling snarare än till eftertanke. I stället för att skapa en ”rimputtrande soppa” ska Gud utmanas, babelstorn byggas och massorna befrias. Trots diktjagets maktfullkomlighet och förmåga att uttala ”ord av högsta guldhalt” är dock ord alltid underlägsna verkligt stoft. Det är inte längre tid att böna och be, dags att resa sig upp och ta för sig. En ny värld ska byggas. Maskinerna lovprisas.

Om man läser hela dikten framstår dock diktjaget som mer komplext. Han väntar otåligt och oroligt på en flicka. Kärlekstemat är centralt, den passionerade, trängtande, smärtsamma kärleken.

Futuristerna skapade också nya ord och använde välkända begrepp i nya situationer för att främmandegöra, synliggöra och förändra. I texten finns många exempel på olika sätt att främmandegöra: det nyskapade ordet ”gatusvalget” och de udda sammansättningarna ”plattare än lungsot” och ”ansikten sömnigare än lakan”. I dikten finns ingen regelbunden meter och inga konventionella rim. Bildspråket är oväntat och drastiskt, ibland humoristiskt och vanvördigt: ”fantasins flundra vältrar sig trög och dum i själens lergrop” och ”[s]enor och muskler är sannare än böner”.

Sammantaget uppfattar jag Majakovskijs dikt som upprorisk, respektlös och överdriven. Den nya människan i Majakovskijs tappning bemästrar maskinerna och därmed hela universum. Människan är aktiv och tar för sig, massorna reser sig och utmanar Gud. De befriar sig själva från konventionens bojor. De nya människorna är revolutionära superhjältar som älskar mer passionerat än Abélard och Héloise, lider svårare än frälsaren på korset och strider mer heroiskt än de gamla gudarna.

Läs mer om Majakovskijs fascinerande och tragiska liv här.

Lewismannen

Här är mars månads spänningsroman, än hänger jag bra med i Mias Spänningsutmaning. Nu har jag läst Lewismannen också. Den skulle vara bättre än Svarthuset, sa alla. Och det var den. Och om Peter May bara ville sluta skriva spänning skulle han vara helt fantastisk! För han gestaltar barndomstrauman, trasslig vuxenkärlek, sorg och äldreblivande på ett helt magnifikt sätt. Lägg dessutom till suveräna miljöskildringar och snyggt komponerade historiska handlingar. Det är bara två saker jag önskar att han ändrade; sluta låta folk ramla ner från höjder i alla böckerna (jag är höjdrädd) och sluta försöka krysta fram spänningsmoment. Det är så irriterande när huvudpersonerna plötsligt beter sig ologiskt och inte alls i linje med "sin karaktär" för att bädda för något otäckt moment. Men bortsett från detta rekommenderar jag gärna Peter May.

LEWISMANNEN
Författare: Peter May
Översättare: Charlotte Hjukström
Uppläsare: Mats Eklund
Förlag: Bokförlaget HörOpp (2014)
Serie: Isle of Lewis-trilogin (del 2)
Köp: Adlibris, Bokus

Tematrio - Vilja-läsa böcker

Hur mycket jag än läser finns det massor av böcker jag inte läser! Hjälp en sån hemsk tanke, tänk om jag missar något bra. Dessutom finns det vissa böcker jag går omkring och känner att jag vill läsa, men av olika anledningar inte får till det. Berätta om tre böcker ni skulle vilja läsa!

1. Nu kommer jag dragandes med den igen, Anna-boken ni vet, den jag skulle vilja läsa om den inte var så tung. Ja, det är så klart Tolstojs Anna Karenina jag tänker på. Jag har läst ett par hundra sidor i den och gillar skarpt, men boken är ju helt enkelt för tung. När tusan ska någon ge ut den som ebok?

2. Horace Engdahl brukar säga att Metamorfoser av Ovidius innehåller allt. Då borde jag väl läsa den? Hittills har jag i alla fall lyckats införskaffa en fin bok om Ovidius storverk, hoppas att den kan hjälpa mig våga språnget.

3. I julas fick jag För in de döda av Hilary Mantel. Alltså jag fick den inte av Mantel, jag fick den av mig själv. Jag är så bra på att köpa julklappar. I vilket fall ser jag fram emot att läsa denna bok, men jag spar den till ett bra tillfälle, ett tillfälle när jag har gott om tid.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Jerka om att ha tid att läsa

Hur hinner du läsa så många böcker? Det undrar Annika i den här veckans bokbloggsjerka.

Tyvärr är det ju inte så att bokläsare får sig mer tid tilldelad än andra människor. Men vi prioriterar lite annorlunda. För min del handlar det om att försöka ta tillvara alla småstunder. På morgonen lyckas jag oftast lyssna på ett avsnitt av Radioföljetongen. Påklädning, ev lite smink, tandborstning (ja, ni kan nog rutinen) tar ju c:a 20-25 minuter.

Bilresan till jobbet tar också c:a 25 minuter och då brukar jag ha sällskap av ovan nämnda Radioföljetong eller någon annan ljudbok. Likadant är det på hemresan, däremellan läses enbart jobbrelaterad facklitteratur.

På kvällarna blir det oftast lite olika perioder av läsning, ibland för dottern, ibland i sängen när det är dags att sova och ganska ofta i ett lyxigt långt badande. Just det, ungefär varannan dag långbadar jag ihop med någon bra bok. Dessutom är det ljudbok som gäller vid tråkiga sysslor.

Det blir inte så mycket TV-tittande och användandet av sociala medier måste begränsas. Men det är det ju värt.

Fragment 31 - Sapfo

Det mesta runt Sapfos liv är egentligen okänt, men ändå finns många berättelser om hennes liv, hennes kärleksliv och hennes diktande. Sapfo levde och diktande på den grekiska ön Lesbos från någon gång mellan 630 och 612 f Kr till cirka 570 f Kr. Många av de texter som finns bevarade är bara fragment av mer omfattande texter. Sapfo beskrivs som den första stora europeiska kärleksdiktaren och hennes texter har översatts/tolkats av många. Här kommer några tolkningar av min favoritdikt "fragment 31".

Plötsligt framstår han som en gudars like -
just som han ska sätta sig mitt emot dig,
alldeles intill, och jag ser dig viska
ömt och förälskat

brista ut i skratt - men i mig slår hjärtat
bultande som ville det spränga bröstet;
möter jag din blick en sekund, går rösten
genast förlorad,

tungan vägrar lyda, den fina elden
går som en signal genom hud och nerver,
allting suddas ut för min syn, jag hör hur
öronen susar,

kallsvett bryter fram och en häftig skälvning
griper mig till slut när jag känner färgen
vika från min kind - jag blir själv med ens en
döendes like.

 Jesper Svenbro (1986)


Som en gud - ja, om det var möjligt, större
frihet än en gud har den man som ser dig
som får sitta hos dig och sakta fylla
ögon och läppar

med ditt leende: när min tanke söker
bilden av er båda försvinner kraften
ur min kropp, ja, bara jag flyktigt ser dig
tystnar allt i mig

värnlös, utan ord står jag när du kommer
elden strömmar under min hud och hörseln
lyssnar in mot hjärtats och könets mörker
- allting förmörkas:

svetten bryter genom min kropp som tårar
och jag darrar, blek som det gräs där hösten
med sin kyla tagit all färg, ja, som om
döden var nära.

Ylva Eggehorn (1980)


Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyssnar till din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt, som alltid
i mitt bröst fått hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.  

Emil Zilliacus (1928)

Lycklig den yngling - till Olympens gudar

Syns han mig ypplyft -, som dig gent emot får
Sitta helt när dig, med sin blick på dig blott
Fäst och på dig blott

Lyssnande se, hur dina söta läppar
Öppna sin rosknopp; och du ler så kysstäckt.
Grymma! så blef här i mitt hjerta väckt, ack!
Eviga oron.

Vid din åsyn med ett band på tungan
Stelnar jag maktlös; genom alla ådror
Siprar en eldström; mina öron susa;
Kring mig är allt natt.

Straxt med en darrning öfverfar en iskall
Svett mig. Till likhet med det vissnat löfvet
Bleknar jag andlös; och jag tycks för evigt
Sjunka i jorden.

Frans Michael Franzén (1790-tal)

Vems översättning har bäst fångat vad Sapfo ville uttrycka? Det vet vi ju så klart inte. Carl-Johan Malmberg i SvD menar dock att Svenbros tolkning är trognast, språkligt sett. De flesta skulle nog beskriva dikten som ett triangeldrama mellan två kvinnor och en man - där den ena kvinnan upplever en förtärande förälskelse och svartsjuka riktad mot mannen som - möjligen - får sitta vid hennes älskades sida. Men i de svenska tolkningarna är det faktiskt inte självklart att diktjaget är en kvinna, det är en bara slutsats vi ofta drar eftersom vi blandar ihop diktjaget med diktaren. Men på min litteraturkurs berättade läraren att diktjagets kvinnliga kön är mer tydligt på grekiska, i översättningarna har man alltså mörkat lite kring detta.

Men var utspelar sig händelserna/upplevelserna i dikten då? Eller ska man kanske snarare fundera över om scenariot utspelar sig i verkligheten eller i någons fantasi? I Svenbros och Eggehorns tolkningar är handlingen tydlig och episodisk, här skildras hur en verklig man sätter sig hos en kvinna. I Zilliacus tolkning är det oklart om mannen är en specifik person eller någon diktjaget föreställer sig. Här är hela händelsen mer diffus och tycks utspela sig i diktjagets föreställningsvärld.

Bortsett från handlingen kan man ju också ha olika smak och helt enkelt gilla tolkningarna olika mycket. För egen del föredrar jag Zilliacus tolkning eftersom jag tycker om den diffusa känslan som ger en känsla av allmängiltighet. Dessutom tycker jag om de språkliga finesserna (anaforerna, assonanserna, allitterationerna och den tydliga rytmen). Har ni någon favorit?

Sapfo med sin lyra, målning från 1800-talet av Jules Elie Delaunay (beskuren).

DIKTER OCH FRAGMENT
Författare: Sapfo
Översättare: Vasilis Papageorgiou, Magnus William-Olsson
Förlag: Ordfront Förlag (2003)
Köp: Adlibris, Bokus