Vaggvisor för små kriminella

Vaggvisor för små kriminella av Heather O'Neill, i översättning av Elisabet Fredholm, utgiven av ETTA, 2014

Om jag vore bra på att klä starka upplevelser i ord skulle jag ju bli författare. Men det är jag inte och därför är det inte så lätt att skriva om Vaggvisor för små kriminella. För det här är en bok läsaren snarare upplever än läser. Det är en roman som berör så på djupet att det är oerhört svårt att reducera upplevelsen till beskrivande, värderande ord och omdömen. Vaggvisor är helt enkelt en bok man lever med, gråter sig genom och förfäras över. Det är en text som ger läsaren ovärderlig insikt i hur barn tänker om och upplever de mest smärtsamma livssituationer. Det här är därför en bok många, många måste läsa.

Baby är tolv år och bor tillsammans med sin bara 15 år äldre heroinmissbrukande pappa Jules, i Montreals allra ruffigaste kvarter. Mamman är sedan länge död och pappans förmåga att ta ansvar och vara en uppfostrare och förebild är minst sagt bristfällig. I omgångar bor därför Baby i olika familjehem och på institutioner. Baby önskar att hon visste mer om mamman och om hur mamman dog, när hon frågar Jules får hon varje gång höra olika fantastiska berättelser. Trots pappans brister älskar Baby honom naturligtvis hängivet, men hon söker också efter kärlek och bekräftelse på andra håll.

Berättaren i Vaggvisor är Baby och hennes röst är mycket trovärdig. Genom större delen av romanen är perspektivet barnets och de gånger författaren låter Baby tänka och uttrycka sig utifrån en vuxens perspektiv fungerar även detta mycket bra. Texten med alla dess uppfinningsrika, oväntade metaforer har en naiv, krass och osentimental grundton som kontrasterar mot innehållet på ett upplyftande sätt. Utan en rå humor skulle berättelsen helt enkelt vara oläsbart tung.

Handlingen fängslar från första meningen, berättelsen är omskakande och visar en verklighet få av oss vet något om. Läsning anbefalles!

"Om man vill få ett barn att älska en behöver man bara gömma sig i garderoben tre eller fyra timmar. Då lägger barnet sig på knä och knäpper händerna och ber att man ska komma tillbaka. I barnets ögon förvandlas man till Gud. Det var nog ensamma barn som skrev Bibeln" (s 71).

"Oavsett hur taskiga och knäppa föräldrar är försöker deras barn alltid att få dem att känna sig bra" (s 109).

"När man är liten faller det en aldrig in att man behöver något annat än det ens föräldrar kan erbjuda en" (s 211).

"Jag blev alltid rörd när elaka människor plötsligt var snälla mot mig. Det var en svaghet som skulle leda mig in i destruktiva förhållanden senare i livet" (s 90).

Tematrio - Djur

Helt utan någon anknytning till något jag just nu läser kom jag på att det var länge sedan vi hade några djur med i tematrion. (Kanske har det att göra med att det mesta jag läser för dottern handlar om djur, närmare bestämt om hästar.) Berätta om tre böcker där djur spelar en stor roll eller t o m är huvudkaraktären!

1. Hunden av Kerstin Ekman är en poetisk, dröjande berättelse om en valp som råkar komma bort från sin mamma och husse. Den grå växer upp i skogen och får leva på det naturen erbjuder. Denna korta berättelse innehåller oerhört detaljerade naturskildringar och en underbar gestaltning av hur ett djur upplever världen. Vemodigt och ljuvligt vackert, en berättelse som engagerar.

2. Pi är en mycket ovanlig pojke. Han växer upp i Indien och hans största intresse under tonåren är religion. Pi älskar Gud och han vill därför vara troende kristen, rättrogen muslim och praktiserande hindu. Familjen äger ett zoo och Pi har nära relation till många av djuren. När Pi är sexton år måste hans familj lämna landet, på grund av den politiska utvecklingen. De säljer sitt zoo, packar sina saker och går ombord på en båt till Kanada, tillsammans med en del av djuren. Berättelsen om Pi av Yann Martel är en helt unik, fantasieggande roman. Personskildringarna är makalöst bra, handlingen är en halsbrytande berg- och dalbana och budskapet så klokt.

3. I Doppler av Erlend Loe har huvudpersonen fått nog av all duktighet och konsumtionshysteri. Han lämnar sitt trygga familjeliv och flyttar till skogs. Där blir han sambo med en älgkalv och idkar byteshandel (och en del tjuvnad). Men snart förstörs friden även i skogen... Hejdlöst rolig, men med mycken klokskap gömd under skratten.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Månadssummering - Januari 2015

Allt detta tillhör mig - Petra Hůlová
Sörja för de sina - Kristina Sandberg
Lögnens lov - Patrícia Melo
Svalornas lek: Dö, resa, återvända - Zeina Abirached

Allt som återstår - Elin Boardy  

Skyline - Patricia Schonstein Pinnock   

Utan personligt ansvar - Lena Andersson
Den drunknade - Therese Bohman
Svarthuset - Peter May

Januari blev framför allt en månad då jag läste hyllvärmare skrivna av kvinnor. Favoriterna är Sörja för de sina, Allt som återstår och Skyline - alla tre böcker som berör och väcker starka känslor.

Som jag tidigare skrivit om gillar jag inte Utan personligt ansvar.

Ende mannen på listan var Peter May, vars deckare jag lyssnade på. Inledningsvis gillade jag den skarpt, men den tappade för mycket i trovärdighet mot slutet.

Allt detta tillhör mig är en mycket intressant generationsroman om mongoliska kvinnor och om en evig strävan efter ett bättre liv.

Lita på din läsare

Har precis börjat läsa Hilary Mantels självbiografiska Skuggan av ett liv och har bara kommit ett par sidor in i den när jag myser över hennes sätt att beskriva hur författaren ska tänka på sina läsare: "Lita på din läsare, sluta skedmata din läsare, sluta vara nedlåtande mot din läsare, beröm din läsare för att vara åtminstone lika smart som du, och sluta vara så jäkla behagsjuk: du i raden längst bak kan du vara snäll att koppla av charmen!" (s 14). Ja, just så vill jag som läsare bli bemött och just så tycker jag att Mantel skriver i den hittills enda roman jag läst av henne - Wolf Hall. (Jag har För in de döda oläst i hyllan än så länge, fick den i julklapp.)

Spökryttarna från Ordebec - recension i repris

Vi har deckartema på Kulturkollo denna vecka och jag tänkte därför passa på att reprisera recensioner på några av mina absoluta deckarfavoriter.

Spökryttarna från Ordebec av Fred Vargas, utgiven av SEKWA, 2013, översättning av Marianne Öjerskog

Det är när jag har läser den här typen av bok som jag inser att det är helt fel att säga att jag inte gillar deckare eller spänningsböcker. För det gör jag ju - om de är nog bra. Och Vargas böcker är definitivt intressanta, spännande och roliga. Fred Vargas är historiker och medeltidsarkeolog och hennes böcker präglas av ett omfattande historiskt kunnande. Flera av Kommissarie Adamsbergs kollegor är väl bevandrade i det mesta och tycker dessutom om att briljera. Adamsberg själv är dock tankspridd och tämligen tröglärd, men han löser de mest kluriga deckargåtar på ett intuitivt sätt. En av de saker jag gillar skarpt i Vargas böcker är just beskrivningarna av de mycket udda personlighetstyperna i Adamsbergs grupp.

Spökryttarna från Ordebec gör entré i handlingen när en gammal dam dyker upp i Paris och vill ha hjälp av Adamsberg med ett knivigt problem. Situationen underlättas inte av att hon dessutom inte heller vill berätta så mycket. Men till slut får Adamsberg klart för sig att damens synska dotter har sett tordönsjakten - de ryttare som förebådar ond, bråd död bland traktens ondskefulla varelser. Trots att Ordebec ligger långt utanför Adamsbergs jurisdiktion faller sig saker så att det till slut blir han som får i uppdrag att utreda fallet. Men innan det går att bringa klarhet i ärendet kommer flera mord och mordförsök att inträffa. Förutom själva fallet måste Adamsberg även hantera en till synes förrymd pyroman, en torterad duva och ett nyblivet faderskap. Här finns inte en tråkig stund, vare sig för Adamsberg eller läsaren.

Jag har funderat en del över varför jag gillar Vargas böcker, när jag i ärlighetens namn ogillar en del av de svenska deckarförfattarna. En del av svaret handlar nog om hur författaren helt fokuserar på, kanske till och med hänger sig åt, sin berättelse. Många svenska författare väver in samtidsskildringar och samhällskritik i sina berättelser, vilket jag faktiskt inte alls gillar. Förstå mig rätt, jag tycker mycket om samhällsengagemang, men i många deckarförfattares händer blir kritiken bara så urvattnad. Vem tycker inte att vi ska ha mer personal på äldreboenden, typ. Nej, då gillar jag bättre de tidlösa - emellanåt övernaturliga - problem som Adamsberg tampas med.

Sammantaget är Vargas böcker om kommissarie Adamsberg intelligenta, spännande och humoristiska bladvändare.