Nobelpriset 2010

Just det, nu är det dags att börja spekulera i vem som får Nobelpriset i litteratur 2010. I år hade jag ju för första gången lyckats läsa pristagaren innan denne presenterades och det skulle jag gärna vilja uppleva igen.

Ladbrokes lista kan man ju gå efter, men visst finns det outsiders att se upp med också? Nu vill jag faktiskt få alla era kloka tips, så att jag kan ägna det kommande året åt att läsa alla de troliga prisvinnarna.

Martina kommer att läsa minst en kandidat per månad och har valt de här författarna:

Margaret Atwood
Paul Auster
Haruki Murakami
Ismaïl Kadaré
Thomas Pynchon
Amos Oz
Joyce Carol Oates
Philip Roth
Beryl Bainbridge
Claudio Magris
Arnošt Lustig
Assia Djebar

Av dessa har jag läst de fetstilade. Pynchon, Bainbridge och Lustig fanns inte bland mina förslag, men nu får jag nog lägga till dem. Jag har några andra på min lista över författare som jag tror kan kan komma i fråga:

Abraham B. Yehoshua
Maryse Condé
Mario Vargas Llosa
Don DeLillo
Michael Ondaatje
Alice Munro
Cormac McCarthy
Ian McEwan
Salman Rushdie
Pramoedya Ananta Toer

Även bland mina egna tips har jag läst de fetstilade. Som ni kan se finns det inga poeter bland tipsen, jag tror inte jag är redo för poesi ännu.

Har ni förslag på andra författare? Tipsa oss i kommentarerna, tack!

Tematrio - Omslag

Den senaste tiden har jag vid upprepade tillfällen blivit påmind om att böcker inte bara har ett innehåll, utan även ett yttre. Därför tycker jag att detta med bokomslag kan vara ett intressant tema denna vecka.


Berätta om (och visa gärna bild på) tre bokomslag som du tycker är värda att titta lite extra på, kanske för att de väl passar innehållet, är vackra eller fula.


1. I romanen Stilla av Ying Chen skärskådas ett dödsdömd (?) relation mellan en man och en kvinna. De livlösa grenarna som sticker upp ur ett stelfruset snölandskap passar perfekt som illustration.

2. I Bittert arv av Kiran Desai finns det myller av dofter, färger, ljud och excentriska personer jag kommit att förknippa med indisk litteratur. Omslaget i dess klara, starka färger förstärker det "exotiska" innehållet.

3. Joanna Trollope skriver ganska lättsmälta kärleksromaner, som utspelar sig på den engelska landsbygden. Omslag i pastellfärger med impressionistiska målningar matchar innehållet fint.

Snygga böcker

För någon vecka sedan fick jag en förfrågan från Svensk Bokhandel om att svara på en enkätfråga i tidningen. Eftersom jag inte ville röja min identitet blev det dock så att jag inte medverkade. När nu tidningen nu utkommit vill jag passa på att ställa frågan här på bloggen också:

* Vilket svenskt förlag gör snyggast böcker? (Svaret ska vara mellan 230 och 250 tecken inklusive blanksteg.)

Det där med antal tecken tyckte jag var lite besvärligt, men det gjorde det hela till en kul utmaning.

Mitt svar följer här nedan, vad svarar ni?

Två svenska förlag utmärker sig när det gäller att ge ut estetiskt tilltalande böcker. Elisabeth Grates utgåvor och Brombergs Nobelklassiker karaktäriseras till det yttre av en sparsmakad elegans, som stämmer väl överens med böckernas innehåll.

Snirkel, snorkel

När jag hade läst 3-4 sidor in i Toni Morrisons Älskade var jag helt fast, tjusad av det inkännande språket och lockad av magin. Ett 50-tal sidor in i romanen är jag faktiskt bara trött. Berättelsen och språket är så snirkligt, det är liksom för vackert för min smak. Jag vill inte att det ska vara så här, jag vill tycka att Toni Morrison är fantastisk. Hoppas att berättelsen snart tar tag i mig igen, jag vill vara engagerad i Sethes och Denvers livsöden. Jag vill uppskatta språkets skönhet och uppleva den förtjusning alla andra tycks känna inför Älskade.

Deckared out

Nu blir det nog inte fler deckare, om jag inte hittar något mycket speciellt. Förutom Nesser så klart, hans romaner uppskattar jag fortfarande. Men, här sitter jag med Kinesen av Mankell och vrider mig av skam över huvudpersonens pinsamma dumhet. Människan är domare och borde ju därmed åtminstone vara normalbegåvad. Ändå beter hon sig så naivt och korkat att jag helt enkelt får spader. Och även de andra karaktärerna i romanen är platta och stereotypa. Är det jag som idealiserar de böcker jag tidigare läst av Mankell, eller har de alltid varit så här dåliga?