Sisterhood of the World Bloggers Award

Linda har varit vänlig nog att förära mig med en Sisterhood of the World Bloggers Award, som går ut på att svara på tio frågor och skicka vidare tio andra frågor till tio favoritbloggare.

Först mina svar på Lindas frågor:

1. Vilken bok önskar du dig mest just nu?
Jag har så klart en lång lista över böcker jag vill ha på bloggen. Horace Engdahl pratar ju alltid om Metamorfoser av Ovidius, den skulle jag vilja ha snyggt inbunden.
2. Vilken är din favoritgenre?
Klassiker, gärna svenska med även från andra delar av världen.
3. Vad läser du helst inte?
Romance, chick-lit och SF.
4. Vilken är den bästa bok du läst hittills 2014?
Väggen av Marlen Haushofer känns det som just nu när jag nyligen läst den. Fast det finns flera utmanare om titeln.
5. Vilken författare är riktigt överskattad?
Stieg Larsson, vars Milleniumtrilogi jag tycker är riktigt dålig. Jag var inte nöjd när Vargas Llosa fick Nobelpriset heller.
6. Och vem får på tok för lite uppmärksamhet?
Vibeke Olsson skriver om viktiga frågor på ett enkelt sätt och borde ges mer uppmärksamhet.
7. Vad skulle din självbiografi heta?
Lyran luras. Den skulle innehålla riktiga skrönor.
8. När blir en bok för lång?
Efter 230 sidor eller på första sidan om den inte är välskriven.
9. Vilken är den senaste bok du rekommenderar till absolut alla?
Mannen som planterade träd av Jean Giono visar att en enda människas idoga arbete kan påverka hela världen. Fantastisk!
10. Vilken bok vägrar du läsa för att du tycker författaren är osympatisk?
Bengt Ohlssons politiska utspel för några år sedan fick honom att, i mitt tycke, framstå som en vindflöjel som inte vågar stå för sina värderingar. Efter detta läser jag inte hans romaner.

Då var det dags för mig att hitta på frågor, ber om ursäkt på förhand om dessa redan ställts av andra.

1. Vilken är den bästa klassiker du läst?
2. Vilken romanfilmatisering tycker du blev riktigt bra?
3. Och vilken filmatisering tycker du misslyckades?
4. Vilken Nobelpristagare är din favorit?
5. Vem borde få Nobelpriset nästa år?
6. Vilken bok skulle du vilja rekommendera just mig?
7. Vilken litterär figur skulle du vilja äta middag med?
8. Vilken författare skulle du helst vilja spökskrev dina memoarer?
9. Vilket kulturevenemang skulle du helst vilja gå på nästa år?
10. Vem skulle du vilja skrev ett gästinlägg på din blogg?

Jag vill skicka den här utmaningen vidare till:

Feministbiblioteket
Hermia says
Ingrids boktankar
A room of my own
Bokblomma
Portarna
Mind the Book
Violen
Ordförrådet
Bakbokmat

Och så klart till alla andra som har lust att svara!

Redigerat! Jag inser nu efteråt att Mathias på Ordförrådet kanske känner sig fundersam kring att ingå i vårt "sisterhood" men jag tänker inte låta kön avgöra vem jag vill ha med. Knepig titel på "awarden" ...

Augustpodden

Ni missar väl inte Augustpodden? Författarna berättar om sina böcker och samtalar med varandra. Intressant och underhållande att lyssna på. Här kommer ett kort smakprov där en av mina favoriter, Kristina Sandberg, kort berättar om sin trilogi om Maj.



Titta/lyssna på fler avsnitt här.

Isaac B Singer

Isaac Bashevis Singer, född 21 november 1902 nära Warszawa i Polen, död 24 juli 1991 i Surfside i utkanten av Miami i Florida, var en amerikansk jiddischspråkig författare, även känd under pseudonymen Warshofsky. Han tilldelades Nobelpriset 1978 med motiveringen ”för hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”. Singer skrev både noveller och romaner, flera av hans verk har filmatiserats.

För många år sedan läste jag Familjen Moskat, men tyvärr kommer jag inte ihåg vad jag tyckte om den. Nu har jag läst novellen "En sista blick" ur novellsamlingen Nobeller. Novellen handlar om en ensam man, vars till-och-från-kärlek Bessie nyligen avlidit. Mannen går på hennes begravning och upprörs över att en del av de andra gästerna inte visar Bessie tillbörlig respekt. Framför allt förmedlar novellen en känsla av förgänglighet, när som helst kan allt ta slut.

Tematrio - Sjukdomar

Min gamla mamma har varit sjuk den senaste veckan och det har varit mycket oro kring detta. Därför får sjukdomar helt enkelt bli veckans tema. Berätta om tre böcker som handlar om sjukdomar.

1. Blindheten av José Saramago är en sanslöst bra och fruktansvärt skrämmande roman som skildrar vad som händer i ett samhälle, där alla ungefär samtidigt bli blinda. Det mest otäcka är att man märker att detta samhälle inte är så olikt vår egen verklighet, när man väl börjar tänka efter. I vår värld slänger vi också hellre mat än riskerar att låta alla få så att priserna dumpas, vi gör oss gärna blinda inför det faktum att barn utnyttjas som arbetskraft och att kvinnor används som sexleksaker och även de sjuka förväntas arbeta för att inte ligga staten till last.

2. När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall är en helt underbar roman om sinnessjukdom, och dess inverkan på både den sjuke och dennes omgivning. Då flickan med det enkla ursprunget, Hilma, gifter sig med läroverksadjunkten Sigfrid vet hon inte att han bär på en allvarlig sinnessjukdom. Trots detta blir äktenskapet kärleksfullt på sitt eget vis. Det här är en oerhört vacker, gripande berättelse och ett dokument över den tid då arbetare sköts.

3. I Svinalängorna av Susanna Alakoski gestaltas sjukdomen alkoholism med alla dess tragiska följder. Framför allt skildras i boken barnets utsatthet, när föräldrarna inte förmår ge vare sig trygghet eller basala förnödenheter. Romanen är dock inte bara en dyster, tragisk uppväxtskildring. Här finns också utrymme för kamratskap, kärlek och humor. På ett lättläst, engagerande sätt gestaltar författaren ett barns enorma överlevnadsförmåga.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Jugoslavien, mitt hemland

 

På Stockholm Literature berättade författaren och filmregissören Goran Vojnović (till vänster) om sina romaner - den mest kända är Blattejävlar! - och om hur det var att växa upp i ett land där människorna plötsligt reducerades till företrädare för olika nationaliteter. Han menar att tiden nu är mogen för att tala om allt som hände under kriget på Balkan på 90-talet.

Under 90-talet arbetade jag som nybliven psykolog med traumatiserade flyktingar, framför allt från f d Jugoslavien. Det var då jag lärde mig vad inbördeskrig är. Jag glömmer aldrig pojken som lärde mig det och inte heller hans berättelse. Det var han som lärde mig att strider inte utkämpas av anonyma arméer på långt avstånd, det var han som berättade att det var grannen som dödade hans far. Den här veckan har jag återupplevt mycket från den tid jag var insatt i allt som hände på Balkan, jag har läst om ställen som då var mig alltför bekanta, ställen som Vukovar, Prijedor, Omarska, Trnopolje, Srebrenica. Det jag upptäckt under den här veckan är att kriget på Balkan är historia. Men det är det inte för mig, för mig är händelserna fortfarande pågående. Jag inser att orsaken till detta är att vittnesmål om trauman inte är bundna i tiden. (Jag skrev lite mer om detta i inlägget om vittneslitteratur.)

Jugoslavien, mitt hemland av Goran Vojnović, i översättning av Sophie Sköld, utgiven av Rámus Förlag, 2014.

Likt många andra familjers pappor försvann Vladans pappa när han fick inkallelseorder. Vladan och hans mamma reste runt i olika delar av landet och bodde hos släktingar. Tillvaron var splittrad och mycket orolig, Vladan lämnades ofta ensam att försöka hantera svåra upplevelser. Så småningom får Vladan veta att pappan stupat i kriget och mamman går vidare med sitt liv. Nu, 20 år senare, får Vladan veta att fadern inte alls är död. Han lever gömd i Europa och är efterlyst för krigsbrott. Vladan ger sig utan eftertanke ut för att söka upp fadern. Han behöver få svar på frågor om vem pappan egentligen är. Och vem han själv är.

Jugoslavien, mitt hemland utspelar sig i parallella tidsperioder; tiden vid krigsutbrottet då landet rämnar och nutid då Vladan söker efter sin pappa. Båda tidsperioderna präglas av uppbrott, resor och lögner. Ingen vill berätta för barnet Vladan vad som hänt, men på TV ser han tillsammans med krigshetsande släktingar mycket mer än barn borde se. Tidigare var alla jugoslaver, nu är uppdelningen mellan serber, kroater, bosnier, slovener, albaner och så vidare livsviktigt. Särskilt smärtsamt blir detta i familjer som Vladans, där mamman och pappan inte tillhör samma folkgrupp. Gamla konflikter poppar upp och galna människor styr. I nutid sammanlever Vladan med sin fästmö Nadja, men i krisen förmår han inte dela sina tankar och känslor med henne. Likt barnet Vladan som fått lära sig att klara av livet på egen hand försöker han även nu att ta itu med allt själv.

Texten är enkel, ibland ironisk och humoristisk. Författaren skapar bilder som både får läsaren att fnissa och sätta skrattet i halsen när han beskriver de "äkta balkanska känslomänniskorna" som blir höga på sina egna känslor och lyssnar på ljuv dragspelsmusik samtidigt som de torterar fångar.

Jugoslavien, mitt hemland skildrar hur svek och våld slår sönder allt från grunden, på samma sätt som landet härjas och sammanfaller bryts också familjerna, relationerna och människornas inre ner. Kriget efterlämnar bara ödslighet och tomhet.