En ensam människas bibel är en självbiografisk roman, som följer två parallella tidsskeenden. I nutid benämns huvudpersonen du och i dåtid kallas han helt enkelt för han. Först i slutet av boken möts de två. I dåtid redogör författaren för sina handlingar under kulturrevolutionen. Inledningsvis var han aktiv i utrensningen av de kapitalistiska elementen, senare föll han själv offer i samband med att nya fraktioner kom till makten, och mot slutet var han en passiv iakttagare. I nutid skildrar boken duets motstånd mot att minnas och redogöra för tiden i Kina. Duet har inte längre någon hemvist i Kina, duet vill helst glömma. Samtidigt berättar författaren också om sina framgångar i nutid och om sina kvinnoerövringar, både i då- och nutid.
Mitt största problem när jag läser boken är att jag helt enkelt inte känner någon sympati för huvudpersonen. Här finns inget jag kan identifiera mig med. Denna distans skapar hos mig irritation, eftersom jag skulle vilja förstå hur det var att leva i Kina under kulturrevolutionen.
Insprängt i romanen, både i dåtid och nutid, beskrivs huvudpersonens sexuella erfarenheter. Min tolkning är att författaren försöker skildra sin längtan efter närhet, sin oförmåga till intimitet, sin upplevelse av att vara såväl offer, som bödel, genom de här sexuella episoderna, men för mig fungerar det inte. Eller, det kanske det gör? Kanske författaren vill att jag ska reagera med avsmak då huvudpersonen "leker våldtäkt" med en judisk kvinna som utnyttjades sexuellt i barndomen. Det är uppenbart att författaren jämställer den politiska situationen i Kina under kulturrevolutionen med mental våldtäkt, han tycker sig verkligen ha blivit våldtagen. Och likt många offer identifierar han sig med aggressorn och blir en våldtäktsman - åtminstone i någon mån.
Det som dock frustrerar mig mest i romanen är det jag alltid (hittills) reagerat på i kinesiska romaner. Jag kan inte känna något för huvudpersonerna, de blir inte människor av kött och blod för mig. Det som stör mig är att jag aldrig får veta vad de tänker. När kulturrevolutionens fasor beskrivs, framstår människorna alltid som arbetsmyror, som utför order. Tvånget att underkasta sig beskrivs, man förstår att människor har att välja mellan att bli bödlar eller offer. Det jag saknar är skildringar av hur människor förhöll sig till situationen. Det är alldeles för förenklat att bara beskriva hur de yttre betingelserna ledde till individens handlingar, här saknas ett led. Människan är en tänkande varelse, som även i ohyggliga situationer reagerar utifrån sin person. Om man jämför med andras beskrivningar av svåra situationer (t ex Solzjenitsyn och Kertész) framstår Gao Xingjians berättelse som mycket ytlig (eller möjligen så symbolisk att den är bortom min fattningsförmåga).
I slutet av romanen fanns dock en del resonemang, som motsäger all min kritik. Men, resonemanget om att människans ande inte kan kuvas, har i mitt tycke lite floskelvarning och sättet att resonera om människans värdighet och medvetenhet lyser med sin frånvaro i större delen av romanen.
"Senare kom han underfund med att en människas ande inte kan kuvas av någon annan människa, om hon inte själv går med på det.Sammanfattningsvis var denna roman således en besvikelse för mig. Den får nätt och jämnt godkänt, och att den ändå får godkänt beror mer på mitt intresse för Kina än boken i sig.
Det han slutligen ville säga var att man kan döda en människa, men hur svag människan än är, kan man inte krossa hennes värdighet. Det som gör människan till människa är den gnutta värdighet som ingen kan beröva henne. Även om en människa lever som en insekt kan insekten låtsas vara död innan den trampas under foten eller krossas, den kan kämpa och försöka fly, men den värdigheten som gör insekten till en insekt kan inte trampas under foten eller krossas.
..................
Värdigheten skänker människan medvetenhet om sin existens, och det är därur som den svaga människan hämtar sin styrka. Om den medvetenheten går förlorad får människans existens samma gestalt som döden." (sidan 403)
