Dvärgen av Pär Lagerkvist

Dvärgen av Pär Lagerkvist, utgiven av Brombergs, 2014

Det finns karaktärer man läser om som får en att rysa och vilja stoppa huvudet under kudden för att komma undan den ondska som osar ur deras porer. Dvärgen är en av dem. Några andra jag på rak hand kan komma på är Humbert Humbert i Lolita, Grenouille i Parfymen, Lord Voldemort i Harry Potter och president Snow i Hungerspelstrilogin. Doktor Glas är inte särskilt trevlig han heller, men där tänker jag snarare psykisk störning än ondska. Nåväl, åter till Dvärgen.

Handlingen i Dvärgen utspelar i furstens hov i renässansens Italien. Dvärgen är furstens närmaste man, åtminstone är det så han uppfattar situationen själv. Dvärgen är dessutom den enda dvärgen i hovet, på olika sätt har han lyckats få alla de andra bortskickade eller eliminerade. Förutom fursten består hovet bland annat av furstinnan Teodora, parets dotter Angelica och furstinnans älskare don Riccardo. Det enda Dvärgen tycker om är våld, krig och list. När så kriget bryter ut är Dvärgen lycklig, han fantiserar om att utföra stordåd, att få vara med i själva striden och döda. Att han är för liten blir en plågsam smädelse, en påminnelse om alla oförrätter han tidigare genomlidit. När kriget är slut gläds alla utom Dvärgen, och när han blir ombedd av fursten att bjuda de forna fienderna gift under fredsmiddagen genomför han uppdraget med glädje.

Dvärgen är skriven i dagboksform, vilket förstärker upplevelsen av motvillig identifikation med Dvärgen. För på ett närmast obetvingligt sätt lyckas Lagerkvist skapa en situation där läsaren konfronteras med sin egen ondska. Och trots att det är lätt för de allra flesta av oss att känna att vi är godare än Dvärgen finns det också stråk av illvilja inom de flesta av oss. Det är inte alltid så lätt att acceptera. Men viktigt för att kunna hantera och bemöta ondska både inuti och utanför en själv.

Ja, förskräckligt obehagligt är det att läsa Dvärgen. Och oerhört utmanande. Och otroligt givande. Ondskan försvinner inte för att vi stoppar huvudet i sanden och låtsas att den inte finns. Det gjorde man på Lagerkvists tid, med katastrofala följder. Blunda för obehagliga anti-demokratiska och främlingsfientliga strömningar i vår egen får vi heller inte göra - sätt Dvärgen i fängelsehålan, rösta på söndag.

Hur man botar fanatiker med humor och litteratur

Helena skriver idag om vad en människa är på Kulturkollo och tipsar om fantastiska böcker av Janne Teller, Amos Oz och Primo Levi. Så här i valtider känns det extra angeläget att publicera texter som handlar om fanatism och främlingsfientlighet - och hur vi motarbetar dessa. Oz har ett bra recept.

Hur man botar en fanatiker av Amos Oz.

I denna underfundiga lilla skrift beskriver författaren en utbredd farsot - fanatismen - och han bidrar även med ett verksamt recept. Symtomen på fanatism är ett svart-vitt synsätt kombinerat med bristfällig inlevelseförmåga och intensiv önskan att hjälpa andra att förstå sitt eget bästa. Verksam medicin mot detta tillstånd är humor och litteratur, gärna i kombination.

Författaren beskriver även den komplicerade relationen mellan israeler och palestinier och föreslår en kompromiss för att lösa konflikterna. Denna kompromiss kommer att vara smärtsam - för båda parter - men den är sannolikt den enda varaktiga lösningen på den smärtsamma, tragiska konflikten mellan brödrafolken. Lösningen handlar naturligtvis om att skapa två likvärdiga stater, två stater som båda kommer att förlora religiösa symboler, men vinna fred. Vidare berättar Os i denna lilla skrift om sin nyfikenhet och om hur hans berättelser inspireras av hans lust att sätta sig in i andra människors situation.

Tyvärr är detta en högaktuell bok, som på ett humoristiskt och lättläst sätt beskriver och förklarar fanatismens mekanismer. Språket i boken är tämligen enkelt, men emellanåt kan man skymta författarens vanliga vackra prosa. Trots att temat är allvarligt fnissade jag mig genom en del av de bitska, ironiska beskrivningarna av fanatikerns drivkraft att hjälpa sina medmänniskor, mer allvarliga kändes delarna om Israel och Palestina.

Naturligtvis är detta en bok för alla och jag tror att man läser denna bok generellt under gymnasiet. Om någon missat den, bör ni så klart råda bot på detta.

Nobelspekulationer

 

Så här ser Unibets oddslista ut för närvarande. De flesta namnen tycks vara samma som föregående år. Jag tjatar ju varje år om att jag vill ha fler kvinnor och fler afrikaner bland pristagarna. Av de 31 på listan har jag läst 15. Mina favoriter är Ngũgĩ wa Thiong'o, Assia Djebar, Nuruddin Farah (ja det ska bli afrikanskt i år!). Om det blir en vit man igen håller jag en tumme för Amos Oz. Om det blir någon jag inte läst hoppas jag på Aleksijevitj, för jag har länge tänkt läsa hennes Kriget har inget kvinnligt ansikte. Om det blir Thiong'o har jag lovat mig själv att jag får köpa de årets supersnygga utgåvor av hans romaner.

Vem hoppas ni på?

Ngũgĩ wa Thiong'o 5.00
Haruki Murakami 6.00
Assia Djebar 8.00
Joyce Carol Oates 8.00
Adonis 15.00
Bei Dao 15.00
Philip Roth 15.00
Svetlana Aleksijevitj 15.00
Amos Oz 20.00
Antonio Lobo Antunes 20.00
Don De Lillo 20.00
Milan Kundera 20.00
Don Paterson 25.00
Ko Un 25.00
Margaret Atwood 25.00
Thomas Pynchon 25.00
William Trevor 25.00
Cormac McCarthy 30.00
Jon Fosse 30.00
Mircea Cartarescu 30.00
Nurrudin Farah 30.00
Dacia Maraini 40.00
Javier Marías 40.00
Salman Rushdie 40.00
Tom Stoppard 40.00
Umberto Eco 40.00
Bob Dylan 50.00
Cees Nooteboom 50.00
Colm Toibin 50.00
John Le Carre 50.00
Peter Handke 50.00

Tematrio - Titeladjektiv

Dags för en ny titelutmaning med grammatiskt tema. Berätta om tre bra böcker med adjektiv i titlarna! (Och håll koll på skillnaden m,ellan adjektiv och adverb så ni inte svarar på någon kommande utmaning ;)

1. I Onda stenar av Milena Agus berättar ett barnbarn om sin mycket speciella farmor. Att låta berättarrösten vara barnbarnets skapar en intim, varm känsla, en upplevelse av att man som läsare får ta del av familjehemligheter.

2. I Den afrikanska farmen skildrar Karen Blixen sitt möte med Afrika. Här finns det vackra, poetiska mötet med det exotiska Afrika, beskrivningar av den hårda kampen att överleva, en berättelse om djup vänskap och upptäckarlusta, kortare anekdoter med tydlig sens moral och ett tragiskt slut på äventyret.

3. Det öde landet av T S Eliot är författarens stora modernistiska verk. Jag har läst hela, men kanske inte förstått så mycket. Hoppas allt klarnar efter genomgången kurs.


"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Månadssummering - Augusti 2014

# Dvärgen - Pär Lagerkvist
# Sagas bok - Elsie Johansson
# Att utveckla elevhälsa - Petri Partanen
# Falafelkungen är död - Sara Shilo
# En hemstad - Kristian Lundberg

Det blev verkligen inte mycket läst i augusti och orsaken är naturligtvis ett intensivt bloggande. Man kan inte starta ett bloggkollektiv utan att det tär på krafterna. Och på lästiden.

Men det jag läste var i alla fall riktigt, riktigt bra. Lundbergs poetiska, knivskarpa skildring av hans hemstad ger läsaren rysningar. Och det gör Lagerkvists skildring av ondskan också.

I Sagas bok och i Falafelkungen är relationer i centrum, båda fantastiskt bra.

Partanen är så klart jobbläsning, oumbärlig för alla som arbetar med elevhälsa. Och det gör faktiskt alla i skolan.