Igelkottens elegans handlar om två, mycket speciella, huvudpersoner och om hur deras liv flätas samman. Den ena huvudpersonen är Renée Michel, en hyperbegåvad och beläst portvakt i ett fashionabelt Parishus. Renée har sedan barndomen varit en särling och hon ägnar nu sitt liv åt att dölja vem hon egentligen är. Den andra huvudpersonen är Paloma, en brådmogen 12-åring som bor i fastigheten. Paloma är mycket besviken på sin familj och på livet som helhet. Hon ägnar sig åt att studera tillvaron och skriva små betraktelser om den, i väntan på 13-årsdagen, då hon planerat att begå självmord och tända eld på huset. En dag förändras dock tillvaron för alla i huset. En av invånarna dör, lägenheten säljs och den skarpsynte japanen Kakuro Ozu flyttar in. Jämvikten är rubbad, flera av invånarna i huset förändras och livet blir aldrig mer sig likt. En stark vänskap mellan Renée och Paloma växer fram, en vänskap som blir mycket betydelsefull för dem båda.
Författaren Muriel Barbery är lärare i filosofi, vilket tydligt märks i boken. Insprängt här och var finns lärda filosofiska resonemang, diskussioner om konst, musik och film, samt bitsk kritik mot det fördummande, ytliga överklasslivet. Jag uppskattar mycket författarens satiriska tonfall och skrattar flera gånger högt åt hennes betraktelser om filosofiska inriktningar och högreståndsmässiga konventioner. Att låta en portvakt och en ung flicka framföra åsikterna är genialiskt. Särskilt förtjust är jag i avsnittet där Renée totalsågar Husserl och fenomenologin (möjligen p g a att jag själv aldrig förstod mig på den här inriktningen):
"Sådan är alltså fenomenologin: en ändlös ensammonolog som mal i medvetandet, ren och skär autism av ett slag som ingen riktig katt någonsin kan rucka på."Nåväl, åter till huvudpersonerna i Igelkottens elegans. Både Renée och Paloma är psykologiskt trovärdiga, även om deras karaktärsdrag är lite tillspetsade och i viss mån stereotypa. Framför allt Renée beskrivs på ett engagerande sätt, hon väcker läsarens intresse, nyfikenhet och empati. Den brådmogna Paloma utlöser säkerligen omvårdnadsinstinkten hos fler än mig och man bekymrar sig över att hon tycks vara så osynlig i sin familj. Allteftersom får vi veta mer om huvudpersonerna och vi får följa hur de utvecklas och förändras.
Mötet med Igelkottens elegans blev för mig en oerhört positiv upplevelse. Jag hade förväntat mig en bra bok, men jag var oförberedd på att huvudpersonerna skulle ta så stor del av min vakna tid i anspråk. Den här romanen är förtjusande, charmerande, satirisk, hejdlöst underhållande, sorglig och nästan, men bara nästan, av feel-good karaktär. Författaren är dock för klok att låta boken bli endast ytterligare en i raden av en mängd feel-good böcker; berättelsen är språkligt och tankemässigt utmanande, och liksom igelkotten är taggig har även romanen sina taggar. Den här boken rekommenderas å det varmaste, själv kommer jag att hålla ögonen öppna efter mer av Muriel Barbery.
Emellanåt ramlar man över böcker där inte bara handlingen är central, utan där språkbehandlingen blir ett viktigt element. För en del av oss är nog språket till och med viktigare än handlingen. Själv har jag några favoritböcker jag främst minns för dess språkliga skönhet.