Under det första årtiondet fästes stor vikt vid Alfred Nobels femte kriterium i testamentet – att pristagaren skulle verka ”i idealisk rigtning”. En snäv tolkning av detta kriterium uteslöt pristagare som August Strindberg, Henrik Ibsen och Lev Tolstoj. Bland de som tidigt erhöll priset ses idag Rudyard Kipling och Selma Lagerlöf som mest värdiga pristagare.
En begynnande förnyelse av Akademiens sätt att tolka sin uppgift kunde skönjas när den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén avled 1912 och Erik Axel Karlfeldt tog över. Första världskriget satte dock stopp för denna nyorientering och ledde fram till ett krav på neutralitet. Detta gynnade självklart de nordiska länderna som hystade in åtskilliga priser (Verner von Heidenstam, Karl Gjellerup, Henrik Pontoppidan, Knut Hamsun).
20-talet satte definitivt spiken i kistan för ett snävt fokus på ”idealitet” och utvidgade kriteriet till att omfatta en bred ”vidhjärtad humanitet”. Synen på estetiken var dock fortfarande konservativ, eftersträvansvärt var ”den stora stilen” nära förknippad med Goethe. Bland storheterna som mottog priset under detta årtionde återfinns de ännu omtalade namnen William Butler Yeats och Thomas Mann samt en av mina favoriter - Sigrid Undset.
På 30-talet började Akademien lägga större vikt vid Nobels tredje kriterium i testamentet – priset skulle tilldelas dem som gjort ”mänskligheten den största nytta”. Litteraturen skulle vara till för den vanliga läsaren. Genom ett strikt fokus på allmängiltighet utestängdes alla moderna lyriker från möjligheten att erhålla priset, som i stället tilldelades storsäljare som till exempel Pearl Buck. Även Margaret Mitchell, författare till Borta med vinden, fanns med i prisdiskussionerna.
Efter andra världskriget inträdde en ny radikal förändring. Nu ville man inte alls längre premiera de populära författarna, utan i stället lyfta fram banbrytarna. Denna nya princip ledde till att författare som Hermann Hesse, André Gide, T S Eliot och Wiliam Faulkner i rask takt erhöll priset.
En ny pragmatisk policy formulerades av den nye ständige sekreteraren Lars Gyllensten i slutet av 70-talet, nu ville man se till att priset gjorde nytta. Genombrottet för satsningen på de okända mästarna kom 1978 då priset gick till den då helt okände (!) Isaac B Singer. Satsningen på de okända gav lyriken ett uppsving och ledde på 90-talet till att ett flertal lyriker erhöll priset, bland annat Wisława Szymborska.
Fokus på de okända mästarna utvidgades från mitten av 80-talet då Akademien uttalade sin strävan att priset skulle nå global spridning. Redan 1913 gick priset till indiern Rabindranath Tagore, i övrigt motsvarade priset under lång tid ett Europamästerskap. Först på 30-talet erhöll de första amerikanerna priset, 1945 gick priset till den chilenska lyrikern Gabriela Mistral, 1973 erhöll Patrick White från Australien priset, 1986 gick priset för första gången till en afrikansk författare, Wole Soyinka från Nigeria och inte förrän 1988 erhöll en arabisk författare priset - Naguib Mahfouz, Egypten. Mycket kritik har naturligtvis riktats mot Akademien för dess Eurocentricitet, en kritik Akademien i mångt och mycket har gett rätt. Den förklaring som ofta anförts har handlat om svårigheterna att värdera litteratur skriven på icke-europeiska språk.
I december 2001 arrangerade Akademien ett seminarium om vittneslitteratur. Bland de medverkande fanns den kommande ständige Peter Englund, Nobelpristagarna Nadine Gordimer, Kenzaburo Oe och Gao Xingjian. Medverkade gjorde även ett antal andra författare, varav två senare tilldelats priset - Imre Kertész och Herta Müller. Heta tips på kommande Nobelpristagare är därför den brittiske historikern Timothy Garton Ash, den somaliske författaren Nuruddin Farah och den kinesiske författaren Li Rui (DN).
Hur kan det då komma sig att Akademien, trots ett föränderligt fokus på olika kriterier, under mer än 100 år ständigt lyckats förbigå kvinnliga författare? Av 108 pristagare är endast 12 kvinnor! Sture Allén och Kjell Espmark förklarar detta med att de gångbara kriterierna ofta missgynnade kvinnliga författare. Kvinnorna var som regel inte språkligt banbrytande, de var dock ofta berömda och hade ett stort antal läsare – och kunde därmed inte heller kvalificera sig som förbigångna mästare. Men om man var medveten om att kriterierna missgynnade ett stort antal författare, varför ändrade man dem inte då? Kanske är det så att man inte ens uppmärksammade problemet förrän under senare delen av 1900-talet. Man kan se en klar ökning av andelen kvinnliga Nobelpristagare under de senaste årtiondena. På 90-talet erhöll tre kvinnor priset (Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wisława Szymborska), på 00-talet var andelen lika stor (Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller), jag hoppas att man nu på 10-talet ska ta ytterligare kliv för att närma sig en jämlik fördelning.
(Mitt examinerande foruminlägg från kursen Nobelpriset i litteratur, våren 2012)
Monstren tycks översvämma min nuvarande och inplanerade läsning! Det är många år sedan jag plöjde allt av King, nu är det dags för lite monsterklassiker. Och lite mindre monster för den yngsta i familjen. Berätta lite om de monster ni brukar träffa i litteraturen!