Strindberg för dig som har bråttom av Katarina och Henrik Lange, utgiven av Kartago, 2012
Strindberg var ju en produktiv person, att läsa allt av honom tar sin tid. Men det finns ju genvägar...
Strindberg för dig som har bråttom innehåller det mesta man kan tänkas vilja veta om personen Ågust och hans verk. Man läser boken på en timme och sedan är det bara att briljera med nya kunskaper. Det allra viktigaste, har jag nu förstått, är att uttala förnamnet med Å, då är det ingen som ifrågasätter din finkulturella status.
Förutom den nya uttalsregeln kan det vara intressant att lära sig något om Strindbergs fruar, barn, kollegor och bråk med dem alla. Akademiens af Wirsén verkar ha varit den främsta fienden, tillsammans med stora delar av det litterära och konstnärliga etablissemanget, alla rojalister och alla kvinnor. Att han gick så långt som till att planera ett attentat mot kungen visste jag faktiskt inte tidigare.
Förutom alla skvallerupplysningar innehåller
Strindberg för dig som har bråttom alla hans verk plus några han faktiskt inte skrev. Som vanligt (i Langes böcker) sammanfattas verken i fyra serierutor där kontentan ofta gestaltas oerhört träffsäkert. Min favoritserie är den om Indra (
Ett drömspel). Men inte har väl Ågust skrivit en bok om den unge Arvid Falk som börjar på en trollkarlsskola? Men om han hade gjort det skulle nog många av oss gillat
Arvid Falk och de rödes sten. Jag tror dessutom att
Den rätte i röda rummet, om den mobbade gossen Arvid Falk och hans förälskelse i en vampyrflicka, skulle varit mycket populär.
Sammantaget är
Strindberg för dig som har bråttom en vanvettigt rolig bok, som dessutom innehåller en hel lärdom. Läs den.
Läser (med öronen) Dracula med lika delar fascination och uttråkning (uttråknad?). Boken inleds med att en ung man besöker en skrämmande plats i Transsylvanien och där träffar en oräck greve. Detta får vi i boken ta del av via den unge mannens brev och dagbok. Därefter blir några rådiga, modiga, hedersamma män hjältar i berättelsen när de kämpar för att rädda en ung kvinnas liv. Och här blir det rätt så tråkigt. Männen är så hjältemodiga att jag vrider mig av avsmak. Kvinnorna är ljuva, goda och stödjande. Nu kan man ju naturligtvis invända att jag väl får lov att tåla en unken syn på könen i en viktoriansk bok skriven 1897. Fast jag undrar om kvinnosynen verkligen är typisk för denna tid? Eller är det mer rätt att beskriva den som ett av flera synsätt? När jag växte uppläste jag mycket Barbara Cartland och Vita serien, men man kan inte säga att deras syn på könsfrågor är typiska för 1970-talet. Nåja, Dracula ingår ju som kurslitteratur i A-kursen i litteraturvetenskap, så frågan kommer väl att diskuteras där. Har ni läst om den otäcke greven?
Som vanligt inleder jag sommaren med att planera vad jag ska läsa. Och även om jag kanske inte alltid (eller ens någonsin) fullföljer mina planer är själva planerandet givande. I år känns det extra svårt att planera eftersom jag vill så mycket och hinner så litet. Vad planerar du att läsa i sommar, berätta om tre planer (för visst har du väl det?)!