Granne eller fiende?

Jag lyssnar just nu på Sista kulan sparar jag åt grannen av Fausta Marianovic och minns alla berättelser jag hört. Under mitten av 90-talet arbetade jag med flyktingpsykiatri och träffade mängder av familjer från f d Jugoslavien. I Marianovics självbiografiska roman berättas mycket skickligt om människornas reaktioner i samband med landets sammanfall, krigen i Kroatien och Bosnien, de politiska ledarnas maktlystnad och totala hänsynslöshet och den vanliga människans förvirring i en värld där plötsligt allt vänds upp och ner.

Titelns hänvisning till grannen får mig också att glasklart minnas den stund då jag började förstå vad kriget i Bosnien innebar. Under ett samtal med en 10-årig pojke från Bosnien försökte jag få klart för mig vilka det var som stridit i hans hemtrakt. Jag gjorde mig mentala bilder av anonyma arméer bestående av serber, kroater eller muslimer. Pojken berättade att hans pappa hade blivit dödad i kriget och jag frågade om han visste hur det gått till och föreställde mig fortfarande strider bland militärer. Pojken svarade då att den som dödat pappan var Bruno. Bruno, undrade jag? Ja, våran granne Bruno, svarade pojken som om detta vore något självklart. I den stunden stod det klart för mig att kriget inte utspelas bland anonyma, abstrakta arméer, kriget tränger in i människornas vardag och förändrar en människa från vänlig granne till fiende. Jag kommer alltid att minnas detta påfrestande ögonblick när krigets vardag stod klart för mig. Den här pojken gav mig dock något mer, han lärde mig hur barn kan bearbeta traumatiska händelser och gå vidare, trots alla svårigheter. Den här pojken var mycket duktig på att teckna och måla och jag har fått en fin målning av honom som föreställer en bro över floden Sava, floden som utgjorde gräns mellan Bosnien och Kroatien. Trots alla svåra upplevelser visade den här pojken mer intresse för det som förenar människor än det som skiljer dem från varandra.

Vad är det som går och läser?

Just nu tycks jag bara ha två sysselsättningar, jag går eller jag läser. Gåendet sker medelst stavar och syftet är att komma i lite bättre form. Jag har gjort stora framsteg och idag traskade jag i rask takt 8 km.

Men när jag inte går då sitter jag och läser. Just nu plöjer jag sida efter sida i den rafflande och hysteriskt roliga De sex misstänkta. Jag kommer nog att ha läst ut den innan det är dags att gå lite mer i morgon.

Dottern är sjuk och därför händer det inte något roligt den här helgen. Hon tittar mestadels på TV och sover. Det nya favoritprogrammet heter Djungelhjul och går på Playhouse Disney. Hon har 4-5 program inspelade och dessa har vi nu sett triljoner gånger. Läsmässigt är dotterns favorit nu kapitelboken om Lotta på Bråkmakargatan.

Vad gör ni denna helg? Läser ni eller påtar ni i trädgården?

Nya böcker och en tävling

Två fina paket fick jag igår och läslusten är på topp. Chimamanda Ngozi Adichie blev en stor favorit när jag i fjol läste den underbara En halv gul sol, jag hoppas att Lila hibiskus är i samma klass. Romanen handlar om en man som i samhället ses som en av de riktigt goda, men i hemmet är han en tyrann.

I det andra paketet fanns två exemplar av Löwensköldska ringen/Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf. Detta är en spännande spökhistoria som rymmer mycket humor och kärlek. Ni har väl inte missat att det pågår en tävling på bloggen där man kan vinna en av böckerna?

Nobel-alfabetet - N

Välkomna till Nobel-alfabetet. Denna vecka är bokstaven N.

1. Berätta om en Nobelpristagare, eller om en boktitel skriven av en Nobelpristagare, på veckans bokstav.

2. Berätta om en författare du anser borde få Nobelpriset, eller om en boktitel skriven av någon du anser borde få priset, på veckans bokstav. Motivera varför "din" författare borde få Nobelpriset.

1. Staden Kairo sägs vara huvudperson i många av Naguib Mahfouz romaner. Så är fallet i en av hans tidiga romaner; Midaqq-gränden. Denna gränd rymmer hela Kairo, kanske hela världen. Midaqq-gränden är en mustig skröna, fylld av ett sammelsurium av udda karaktärer, livsavgörande handlingar och passionerade känslor. Här finns kärlek, hat, ömhet, svek, vänskap och död inbäddat i kryddiga dofter och uttryckt med ett slingrande detaljerat, religiöst smyckat språk. Romanen är lättläst och på sina ställen mycket rolig. Samtidigt är den realistisk i sin beskrivning av människornas fattigdom, smuts, sorg och elände.

Mahfouz fick Nobelpriset 1988.

Akademiens motivering:

"som genom valörrika verk - ömsom skarpsynt verklighetsnära, ömsom suggestivt mångtydiga - har format en arabisk romankonst med allmänmänsklig giltighet".


2. Den siste brodern av den unga Mauritiusfödda Natacha Appanah är en vemodig berättelse om ett barns sorg och längtan. Raj växer upp i en familj som präglas av faderns aggressiva utbrott, brödernas gemenskap och moderns omsorger. När bröderna dör blir Raj närmast förlamad av sorg, skuld och ensamhet. Han spenderar dagarna i ensamhet tills han en dag träffar en annan pojke, vars liv och ursprung förbryllar Raj. Miljöskildringarna är närmast sensuella i sin detaljrikedom, tonfallet är känslosamt, språket är poetiskt och personbeskrivningarna detaljerade och nyanserade.

Min motivering:

"för en nyanserad, känslosam gestaltning av ett barns sorg och längtan efter samhörighet."


"Instruktioner"

I Nobel-alfabetet utmanas ni att besvara ett par frågor (eller rättare sagt uppmaningar) utifrån första bokstaven i en författares för- eller efternamn eller utifrån första bokstaven i en boktitel. Varje vecka kommer en ny bokstav att presenteras, men för att göra det lite mer oförutsägbart kommer bokstäverna inte att presenteras alfabetiskt. Det ställs inga krav att man ska ha läst författaren eller boken ifråga, man kan lika gärna skriva om författare/böcker man är nyfiken på.

När det gäller Nobelpristagarna är det givetvis Nobelpristagarna i litteratur som avses. När det gäller Nobelpriskandidaterna, dvs era förslag på kommande Nobelpristagare gäller i denna utmaning (liksom för Svenska Akademien) kriteriet att författaren skall vara nu levande. Det är således ingen idé att försöka med vare sig Kafka eller Astrid Lindgren, hur välförtjänt det än må vara. När det gäller era förslag på Nobelpristagare vill vi också få en liten motivering.

Svara gärna i egen blogg och lämna en kommentar så vi kan läsa om dina favoriter. Det går också bra att lämna svar direkt i kommentarerna. Låna gärna bilden, men var snäll och direktlänka inte.

Läs andra bloggares inlägg om Nobelpriset, Nobelpristagare, Nobelpriskandidater.

Främlingen i huset

Främlingen i huset av Sarah Waters, utgiven av Natur & Kultur, 2010.

Ute på engelska landsbygden ligger det georgianska godset Hundreds Hall, med sina stora parker och trädgårdar. I sin glans dagar var godset det mest välsedda i trakten och dess ägare, familjen Ayres, tillhörde den lilla kretsen av välbärgad överklass. Tiderna har dock förändrats, det är nu strax efter andra världskrigets slut, familjen är utblottad och godset har fått förfalla. Familjen, bestående av av modern Mrs Ayres, sonen Roderick och dottern Caroline, kämpar för att få godset på fötter igen. När doktor Faraday, doktorn i den lilla byn, kallas till godset för att se till en patient, blir han förskräckt över husets förfall. Faraday minns godsets storhet från ett minnesvärt besök under barndomen och hans mor tjänade i sin ungdom på godset. Faraday blir snart indragen i familjen Ayres liv och blir vittne till de obehagliga händelser som utspelar sig på godset. Finns det en logisk förklaring till allt som händer?

Sarah Waters är en mästare på att bygga upp en obehaglig, olycksbådande stämning. Med små medel fångar hon läsarens intresse och berättelsen släpper inte taget förrän boken är utläst, om ens då. Sakta men säkert framträder fler och fler lager i historien ända till det mångtydiga slutet.

Miljöbeskrivningarna och skildringen av tidsandan är fenomenal. Man kan nästan ta på och känna lukten av fukt, mögel och brandrök. Det är lätt att föreställa sig godsets förfall med övervuxna rabatter, flagande färg och trasiga takpannor. Romanen skildrar också klassamhället med aristokratin som trots stor fattigdom måste hålla skenet uppe och vara ett föredöme för de andra byborna.

Berättaren i boken är Dr Faraday, berättelsens uppbyggnad är enkel, romanen är mycket välskriven samtidigt som texten är lättläst.

Sammanfattningsvis är detta en spännande berättelse med fantastiska miljöskildringar och nyanserade personbeskrivningar. Det här är en bok man lätt sträckläser, men till skillnad från många böcker i genren glömmer man den inte så lätt. De tvetydiga, kusliga inslagen bär läsaren med sig, detta är därför en helt perfekt bok att läsa i bokcirklar där man får möjlighet att diskutera olika tolkningsmöjligheter med varandra. Rekommenderas!