torsdag 6 januari 2011

Ingen fara

Ingen fara av Selma Mahlknecht, utgiven av Thorén & Lindskog, 2010.

Systrarna Sandy och Bess har en komplicerad relation till varandra. De vill båda två försöka nå den andre, men lyckas inte. Sandy reser sin väg för att arbeta och hon sörjer att hon inte hör något av systern. Bess sitter hemma och skriver brev efter brev - som hon inte skickar. Sandy drömmer om att bli författare och mormodern, som båda flickorna växte upp hos, uppmuntrar henne att skriva ner familjens historia. Under skrivandet inser dock Sandy att mycket är utelämnat och förvanskat i de berättelser hon växt upp med. Mormodern och hennes äldre bröder växte upp med en tyrannisk far, hennes giftermål blev konfliktfyllt och relationen till dottern präglades av bristfällig förståelse och kyla. Det finns stora skillnader mellan den historia mormodern berättar för läsaren och den hon förmedlat till barnbarnen genom åren.

Det här är en roman som väcker mycket känslor, man lider med systrarna som försöker nå varandra utan att lyckas och man ängslas med dem över framtiden. Berättelsen om mormodern, hennes barndom och hennes oförmåga att älska sitt barn är hjärtskärande. Ett genomgående tema i romanen är livslögnen och den ångest det skapar i hela familjen att veta att det finns något man absolut inte får tala om, eller ens kännas vid att det existerar. (Här finns likheter med en av fjolårets favoritböcker Himlen i Bay City, som också handlar om familjetrauman.)

När man läser Ingen fara får man olika pusselbitar allteftersom. Som läsare funderar man mycket över hur historien egentligen hänger ihop och mot slutet har man skapat sig ett sammanhang. Jag tycker om romaner som är uppbyggda på detta sätt, de kräver förvisso en del av sin läsare, men leder till att man som läsare känner sig delaktig i skapandet av berättelsen. Det finns således flera berättarröster i boken, vi får i nuet båda systrarnas perspektiv och vi får följa mormoderns berättelse från hennes barndom.

Berättarstilen fungerar ypperligt ända tills dess att författaren ska väva samman historien med nuet, mormoderns berättelse med Sandys och Bess. I stället för att antyda och lämna vissa delar outsagda tar författaren till storsläggan och skapar ett slut värdigt en actionfilm. Detta är synd och drar tyvärr ner helhetsomdömet. Eftersom romanen ända fram till avslutningen var en av fjolårets bästa, blev jag besviken och bestämde mig för att inte recensera boken förrän jag smält den. Och nu när jag har gjort det ser jag ändå tillbaks på läsupplevelsen med stor tillfredsställelse. Det här är en debutroman av högsta klass, jag ser fram emot att läsa mer av författaren.

onsdag 5 januari 2011

Lejonet av Juda, enligt Marley

Inspireras av Under lejonets blick av Maaza Mengiste att lyssna till Bob Marleys hyllning av Haile Selassie.

Livetboken

Livetboken av Pernilla Stalfelt, utgiven av Rabén & Sjögren, 2010.

Livetboken innehåller det mesta - både stort och smått - om livet. Här kan man läsa om de stora planeterna och de små bacillerna i näsan. Tiden har fått ett helt uppslag där man med all önskvärd tydlighet kan följa människans utveckling. En del har korta liv - dagsländan - medan en del har långa - trädet. Och hur kan man egentligen veta att man lever? Jo hjärnan jobbar, luften åker in och ut och hjärtat pumpar runt blodet i kroppen. Vad ägnar vi oss åt under livet då? Jo man kan t ex jobba, spela dataspel, mata en katt eller pussas. Man kan också göra något bra, som att livrädda någon. Livet börjar i livmodern, efter nio månader är bebisen klar. "Det tar lång tid för livet att börja men det kan ta slut på en sekund". En del saker är farliga och livet är ömtåligt. Man kan undra om det finns liv i rymden?

Som ni förstår handlar verkligen Livetboken om allt. Den är skenbart osammanhängande, kräver koncentrationsförmåga och viss mognad. Kanske kräver den också en del humor och fantasi. I vår familj har vi det mesta som krävs för att verkligen gilla den här boken, möjligen är dottern dock något för ung. Hon fastnar mest för de uppenbara roligheterna - d v s bajskommentarerna. Att livet kan ta slut väckte dock en hel del funderingar och ledde till viktiga samtal om döden.

Livetboken är både mycket klok och oerhört rolig. Den är minst lika rolig för vuxna, som för barn. Texten är emellanåt så snusförnuftig att man inte kan hålla sig för skratt, samtidigt väjer författaren inte för att ta upp svåra saker. Illustrationerna är helt enkelt hysteriskt roliga i sin naiva stil och layouten är härligt kaotisk. Boken rekommenderas varmt till barn (och vuxna) från 6 år och uppåt.

tisdag 4 januari 2011

Omedelbar hänförelse

Ja, faktiskt duger det inte med andra ord än hänförelse när jag ska beskriva mitt första intryck av Under lejonets blick av Maaza Mengiste. Berättelsen utspelar sig i Etiopien, under Haile Selassies sista dagar som kejsare och det påföljande kaoset, i slutet av 70-talet. Platsen och tiden borgar i sig för en intressant bakgrund. I romanen får vi följa en familj, vars medlemmar ser på konflikten på olika sätt. Fadern arbetar som läkare och förespråkar försiktighet. Hans inställning är att en kejsare med 3000 år av tradition bakom sig (Selassie sägs ha härstammat från Bibelns kung Salomo) inte kan avsättas. Den yngste sonen är en upprorisk student, som vill kämpa för rättvisa och mot korruption. Samtidigt svälter folket på landsbygden då svår torka breder ut sig. Jag blev, som sagt, omedelbart fängslad av av berättelsen, huvudpersonerna är nyanserat gestaltade, språket är poetiskt vackert, men ändå lättläst. När det gäller afrikansk litteratur är denna roman hittills - d v s efter de inledande 75 sidorna - i klass med En halv gul sol, bättre betyg kan man knappast ge.

Så här lite utanför ämnet fascineras jag över hur jag väljer böcker. Nyss har jag läst serien om Narnia, om lejonet Aslan, nu väljer jag en annan lejon-roman.

måndag 3 januari 2011

Boktolva 2011

Enligt O har skapat en lagom kravlös utmaning som består av att man ska bekanta sig med 12 nya författare under 2011. Det är en utmaning jag tror att jag kan klara av. Inspirerad av Martinas Aktion SUB-Abbau ("dags att riva den ihopsamlade högen av olästa böcker") gör jag ett eget tillägg, författarna ska redan finnas i min bokhylla. Dessutom måste jag läsa just den bok jag har av författaren. Det finns helt klart många intressanta olästa författare/romaner i min bokhylla. Nedan finns en del av dem listade, 12 ska vara lästa nästa jul.

  • Stina Aronson (Hitom himlen)
  • Paul Auster (New York trilogin, Dårskaper i Brooklyn)
  • Salim Barakat (Järngräshoppan)
  • Claire Castillon (Insekt)
  • Don DeLillo (Falling man)
  • Jenny Diski (Den motvilliga resenären)
  • Roddy Doyle (Kvinnan som gick in i dörrar)
  • Monika Fagerholm (Den amerikanska flickan, Glitterscenen)
  • Christine Falkenland (Öde)
  • William Faulkner (Absalom, Absalom!)
  • Gustave Flaubert (Madame Bovary)
  • Günter Grass (Krabbans gång)
  • Kazuo Ishiguro (Never let me go)
  • Elfriede Jelinek (Älskarinnorna)
  • Mare Kandre (Aliide, Aliide, Quinnan och Dr Dreuf)
  • Jan Kjaerstad (Tecken till kärlek)
  • Michelle Magorian (Godnatt Mister Tom)
  • Claudio Magris (I blindo, Som ni säkert förstår)
  • Bodil Malmsten (Nästa som rör mig)
  • Haruki Murakami (Norwegian Wood)
  • Michael Ondaatje (Anils skugga)
  • Wole Soyinka (Aké)
  • Mario Vargas Llosa (Den stygga flickans rackartyg, Paradiset finns om hörnet)
  • Jeanette Winterson (Det finns annan frukt än apelsiner)
  • Christa Wolf (Liksom levande)
  • Hanne Örstavik (Tiden det tar)
Allteftersom jag läser grönmarkerar jag de lästa författarna/böckerna.