Systrarna Sandy och Bess har en komplicerad relation till varandra. De vill båda två försöka nå den andre, men lyckas inte. Sandy reser sin väg för att arbeta och hon sörjer att hon inte hör något av systern. Bess sitter hemma och skriver brev efter brev - som hon inte skickar. Sandy drömmer om att bli författare och mormodern, som båda flickorna växte upp hos, uppmuntrar henne att skriva ner familjens historia. Under skrivandet inser dock Sandy att mycket är utelämnat och förvanskat i de berättelser hon växt upp med. Mormodern och hennes äldre bröder växte upp med en tyrannisk far, hennes giftermål blev konfliktfyllt och relationen till dottern präglades av bristfällig förståelse och kyla. Det finns stora skillnader mellan den historia mormodern berättar för läsaren och den hon förmedlat till barnbarnen genom åren.
Det här är en roman som väcker mycket känslor, man lider med systrarna som försöker nå varandra utan att lyckas och man ängslas med dem över framtiden. Berättelsen om mormodern, hennes barndom och hennes oförmåga att älska sitt barn är hjärtskärande. Ett genomgående tema i romanen är livslögnen och den ångest det skapar i hela familjen att veta att det finns något man absolut inte får tala om, eller ens kännas vid att det existerar. (Här finns likheter med en av fjolårets favoritböcker Himlen i Bay City, som också handlar om familjetrauman.)
När man läser Ingen fara får man olika pusselbitar allteftersom. Som läsare funderar man mycket över hur historien egentligen hänger ihop och mot slutet har man skapat sig ett sammanhang. Jag tycker om romaner som är uppbyggda på detta sätt, de kräver förvisso en del av sin läsare, men leder till att man som läsare känner sig delaktig i skapandet av berättelsen. Det finns således flera berättarröster i boken, vi får i nuet båda systrarnas perspektiv och vi får följa mormoderns berättelse från hennes barndom.
Berättarstilen fungerar ypperligt ända tills dess att författaren ska väva samman historien med nuet, mormoderns berättelse med Sandys och Bess. I stället för att antyda och lämna vissa delar outsagda tar författaren till storsläggan och skapar ett slut värdigt en actionfilm. Detta är synd och drar tyvärr ner helhetsomdömet. Eftersom romanen ända fram till avslutningen var en av fjolårets bästa, blev jag besviken och bestämde mig för att inte recensera boken förrän jag smält den. Och nu när jag har gjort det ser jag ändå tillbaks på läsupplevelsen med stor tillfredsställelse. Det här är en debutroman av högsta klass, jag ser fram emot att läsa mer av författaren.
