Fynd!

Tradera och Bokbörsen är verkligen favoritställen på nätet, titta vilka fynd jag gjort. Historien av Elsa Morante för 3 (!) kr och ett helt oläst ex av Tiggarnas strejk av Aminata Sow Fall för 40 kr. (Portokostnad låtsas jag aldrig om).

Historien finns med på Världbibliotekets 100-lista och när jag googlat lite på boken blev jag nyfiken. Boken beskrivs som ett "skri av smärta och en protest mot krigets människoslakt. Men under den skakande skildringen finns en vision om att en ­annan värld är möjlig." (Margareta Zetterström i SvD)

"Det är en storslagen och gripande roman där handlingen utspelas i Rom under åren 1941-47, en stad som både inifrån och utifrån slits sönder av kriget.

Romanen gavs ut första gången 1974 i Italien och har kommit på svenska 1979 och 1988. Huvudpersonen är en fattig halvjudisk änka – Ida Ramundo – och hennes två söner, den snart vuxne Nino, som efter att ha varit fascist blir partisan, och så den lille Giuseppe, som är "resultatet" efter en våldtäkt av en tysk soldat. Giuseppe är en pojke som "tycks bära hela kriget inom sig" skrev Åsa Beckman i en stor och uppskattande DN-artikel om boken våren 2003. Det är en modern klassiker, som på ett både personligt och historiskt övergripande plan reser många frågor om Kriget och vad det gör med oss människor.

Den italienska författarinnan Elsa Morante, 1912-85, har skrivit en rad böcker och räknas till en av de mer betydelsefulla under efterkrigstiden. Historien klassas som mästerverket." (AdLibris)


Handlingen i Tiggarnas strejk väckte omedelbart mitt intresse: "Denna prisbelönade satir över muslimsk dogmatism, gudsnådeligt skrymtande och kvinnofientlighet i ett fiktivt afrikanskt land hör till Sow Falls populäraste böcker.

Hälsovårdsministern är mån om sin karriär och när turistströmmen sinar bestämmer han sig för att rensa huvudstadens gator från tiggare. Men tiggarna organiserar sig och går ut i strejk. Eftersom det är en plikt för varje muslim att ge allmosor, och detta är extra viktigt för en man i karriären, får tiggarnas strejk oanade konsekvenser både för stadens hymlande invånare och hälsoministern, som plötsligt upptäcker att han har berövat sig själv alla möjligheter att avancera både inom den himmelska och den jordiska hierarkin.

Boken belönades med 1980 års Grand Prix Littéraire d'Afrique Noire och var 1979 en av kandidaterna till Prix Goncourt, Frankrikes förnämsta litterära utmärkelse."(Ordfront)

Lika eller olika?

Två romaner av författare från samma land, som utspelar sig i samma stad, hur lika är de? Inte alls, när det gäller Den stulna romanen och Yacoubians hus. Halvvägs in i båda berättelserna är läsupplevelsen mycket varierad.

Den stulna romanen av Nawal El Saadawi fångar genast min uppmärksamhet genom sina lyhörda personteckningar, intrikata upplägg och sin värme. Här möter vi kvinnor i alla dess skepnader, starka, förtryckta, upproriska. Berättelsen skrider långsamt framåt, byter fokus, tidsperspektiv och interfolieras av drömliknande sekvenser. Språket är vackert, poetiskt, uttrycksfullt, det är en ren njutning att läsa denna text. Samtidigt rymmer romanen en intressant skildring av ett Egypten statt i förändring, av ett samhälle i kaos.

Yacoubians hus av Alaa al-Aswany är en myllrande berättelse om ett hus och dess invånare. Här möter vi de rika affärsmännen, de fattiga som bor på taket, de svikna förhoppningarna och islamisk fundamentalism. Boken skildrar på ett realistiskt sätt ett korrumperat samhälle, ett land i sönderfall. Personbeskrivningarna är dock mycket torftiga och har nästan uteslutande fokus på utseende och sexualitet. Människorna i denna roman har endast ett fåtal intressen, de vill äga och de vill ligga. Tyvärr väcker inte varken handlingen eller huvudpersonerna något större engagemang hos mig, här finns för få nyanser.

En kvinna - i år igen?

Så här i semestertider har man ju lite extra tid att fundera - och då funderar jag över kommande Nobelpristagare. Jag tror att det blir en kvinna. Nej, en kvinna fick det ju i fjol, går säkert tankegångarna hos en del av er. Ja just därför, skulle jag vilja svara. Utan att ha någon särskild kännedom om Akademien, kan jag ändå tänka mig att de skulle vilja överraska oss. Visst skulle de gärna utse en kvinna två år i rad - med hänvisning till deras litterära kvaliteter naturligtvis. Däremot skulle jag tro att de letar utanför Europa i år. Och visst finns det väl en del kandidater att välja mellan.

J C Oates är en given kandidat hos många, men inte hos mig. Jag har förvisso bara läst två av hennes böcker och det är två "av de korta". Mörkt vatten, som jag nyligen läste, var mycket, mycket bra. Men, jag tror ändå inte att J C kommer att få det prestigefyllda priset, kanske för att hon är för lättillgänglig.

Alice Munro är en fantastisk novellförfattare, som gärna kunde uppmärksammas mer. Men, hur vanligt är det att novellister får Nobelpriset? Kanske krävs det några romaner för att övertyga de lärde.

Margaret Atwood tror jag mer på om vi håller oss kvar i Nordamerika ett stund till. Jag har läst ganska många av hennes böcker och är mycket förtjust i Penelopiaden och Alias Grace.

Guadeloupe-födda Maryse Condé, tror jag är ett hett tips. Men, jag vet inte om hennes produktion ännu anses vara nog stor. Själv har jag bara läst en av hennes romaner, Färden genom mangroven, och det gav mersmak. Condé skriver om viktiga och svåra saker, om kolonisation av länder och det allra mest privata.

Assia Djebar (pseudonym för Fatima-Zohra Imalayens) är nog ändå den hetaste kvinnliga Nobelpriskandidaten. Även hon skriver om en postkolonial värld, utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag har ännu inte läst något av Assia Djebar, men har införskaffat hela tre av hennes böcker. Dessa ska jag läsa innan det är dags för Peter Englund att öppna dörren i oktober.

Har ni några tips?

Tankekontroll

Det här är skrämmande bra läsning och delar av övervakningssamhället och ordvrängeriet känns tyvärr inte så främmande. "År 2050 - antagligen förr - kommer all verklig gammalspråkkunskap att ha försvunnit. Forntidens hela litteratur kommer att vara utplånad. Chaucer, Shakespeare, Milton, Byron - de kommer bara att finnas i nyspråksversion, inte bara förändrade till någonting som låter annorlunda, utan faktiskt förändrade till motsatser av vad de har varit. Till och med partiets litteratur blir annorlunda. Vad gör man med ett slagord som "frihet är slaveri" när begreppet frihet är avskaffat? Hela tankeklimatet blir annorlunda. Det kommer i själva verket inte att förekomma något tänkande, i den mening vi nu fattar det. Renlärighet betyder att inte tänka - att inte behöva tänka. Renlärighet är omedvetenhet." (sid 52-53)

Jösta och Johan

Jösta och Johan, text av Anette Skåhlberg, illustrationer av Katarina Dahlquist, utgiven av Sagolikt Bokförlag, 2010.

Giraffparet Jösta och Johan har börjat fundera över livet och framtiden; en längtan efter ett barn har fötts. Men eftersom de är av samma sort är det inte så lätt att få barn. Jösta och Johan ger sig därför ut på stäppen för se att de kan hitta en liten unge som behöver en familj. Efter några misslyckade försök hittar de slut ett ägg, som de kärleksfullt tar hand om. Och så en dag kläcks en lite unge, en liten flicka som faktiskt är lik sina blivande föräldrar på vissa sätt. Äntligen har Jösta och Johan fått sitt efterlängtade barn, äntligen har de blivit en familj.

Under en period i livet var jag ofrivilligt barnlös och jag har därför mycket lätt att förstå Jösta och Johans längtan. De flesta av oss börjar förr eller senare att önska att någon ska komma efter oss, längtan efter barn är djupt existentiell. Samtidigt är denna längtan mycket vardaglig och konkret, man vill leva och utvecklas tillsammans med ett barn. För min del tog barnlösheten slut en underbar dag 2006 och jag önskar naturligtvis att alla ska få erfara denna lycka, alla oavsett kön och sexuell läggning.

Jösta och Johan är en relativt kort berättelse, den är lättläst och på rim. Trots det begränsade utrymmet har författaren lyckats få med många typiska aspekter på barnlängtan och reaktionerna då man blir en familj. Ett exempel på detta är de nyblivna föräldrarnas sökande efter likheter mellan sig själva och barnet. En stor eloge för detta!

Berättelsen om Jösta och Johan är varm och kärleksfull. Detta avspeglas även i de underbara, färgglada, uttrycksfulla illustrationerna. Med boken följer en författaruppläsning på CD, vilket uppskattas i vår familj. Ofta lyssnar dottern på denna bok i bilen eller badet. Hon blev omedelbart förtjust i berättelsen och det lyckliga slutet. Berättelsen passar barn i förskoleåldern, kan läsas från c:a 2 års ålder.