Murkronan är en fristående fortsättning på Skymningens nådatid. Paulus och Justina är unga under soldatkejsartiden (100-200 eKr). De har båda vuxit upp i relativt trygga, välbärgade miljöer och då de gifter sig ser framtiden ljus ut. Men ganska snart får paret besked om att Justina inte kan föda barn. Detta leder till många tankar hos dem båda om förgänglighet, livets mening osv. Strax därefter blir tiderna återigen oroliga och Paulus, som är militär, drar ut i krig. När han återvänder är det som en man utan ära, han har blivit degraderad och förflyttad till obygden i Brittanien. Både Paulus och Justina har misslyckats med det man kunnat förvänta sig av dem, hur kommer detta att påverka deras relation och framtid?
Jag tycker mycket om Vibekes sätt att teckna porträtt av människor och beskriva händelser. Precis som i författarens övriga böcker känner jag mig nära huvudpersonerna, jag delar Paulus och Justinas tankar, sorger och glädjeämnen. De är båda förtvivlade över att inte kunna få ett barn tillsammans och de funderar över möjligheten att adoptera. Beskrivningen av Justinas reaktioner då den adopterade pojken väljer bort henne är hjärtskärande realistisk. Författarens styrka är att gestalta människors tankar och känslor med stor lyhördhet, utan sentimentalitet. De historiska miljöerna skildras med många detaljer och, utan att själv vara expert, tror jag att beskrivningarna är tidsenligt korrekta.
Många intressanta teman (kanske lite väl många) skildras i Murkronan. Som jag tidigare nämnt beskrivs barnlöshet, adoption och föräldraskap på ett insiktsfullt sätt. Även mannens degradering och förlust av ära får en stor plats i romanen, liksom kristianernas lära. Vibeke har även tidigare skrivit om de första kristna och om hur den kristna läran lockade de utsatta och utstötta. Detta är ett ämne som ligger henne (och mig) varmt om hjärtat, men i Murkronan tycker jag att temat blev lite styvmoderligt behandlat.
Det enda negativa jag kan säga om Murkronan är att den inte är Vibekes bästa. Det hör till saken att författaren skrivit en av de bästa serier jag läst (och läst om ytterligare två gånger): de sex böckerna om slavinnan Callistrate och hennes efterlevande. Kanske har Vibeke hamnat lite i en omöjlig situation, det hon tidigare skrivit är så bra att det nya bleknar lite vid en jämförelse. Om jag fick råda Vibeke (jaja, jag vet att det är förmätet) skulle jag råda henne att växla miljö och tema. Skriv t ex mer om barnlöshet, i modern miljö.
Sammantaget är detta en bok som är mycket läsvärd. Jag hoppas att Vibeke Olsson får ett uppsving och lite mer erkännade då hennes böcker tar upp svåra teman utan att förenkla och "förytliga".