Kvällsshopping

Sent igår kväll slog jag till igen. Jag vet inte varför jag inte köpt Roberto Bolaños Om natten i Chile tidigare. Jag hade väl en tanke att kanske inte läsa den, men det var ju en riktigt korkad idé. Så nu är den beställd. De sönderrivna bilderna/Tillbaka till Iran är en självbiografisk roman av Azar Mahloujian, som handlar om en hur hon tvingades fly undan khomeiniregimen. Alla var inte mördare är också självbiografisk och den handlar om hur författaren Michael Degen och hans mor höll sig gömda undan Gestapos judejakt. En väninna har rekommenderat denna bok, så jag känner mig rätt så säker på att den är bra. Sista boken i detta gäng blev Sara Stridsbergs Drömfakulteten, en bok jag förstått att man nästan "måste" läsa.

Läsupplevelser

Jag är hemma sjukskriven några dagar och ägnar nästan all tid åt att läsa. Jag har nu läst ut Den sista läsaren av David Toscana, en roman jag tyckte oerhört mycket om. Jag tror inte att första recensionsdatum var än på ett tag, men jag ska kolla upp det. I vilket fall är detta en mycket speciell bok jag gärna rekommenderar.

Nu läser jag Pilkingtons Rabbit-Proof Fence och där är upplevelsen annorlunda. Det här är en bok om en viktig tidsperiod och om ett grymt förfarande med ursprungsbefolkningen, men litterärt är boken inte godkänd. Den pendlar mellan att vara sentimental och att vara en lärobok. Recension kommer inom kort.

Castor-priset

Ni har väl inte missat tävlingen om Castor-priset? (Eller att läsa böckerna om Castor av Lars Klinting, för den delen?)

Alfabeta anordnar en stor bilderbokstävling och intiftar Castor-priset i syfte att finna "fler bilderböcker i Castors och Lars Klintings anda. Fakta och fantasi i skön förening."

Läs mer om tävlingsreglerna här!

Harens årsbok

Harens årsbok av Helena Olofsson Heshmatpasand, utgiven av Rabén & Sjögren.

Harens årsbok utgår från den välkända årstidsdikten:

"Januari börjar året, februari kommer näst.
Mars, april har knopp i håret, maj och juni blommar mest.
Juli, augusti och september rika härliga framgå.
Men oktober och november och december, de är grå."

I boken får vi följa Haren och hans vänner under ett år och ta del av årstidernas växlingar och firandet av helgdagar. I början av året åker Haren och hans vänner skridskor, skidor, kälke och pulka. Det är kallt och de leker i snön. När våren kommer leker och plaskar vännerna i slasket och de firar påsk i ett vackert påskpyntat hem. Under sommaren pågår arbete med att gräva, plöja, plantera och så, däremellan badar Haren sköna sommarbad. Under sensommaren tar Haren hand om skogens guld och förbereder sig för de långa grå höst- och vintermånaderna. Som tur är kommer snart jul och nyår med nya fester.

Texten är relativt begränsad, mycket lättläst och på rim:

"Maj och juni blommar mest. Då har Haren blomsterfest.
Han dukar bord med stol vid stol och bakar paj på nattviol
och kokar saft och gör pastej på klöverblom och timotej."

Illustrationerna är helt fantastiska; de är färgrika, detaljerade och fängslande. Dottern som nu är 4 år kan sitta hur länge som helst och studera bilderna; det händer oerhört mycket på dem, de är lärorika och de är fantasifulla.

Dottern är mycket förtjust i denna bok och hon vill gärna lära sig om månader och årstider. Harens årsbok är en mycket fin bok, som jag gärna vill rekommendera till alla förskolebarn.

Manifest och motmanifest

Manifest om litteraturens innehåll och icke-innehåll har skrivits och publicerats i DN. Författarna till manifestet vill fokusera på berättandet. De är kritiska till att:

"Det realistiskt förankrade berättandet har ­annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen.

Gränsen mellan den fiktiva och den själv­biografiska prosan har suddats ut.

Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.

Den unga prosa som däremot har lyfts fram som den konstnärligt mest intressanta visar gång på gång upp samma drag: ett tydligt ­fokus på undersökningar av nästan enbart form och/eller språk."

Nu har jag dessvärre inte läst mycket av "unga" svenska författare, men lite åsikter har jag allt ändå.

Första kommentaren om att det realistiska annekterats av kriminal- och chick lit-genren kan kan jag faktiskt känna igen. Jag har själv ibland tänkt att samhällskritik bara tycks finns i deckare, men att den där ofta är så ytlig att den blir ointressant. Vem vill inte ha bättre vård? Mer realism i berättelser önskar således jag också.

Ja, gränsen mellan det fiktiva och det självbiografiska har suddats ut, men vem kan, efter att ha läst Svinalängorna eller Mig äger ingen, vara negativ till det?

Om det renodlade berättandet satts på undantag har jag svårt att uttala mig om, eftersom jag, som sagt, läst ganska lite nyare svensk litteratur.

Att det finns ett fokus på experimentellt språk och form känner jag igen, men jag har svårt att se det som negativt, även om jag personligen föredrar ett mer renodlat episkt berättande.

Jag håller med om en hel del av vad författarna till det första manifestet skriver, men kan inte låta bli att tycka att hela manifestet är lite förmätet. Fast om de kan skriva som sina förebilder Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg är detta dem förlåtet. Dock missade de att ha med Per Anders Fogelström bland sina förebilder, och det förlåter jag dem inte.

Ett motmanifest har naturligtvis skrivits och även detta kan läsas i DN. Författarna till detta vill inte begränsa skrivandet alls. Allt är tillåtet och med korsbefruktning kan man åstadkomma mirakel (nåja detta var min formulering). På många sätt håller jag med författarna till motmanifestet, även om deras inställning leder till att romaner som inte intresserar just mig skrivs. Hellre mångfald än enfald!