Månadsrekord

Jag läste hela åtta böcker i januari (jaja, jag vet att det finns andra som läser mer än dubbelt så mycket) och det rekordet kommer nog att stå sig ett tag. För orsaken till att jag hann läsa så mycket var ju en illasinnad influensa och en hel del semester.

Så småningom ska jag skriva en riktig månadssummering, nu kommer bara några enstaka kommentarer av mer privat natur. För det första: läs inte Pesten när ni är sjuka. Jag hade 40 i temp när jag läste (dvs lyssnade på) den och jag var såpass förvirrad att jag emellanåt trodde att jag hade fått pest. Scary! Men gör er själva tjänsten att läsa Bränt barn söker sig till elden av Cordelia Edvardson. Det är en fantastiskt bra bok som förtjänar att uppmärksammas. Följ dessutom gärna upp med Primo Levis Är detta en människa?/Fristen, en av de bästa böcker jag läst om Förintelsen.

Fristen

Nu har jag läst ut del ett av boken som heter Är detta en människa?, som behandlar tiden i koncentrationslägret, och har påbörjat del två Fristen, som handlar om den kaotiska tid som följde efter befriandet. Liksom tidigare tycker jag att det är svårt att skriva om boken, Primo Levis skildringar bör absolut läsas. Därför citerar jag nu ett nytt stycke, en stycke som handlar om skam. Primo Levi beskriver så väl hur skamkänslor drabbar både offer och vittnen. Här har fyra unga ryska soldater precis kommit till lägret som befriare.

"De hälsade inte, log inte; de verkade nedtyngda, inte bara av medlidande utan även av en hämning, en förlägenhet, som förseglade deras läppar och drog deras blickar till den sorgliga scenen. Det var samma välbekanta skam som den som fyllde oss efter selektionerna och var gång vi måste bevittna eller uthärda en kränkning, den skam som tyskarna inte visste av, den som den rättfärdige känner inför en orätt som någon annan begått, samtidigt som han plågas av att orätten alls existerar, att den oåterkalleligen införts i de existerande tingens värld och att hans goda vilja varit lika med noll eller helt ringa och inte dugt till att förhindra den.

Så också frihetens timme slog för oss tungt och förstämt: på samma gång som den fyllde våra själar med glädje fyllde den dem med en smärtsam skamkänsla, för vars skull vi hade velat tvätta bort den smuts som fanns i vårt medvetande och i vårt minne; den fyllde oss även med sorg, för vi kände att detta inte skulle vara möjligt, att ingenting någonsin skulle kunna ske som var nog för att utplåna vad vi gått igenom och att spåren av skymfen för alltid skulle finnas kvar i oss, likväl som i minnet hos dem som varit med om den och på de platser där den ägt rum och i de berättelser vi skulle avge om den."

Talar med hundar

Mannen som talar med hundar med Ceasar Millan. Som jag uppfattar Ceasar lär han hundägare att aktivera hundarna, att vara konsekventa, att lära sig avläsa hundarnas signaler och att belöna "rätt" beteenden. Mer intressant blev det när jag googlade och hittade mängder av kritik från svenska experter på området. De ansåg att Ceasar i alltför hög grad betonade dominans och underkastelse.
Eftersom jag fortfarande är lite lästrött (och allmänt sliten) blir jag sittande framför TVn på kvällarna. Och nu har jag fått ett nytt favoritprogram, som tycks gå på flera olika kanaler,

Dessutom är andra experter förmodligen rätt trötta på att ständigt få frågor om denne närmast avgudade man. Jag kan ju förstå dem utifrån vad jag känner inför Nanny-program och Dr Phil. Till Nanny-programmens förespråkare brukar jag säga att "om du har en skämspall hemma tycker jag att du ska gå och sätta dig på den". Barn ska inte uppfostras med skam-tekniker. Dr Phil kan ge en del bra råd till problemfamiljer, men hans genustänk (mannen är ledaren i familjen) är bedrövligt och dessutom exponerar han människor, som borde kunnat få hjälp utan att behöva fläka ut sig i media. Hans förkärlek för EX-president Bush och krig ska vi bara inte tala om.

Nåväl, jag fortsätter att titta på den lugne, harmoniske Ceasar med nöje.

Bokbloggar.nu

Maria på Arianrhod har skapat en bokbloggsportal - Bokbloggar.nu - som länkar till mängder av bokbloggar och gör det enkelt att följa när bloggarna uppdaterar. Ett jättebra initiativ, tack!

Storm över Frankrike

Nej tyvärr, jag gillar den inte. Jag har läst så mycket positivt om Storm över Frankrike av Iréne Némirovsky, men delar inte alls de åsikterna. Nu ska det förvisso sägas att jag lyssnar på boken, i stället för att läsa med ögonen, och det kan ju vara en bidragande orsak till mitt ogillande. Men jag tror inte att det är hela förklaringen. Jag tycker att bokens personer beskrivs så ensidigt och övertydligt och irriterar mig över att inte få skapa en egen uppfattning. Det är helt enkelt tilltalet som stör mig. Berättarrösten känns så vass och allvetande att det ger mig rysningar. Nej, efter 4 skivor ger jag upp.

Berätta gärna vad ni tyckt om denna bok, jag skulle vilja ta del av andras upplevelser.