Egenmäktigt förfarande i öronen

Nu har jag lyssnat till en skiva av författaruppläsningen av Egenmäktigt förfarande. Och jag undrar om det verkligen är någon idé att fortsätta? Det blir nog faktiskt lite för mycket Lena Andersson att lyssna till texten. Hon har en tendens att i uppläsningen förstärka det kyliga och det intellektuella, vilket leder till att romanen för mig blir ett ointressant frossande i intelligenta formuleringar. Och enbart intelligens imponerar inte på mig, hur knivskarp den än må vara. Kommer jag att få uppleva något mer om jag läser ut boken? Något mer naket, sårbart? Något nära?

Förlaget IDUS med angelägna barnböcker

Två fina barnböcker har ramlat in i min postlåda och innan det är dags för recensionerna vill jag bara tipsa om det lilla förlaget IDUS. De har mängder av böcker om barn som har lite olika svårigheter. Här finns t ex Selma har myror i brallan som passar bra för aktiva barn, Mosters nya hjärta som handlar om transplantationer och Hon tänder stjärnorna nu som handlar om en liten lillasyster som dör. Själv ska jag läsa Lilla Quains får en storebror, som handlar om adoption och Mina föräldrar skall skiljas.

Bra läsning och en liten vink om en kommande händelse

Jag har verkligen läst många riktigt bra böcker hittills i år. Att göra en Topplista kommer inte att bli lätt. Några av favoriterna är Julie Otsuka, Claire Messud, Nawal el Saadawi, Majgull Axelsson, Jhumpa Lahiri, Julie Bonnie, Elin Boardy, Colm Tóibín och Pär Lagerkvist. Allt Pär Lagerkvist. Just nu läser jag dessutom någon som jag tror kommer att klättra upp på listan: John Williams. Jag mysläser verkligen Stoner, småleende och allmänt förnöjd.

Men man ska ju inte behålla allt det goda själv, eller hur? Om en vecka fyller bloggen 6 år, då kommer jag att lotta ut några av vårens favoriter. Kanske blir det lite kluriga frågor, kanske blir det bara en utlottning. Vi får se vad jag får till. Hoppas ni vill delta!

Tematrio - Familjekrönikor

Jag har nyligen läst ut Sankmark, vilket påminde mig om att jag älskar familjekrönikor (berättelser som sträcker sig över flera generationer). Men nu när jag ska välja böcker till min trio inser jag att jag har svårt att hitta några jag läst senaste tiden. Jag är således i akut behov av tips och ber er därför denna vecka att berätta om tre fängslande familjekrönikor.

1. Sankmark av Jhumpa Larihi är en episk berättelse som sträcker sig över fyra generationer och över flera kontinenter. Läsaren får här lära känna bröderna Subhash och Udayan i deras ursprungsfamilj i Indien och senare följa den ene broderns liv som vuxen i USA. Mer vill jag inte berätta för jag tycker absolut att ni ska läsa själva.

2. Vilda svanar av Jung Chang räknas som en modern klassiker om Kina. Den är en familjekrönika över tre generationer kvinnor och en historisk skildring av 1900-talets Kina. Boken har blivit en bästsäljare i över 30 länder, med fler än 10 miljoner tryckta exemplar. Jag har läst den två gånger, första gången älskade jag den, andra gången var jag lite mer sparsam med beröm. Men värd att läsa är den.

3.  Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez är en släktkrönika som utspelar sig i  den lilla byn Macondo, en isolerad by i Colombias träskmark. Här får vi följa familjen Buendías liv och leverne under hundra år, hundra år som präglas av ensamhet och utanförskap. Det är blandningen av realism och magi som gör Hundra år av ensamhet till en stor läsupplevelse. Berättelsen kryddas med spöken, flygande mattor och odödlighet.


Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er!

Sankmark av Jhumpa Lahiri

Sankmark av Jhumpa Lahiri, i översättning av Meta Ottosson, utgiven av Brombergs, 2014

Det här är vad många skulle kalla en riktig bok. Med en riktig bok menas en episk berättelse som sträcker sig över flera generationer, gärna även över flera kontinenter. En riktig bok ska även belysa relationen mellan den lilla människans inre och de stora världsfrågorna. En riktig bok måste engagera läsaren, beröra på djupet och efterlämna en upplevelse av att ha fått ny insikt, en djupare förståelse av vad det innebär att vara människa. Så ja, Sankmark är verkligen en riktig bok.

De två bröderna, Subhash och Udayan, växer upp i 1960-talets Calcutta, i ett Indien som blivit självständigt från den brittiska kolonialmakten. Många indier lever dock i misär, vilket utgör en grogrund för revolutionära rörelser. Den yngre brodern Udayan är redan som barn upprorisk och äventyrlig, medan den äldre brodern Subhash är försiktig och mer anpasslig. Udayan ansluter sig tidigt till den maoistiska gerillarörelsen Naxaliterna och genomför en del uppdrag åt rörelsen. Subhash håller sig undan de politiska aktiviteterna och fokuserar i stället på sina studier, vilket leder honom till en akademisk karriär i USA. En tragedi inträffar dock som förändrar livet för hela familjen och kommande generationer.

Sankmark sträcker sig över fyra generationer och skildrar hur den enskilda människan är medskapare till, hanterar och formas av de större sammanhangen. Vissa individer rör sig i centrum av de stora händelserna, medan andra håller avstånd och betraktar. Vilken strategi man än använder kommer ens liv att påverkas. Sankmark gestaltar också en familjedynamik som präglas av tystnad och svårigheter att dela känslor med varandra. En stor sorg lamslår familjemedlemmarna, hemligheter tillåts frodas och breda ut sig, ensamhet och utanförskap förstärks av ett liv i exil. De familj- och exilteman Lahiri gestaltar har stora likheter med dem den ghananska författaren Taiye Selasi skriver om i romanen Komma och gå, en roman jag läste med stor behållning tidigare i år.

Lahiri skriver på ett enkelt, osentimentalt språk med ett lite distanserat tonfall. I Sankmark får flera av huvudpersonerna komma till tals och ge sin version av både inte upplevelser och yttre händelser. Förvisso gnäller jag alltid lite när en bok överstiger 500 sidor, och visst skulle man kunnat skära något även i Lahiris text. Samtidigt utspelar sig romanens händelser under lång tid och en viss lång(sam)het i texten krävs för att illustrera detta. Vackra, detaljerade miljöbeskrivningar gör att en som läsare både upplever hettan i Calcutta och den lugnande svalkan på Rhode Island. Genom metaforer förstärks kontraster och skapas bilder hos läsaren (t ex titeln Sankmark som ger associationer till att vada omkring i gyttja utan att komma någonstans).

Sankmark är Jhumpa Lahiris fjärde bok, den nominerades till Man Booker Prize 2013. För debutboken, novellsamlingen Den indiske tolken, erhöll hon Pulitzerpriset. Jag har tidigare läst och recenserat den underbara novellsamlingen Främmande jord. Jhumpa Lahiri är tillsammans med t ex Chimamanda Ngozi Adichie, Taiye Selasi och Léonora Miano författare som skriver angelägna texter om en post-kolonial värld, som ofta präglas av utanförskap, utsatthet och ensamhet. De bidrar till en fantastisk litterär rikedom.

Den som intresserar sig för den naxalitiska gerillarörelsen kan gärna läsa mitt inlägg om författaren Arundhati Roys möte med dem, något jag tidigare bloggat om.

Andra som läst Sankmark är och dagarna går, GP, SvD.