Kullen

Kullen av Jean Giono, utgiven av Elisabeth Grate förlag, 2011

Kullen är första delen i en trilogi om guden Pan, berättelser som hyllar naturen. I en liten by på den provensalska landsbygden bor fyra familjer nedanför en kulle. Den gamle gubben Janet ligger för sitt yttersta och yrar om olyckor och den magiska katten. Hittills har människorna lyckats kuva naturen, men en dag slår den tillbaks. Vattnet sinar i brunnarna, en ung kvinna insjuknar i en underlig sjukdom och missämja sprider sig mellan grannarna. En förbannelse tycks vila över byn. Så attackerar elden från alla håll, hela byn är hotad.

Kullen kan ses som en allegori som tar upp moraliska frågor om mellanmänskliga relationer och om människans försök att kuva naturen. Hur långt kan vi egentligen gå? Stilen i berättelsen påminner om folksagans, här ryms magi, skräck och utveckling.

Språket i Kullen är mycket enkelt och sparsmakat, samtidigt som det skapar tydliga bilder av händelserna hos läsaren.

"I ett slag greps jorden av raseri. Svärjande försvarade sig buskarna en stund, sedan reste sig elden mot dem och krossade dem under sina blå fötter." (sidan 122)

Sammantaget är Kullen en originell berättelse skriven på ett vackert, poetiskt, unikt språk. Läs!

IMPAC

Långlistan för The International IMPAC Dublin Literary Award 2012 har presenterats och den innehåller inte mindre än 147 titlar. Här finns en hel del författare jag känner igen och här finns även några böcker jag läst. Intressanta bland författarna är bland annat Leila Aboulela, Isabel Allende, Jenny Erpenbeck, Carsten Jensen, Nicole Krauss, Ian McEwan, Sofi Oksanen och Per Petterson.

Jag läste en roman av Jenny Erpenbeck, Historien om det gamla barnet, tidigare i år och det var en fantastisk upplevese. Det är dock inte med denna roman hon är nominerad,utan med Hemsökelse. Per Petterssons Ut och stjäla hästar är också en favorit hos mig, den bok som är nominerad är dock Jag förbannar tidens flod.

De nominerade böcker jag läst är Hetta av Ian McEwan, Utrensning av Sofi Oksanen och Det stora huset av Nicole Krauss. Jag gillade Hetta, men tyckte ännu mer om både Utrensning och Det stora rummet. Jag kan inte välja mellan dem och håller därför en tumme var för dem.

Gömslet

Gömslet av Miral al-Tahawi, utgiven av Tranan, 2011

Fatima är en prinsessa, en beduinprinsessa som omgärdas av murar. De andra i hushållet får röra sig fritt, men Fatima lever instängd i ständig väntan. Hon tar i stället sin tillflykt till magins och sagornas värld, till brunnens botten och trädens toppar. Här lär hon känna djinnen, falken med brutna vingar och ihopsydda ögon och den lilla gasellen. I den verkliga världen ligger modern sjuk efter ett av många missfall, den älskade fadern är borta på långa resor, den tyranniska farmodern tar över styret av hushållet, systrarna gifts bort och Fatima blir alltmer ensam.

Gömslet är en bok som berör och upprör. Den unga huvudpersonens liv är oerhört begränsat, hon far så illa i en värld som centreras runt mannen. Svårast är att läsa om hur kvinnor förtrycker varandra. I familjen har farmodern en särställning, men i stället för att stötta flickorna är hon den pådrivande när det gäller att bestraffa dem, gifta bort den och omskära/stympa dem. I Gömslet gestaltas även mannens våld, en man har rätt att göra sig av med en hustru som inte kan föda honom söner.

Texten är poetisk och smärtsamt vacker. Den slingrar sig fram och berättar varsamt om en ung flickas sorg, ensamhet och längtan efter frihet. På ett förtrollande sätt blandas magi, drömmar och verklighet till en underbar, men mycket grym berättelse.

Gömslet är dessutom en ovanligt vacker bok. Varje kapitel inleds med en egyptisk hieroglyf och några diktrader. Omslaget är helt fantastiskt, med en bild av ett kvinnoöga och vackra detaljer.

Långa sömnlösa nätter
Med stridande tankar
Fick mitt hjärta att vissna
Var snäll och visa det förbarmande

Sammantaget är Gömslet en oerhört vacker, grym berättelse om en ung flickas uppväxt i en beduinstam. Den rekommenderas varmt.

Andra som recenserat Gömslet är och dagarna går.

Kärlek till Korparna

Läser debutromanen Korparna av Tomas Bannerhed och förvånas, fascineras och förtvivlar. Det är svårt att tro att detta är en debutroman, allt är så helgjutet, språket är så unikt, vackert, moget. Berättelsen handlar om en bondpojkes uppväxt under 70-talet. Fadern drivs sakta men säkert mot ett sammanbrott, tiderna är hårda, marken vill inte samarbeta eller kuvas. För att hantera familjesvårigheterna söker sig pojken till fåglarnas värld. Men även där är livet hårt och skoningslöst. Korparna är hittills årets finaste överraskning, den är så underbar att jag fullkomligt saknar ord att beskriva hur mycket jag tycker om den. Jag hoppas verkligen att den tilldelas Augustpriset.

80 grader från Varmvattnet

80 grader från Varmvattnet av Karin Alfredsson, utgiven a A Nice Noise, 2011

80 grader från varmvattnet är första romanen i en serie om läkaren Ellen Elg, en kvinna som engagerar sig mot orättvisor och förtryck. I den här boken arbetar Ellen under cover som forskare i Zambia. Men egentligen ägnar hon sin tid åt att upplysa och undervisa om sexuell smittspridning, kondomanvändning och familjeplanering. I Sverige finns en grupp aktivister som samlar ihop läkemedel och utrustning, som Ellen smugglar in in Zambia. Men något går snett, en ung flicka förblöder och byborna vänder sig emot den lokala barnmorskan och Ellen. Samtidigt avlider en domare i USAs högsta domstol under mystiska omständighter. Kan de här händelserna hänga samman?

Jag har lyssnat på en uppläsning av författaren och tycker att det fungerade bra att lyssna till henne. I början tyckte jag att hon läste i lite för högt tempo, men det vande jag mig snabbt vid.

"Deckarintrigen" i 80 grader fram Varmvattnet fungerar fint, även om det alltid är lite vanskligt när läsaren vet mer än huvudpersonen. Det gör ju lätt att man uppfattar huvudpersonen som lite osmart. Ellen klarar sig undan detta epitet dock, även om jag nog skulle vilja snacka med henne lite om hennes svårigheter att ta faror på allvar. Spänningsmomenten i boken fungerar således bra. Handlingen som helhet är fängslande, skrämmande och realistisk, utan att vara utstuderat spekulativ (vilket jag tycker att en hel del andra deckare är).

Karin Alfredsson verkar dock ha en annan mission än att skriva deckare, hon tycks ägna sig åt att försöka upplysa läsaren om orättvisor som drabbar kvinnor i tredje världen. Och det lyckas hon verkligen med. Hon skildrar en cynisk verklighet som upprör, skrämmer och väcker avsky. Därför vill jag gärna rekommendera Karin Alfredssons böcker om Ellen Elg, de har ett värde utöver det att de engagerar för stunden.