Klassiska kvinnor - Elin Wägner

Elin Wägner föddes 1882 i Lund. Modern avled i barnsängsfeber när Elin bara var några år gammal, och Elin förvandlades till en försiktig flicka som tillbringade mycket tid ensam. Några år senare flyttade familjen till Nyköping, där fadern gifte om sig. Elin hade svårt att dra jämnt med sin styvmor och vistades långa tider hos morföräldrarna och hos morbrodern. 1897 flyttade familjen till Helsingborg, där fadern utnämndes till rektor för läroverket. Elin medverkade i skoltidningen och 1899 vann hon pris för en novell. Hon ville studera vidare, men fadern ansåg inte att detta var passande för flickor. Efter konfirmationen anställdes Elin av skolan som skrivbiträde åt sin far.

Hon fortsatte dock att skriva små berättelser som publicerades under pseudonym i Helsingborgs-Posten. Senare anställdes hon av tidningen för att skriva reportage, kåserier och korta noveller. Under tiden på Helsingborgs-Posten hade Elin en himlastormande kärlekshistoria med en medarbetare, Hjalmar Jönsson. Därefter bodde Elin på ett flertal olika orter och gjorde frilansarbeten. Elin blev deprimerad och i sin dagbok ältade hon relationen till Hjalmar, som bedragit henne.

I början av 1907 fick Elin arbete på Iduns redaktion i Stockholm. I Idun fick hon skriva artiklar som kunde tilltala tidningens kvinnliga läsare. Hennes skrifter publicerades även i skämttidningen Puck och i Dagens Nyheter. I DN skrev hon bl a en serie om livet bland lågavlönade kvinnliga kontorister i Stockholm, publicerad i romanform under namnet Norrtullsligan. Under 1908 började Elin också skriva artiklar och texter som rörde aktuella sociala frågor, framför allt frågor om kvinnors situation. Efter att bl a ha intervjuat debattören Ellen Key, engagerade sig Elin i rörelsen för kvinnlig rösträtt. 1910 publicerades romanen Pennskaftet. Boken handlar om en ung kvinnlig journalist som kämpar för kvinnlig rösträtt. I romanen framförde Elin även sina radikala åsikter om den aktuella sexualmoralen.

1910 träffades Elin och John Landquist. Paret blev blixtförälskade och gifte sig efter bara ett par månader. Äktenskapliga problem uppstod snabbt, i nästkommande roman Helga Wisbeck (1913) finns utfall mot män och mot äktenskapet som sägs vara inspirerade av Elins eget äktenskap. Helga Wisbeck handlar om en kvinna som avstår från äktenskap och barn för att helt gå upp i sitt yrke. Elin och John förblev dock gifta fram till 1922. Efter skilsmässan hävdade båda att barnlösheten var en grundorsak till att förhållandet tog slut. "Ingen mors dotter, ingen dotters mor" är Elins eget sätt att formulera besvikelsen över barnlösheten (ur Helga Wisbeck).

1915 deltog Elin vid den internationella rösträttsrörelsens möte i Haag. Kongressen utsåg delegationer att söka upp de olika ländernas regeringschefer för att framföra krav på krigets omedelbara upphörande. Delegationerna togs emot artigt i sina hemländer, men mötena ledde inte till några resultat. Rörelsen drabbades av interna bråk och Elin tappade tron på att kvinnorna kunde hålla ihop för att uppnå sina mål. Hennes nästkommande bok, Släkten Jerneploogs framgång (1916), var en satirisk skildring där medelklasskvinnan Ingar startar en nödhjälpskommitté och en kooperativ affär för att hjälpa stadens arbetare, men motarbetas på alla sätt av stadens styrande. För den nästkommande boken, Smålandsromanen Åsa-Hanna, (1918) blev Elin hyllad av såväl kritiker, som läsare. Berättelsen handlar om en kvinna som hamnar i ett moraliskt dilemma.

I december 1919 var Elin med och grundade Rädda Barnen. Därefter reste hon till Wien och Budapest för att uppmärksamma den enorma nöd som rådde i de besegrade länderna efter kriget. Under tiden i Wien skrev Elin romanen Den förödda vingården, en kärlekshistoria mellan en ung svensk kvinna och en österrikisk officer.

På våren 1921 fick Elin ta över ansvaret broderns son Vanni, som kom att växa upp hos henne. Efter skilsmässan 1922 flyttade Elin till herrgården Fogelstad utanför Katrineholm. Herrgården ägdes av riksdagskvinnan Elisabeth Tamm, som hade samlat en grupp kvinnor omkring sig och vars syfte var att bedriva folkbildning. Hon startade också en tidskrift, Tidevarvet, som Elin blev chefsredaktör för. I Tidevarvet publicerades bl a Elins kulturartiklar, artiklar om pacifism och hennes noveller. Under Elins tid som chefsredaktör debuterade Moa Martinson i tidningen. 1922 publicerades romanen Den namnlösa, där Elin, påverkad av Kierkegaard, skrev om kampen mellan lust och plikt.

Under 1925-26 hade Elin ett kärleksförhållande med författaren Sigfrid Siwertz. Förhållandet avslutades via brev från Sigfrid i slutet av 1926. Både Elin och Sigfrid hämtade stoff till sina romaner ur sina egna liv och deras förhållande kan följas i flera romaner. I Elins roman Svalorna flyga högt (1929) blir en lärarinna sviken två gånger av samma man.

1923 köpte Elin en tomt i Småland där hon lät bygga en röd stuga, Lilla Björka, och 1927 flyttade hon in permanent. Under 1930-talet tog Elin åter tog upp kvinnofrågan och i flera böcker skrev hon om den kvinnliga särarten. I debattboken Väckarklocka från 1941 presenterade Elin en teori om en matriarkal urtid i det antika Grekland. Mot detta ställdes den maktlösa kvinnan i det moderna samhället. Ett människovärdigt samhälle måste vara inrättat för kvinnor och deras barn, hävdade Elin. Hon ansåg också att risken för krig minskade om kvinnorna fick större inflytande. Under 30-talet började Elin också i allt högre grad skildra naturen och hon tog upp problem med skogsskövling, konstgödning, mekanisering av jordbruket med mera.

1944 blev Elin invald i Svenska Akademien. Som ledamot var hon ambitiös och det var på hennes förslag som Gabriela Mistral tilldelades Nobelpriset i litteratur 1945.

Elin avled i januari 1949 i en cancersjukdom. Hon ligger begravd i Lund, bredvid sin mor.

Information hämtad från Elin Wägner-sällskapet och Wikipedia.

Klassiska kvinnor - Mathilda Malling

Mathilda Malling (född Kruse) föddes år 1864 och växte upp på skånska landsbygden. Mathilda och hennes syskon fick en relativt fri uppfostran och Mathilda började tidigt intressera sig för litteratur. Efter det att en lärare yttrat att ”en flicka knappt kan sägas äga någon karaktär, förrän hon är åtminstone aderton år” bildade Mathilda och några skolkamrater "Emancipations-förbundet" och gav ut en tidning med titeln "Frihet och Rät". Efter konfirmationen reste Mathilda till Stockholm för att studera. Hon kom där i kontakt med Georg Brandes’ och lord Byrons författarskap. På våren 1884 började Mathilda, som en av de första kvinnorna, att studera vid Lunds universitet. Redan under sommaren reste dock hon och systern Ellen vidare till Schweiz för fortsatta studier. Där började Mathilda skriva på berättelsen Ett barn av sin tid.

På vägen hem från Schweiz gjorde Mathilda ett besök hos Georg Brandes för att få sin berättelse kritiserad. Då han inte var hemma besökte hon i stället litteraturkritikern Herman Bang, som lovade att läsa hennes manus. Bang ansåg att Mathilda var begåvad och han publicerade berättelsen under rubriken Flirtations i Nationaltidende 1884.

1885 gavs Berta Funcke ut i Sverige under pseudonymen Stella Kleve. Berta Funcke handlar om en ung kvinnas kärleksäventyr. Huvudpersonen är ständigt på jakt efter känslomässiga stormar och till följd av detta blir hon sjuklig. Hon blir håglös och melankolisk samt vurmar för det artificiella. Det moderna med denna kvinnoskildring är att det är kvinnorna som objektifierar männen. Det är kvinnans sinnlighet som beskrivs, men samtidigt är hon förhindrad av tidens konventioner att leva ut sitt begär. Det undertryckta begäret får i stället utlopp via flirtens maktlekar och masochistiska fantasier. Romanen möttes av en enig negativ kritikerkår. Även kvinnosakskvinnorna upprördes av Mathildas objektiva, icke-moraliserande kvinnoskildring. Nästa roman, Alice Brandt - en qvinnoprofil (1888), fick också ett kyligt mottagande och boken blev signaturen Stella Kleves sista roman.

Signaturen Stella Kleve kom i Sverige att förknippas med osedliga berättelser med rötter i den franska dekandenslitteraturen. I sin samtid uppmärksammades hennes romaner mera p g a de sensuellt färgade skildringarna än för sina litterära kvalitéer. Eftervärlden har dock uppvärderat Stella Kleve och hennes bidrag till svensk sennaturalism.

1890 gifte sig Mathilda med grosshandlaren Peter Malling och paret flyttade till Köpenhamn. Efter många års tystnad återupptog Mathilda sitt författarskap, dock hade hon då bytt genre och namn. Det som tidigare uppfattades som utmanande var försvunnet och Mathilda kom att kallas ”den svenska missromanens grande old dame”. Det hon nu skrev var föga originella, men välskrivna historiska romaner som fann en stor läsekrets i början av 1900-talet.

Mathilda avled 1942.

Information hämtad från Jacob Hirdwall och Wikipedia.

Klassiska kvinnor - Selma Lagerlöf

Selma Lagerlöf föddes år 1858 på herrgården Mårbacka i Östra Ämterviks socken i Värmland. Hon föddes med en höftskada och var under en period i barndomen helt förlamad i båda benen. Selma och hennes syskon fick sin undervisning av guvernanter i hemmet. Man läste högt på kvällarna och detta väckte Selmas intresse för litteratur. Hon tyckte också mycket om att lyssna när farmodern berättade om livet förr. På Mårbacka frodades en lekkultur, man firade födelsedagar med skådespel och festliga upptåg. Selma var allvarligare, tystare och mer stillsam än sina syskon, hon var begåvad och hon tyckte om att läsa. Vid sju års ålder, bestämde hon sig för att bli författare. När Selma var tio år gammal läste hon hela Bibeln eftersom hon var förvissad om att hennes sjuke far då skulle tillfriska.

Åren som vuxen hemmadotter präglades av tristess. De flesta flickor fick ingen högre utbildning under 1800-talet, lagom bildning ansågs vara bäst. Kvinnans lott var att gifta sig och få barn. Selma vantrivdes med hushållsbestyr och sömnad och längtade efter att läsa och skriva. Kvinnans villkor hade dock börjat förändras under Selmas uppväxt. Ogifta kvinnor hade blivit myndiga och fler möjligheter att studera hade öppnats. 1882 började Selma vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm, mot faderns vilja. För Selma var det en befrielse att komma bort från hemmet. Hon lämnade den traditionella könsrollen och kom att ingå i kretsen av intellektuella kvinnor som i hög grad påverkade de kulturella och politiska sammanhangen under det sena 1800-talet. Barndomshemmet präglades av tilltagande förfall. Fadern var alkoholiserad och hade stora ekonomiska bekymmer. Under de närmaste åren avled fadern och Mårbacka såldes.

Efter avslutad utbildning fick Selma tjänst vid en flickskola i Landskrona. Hon trivdes med sitt arbete och hon uppskattades av eleverna. Selma bodde vid denna tidpunkt tillsammans med sin mor. 1891 debuterade Selma med romanen Gösta Berlings saga, en fantasifylld äventyrlig skröna om livet i Värmland. Boken hade blivit färdig efter ett års tjänstledighet från skolan, som betalades genom ett stipendium av Fredrika-Bremer-förbundets grundare, Sophie Adlersparre. Boken fick ett svalt mottagande av kritikerkåren då den stod i skarp kontrast till det rådande realistiska idealet. Först sedan den danske litteraturkritikern Georg Brandes lovordat romanen blev Selma Lagerlöf erkänd som författare och kunde ägna sig helt åt sitt skrivande.

I mitten av 1890-talet lämnade Selma sin lärarinnetjänst och flyttade till Falun. Hon försörjde sig då helt på sitt författarskap. Vid denna tidpunkt träffades Selma och Sophie Elkan och det mötet blev livsavgörande för båda kvinnorna. De blev förälskade i varandra, dock kunde inte Sophie tillåta att deras relation blev fysisk. Vid den här tiden bodde kvinnor ofta tillsammans av ekonomiska och sociala skäl. Kvinnors sexualitet förknippades med äktenskapet, begreppet lesbisk fanns ännu inte i det allmänna medvetandet. Asexualitet var för kvinnor en dygd. Kring sekelskiftet kom sexualiteten mer i fokus och homosexualitet lanserades som begrepp. Selma och Sophie skickade tusentals brev till varandra där man kan följa deras samtal om kärleken, skrivandet och politiska frågor. Sophie tog även med sig Selma på ett flertal längre resor i Europa och Mellanöstern.

Böckerna Jerusalem (1901 - 1902) gavs ut efter en av dessa resor, och med dessa vann Selma internationellt erkännande. I Jerusalem gestaltas några av de teman som ofta förekommer i Selmas alster, teman som kärlekens och trons makt, skuld och försoning, kärleken till hembygden och vikten av ett arbete väl utfört. Liksom i ett flertal andra romaner ger Selma här prov på sunt bondförnuft, innerlig Gudstro samt vidskeplighet. I Selmas berättelser har huvudpersonerna ofta ett mycket brett känslomässigt register, de slits mellan sina önskningar och sin vilja att leva rättrådigt.

År 1898 mötte Selma Lagerlöf sin andra kärlek, Valborg Olander. Hon var lärarinna och politiskt aktiv i kampen för kvinnors rösträtt. Liksom Sophie kom Valborg att följa Selma genom livet. I brev till båda kvinnorna bedyrade Selma sin kärlek. I förhållandet till Valborg fick Selma utlopp för sin fysiska längtan. Dessutom hjälpte Valborg Selma med en mängd praktiska saker som att läsa korrektur och ordna bankaffärer. Innehållet i sina böcker diskuterade Selma med både Sophie och Valborg.

I början av 1900-talet ombads Selma att skriva en läsebok om Sveriges land för folkskolan. 1906 utgavs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Den blev en oerhörd framgång, och kom att läsas av generationer skolbarn. Berättelsen handlar om den olydige och själviske bondpojken Nils som förvandlas till en pyssling och reser genom Sverige ridande på en gås. Under färden mognar han och blir klok och ödmjuk.

Selma erhöll Svenska Akademiens stora guldmedalj 1904. Tack vare sina stora litterära framgångar kunde Selma 1907-1909 återköpa Mårbacka. I början användes huset som sommarbostad, men efter en ombyggnation blev herrgården ännu en gång hennes hem. 1909 stod Selma på toppen av sin karriär och fick motta Nobelpriset i litteratur ”på grund av den ädla idealitet, den fantasiens rikedom, och den framställningens själfullhet, som präglat hennes diktning”. 1914 blev Selma, som första kvinna, ledamot av Svenska Akademien.

På ett samhälleligt plan engagerade sig Selma för kvinnlig rösträtt. Hon höll högtidstal vid en internationell kongress för kvinnlig rösträtt i Stockholm 1911 och kommenterade att ”det är nog den väldigaste revolution som skakat världen”. När kvinnorna år 1919 äntligen erhållit den efterlängtade rösträtten, höll Selma åter tal. I hennes offentliga framträdanden uttryckte hon dock mindre radikala åsikter än vad hon visade i sin privata korrespondens.

Den 16 mars 1940 avled Selma i sviterna av en hjärnblödning och lunginflammation.

(Information hämtad från Selma Lagerlöf-sällskapet och Eva Helen Ulvros i Populär Historia.)

Klassiska kvinnor - Victoria Benedictsson

Victoria Benedictsson föddes, som Viktoria Bruzelius, år 1850 i byn Domme i Skåne, och hon växte upp i ett lantbrukarhem. Fadern var utåtriktad och sällskaplig, men oekonomisk. Föräldrarnas äktenskap beskrevs som det tjugoåriga kriget. Viktoria visade tidigt prov på konstnärlig talang och ville studera konst. Fadern lovade henne att få studera, men löftet infriades inte. I besvikelsen över detta, och för att komma bort från föräldrarnas inflytande, gifte hon sig vid 21 års ålder med den då 49-årige postmästaren Christian Benedictsson i Hörby. Han var änkling och Victoria blev styvmor till fem barn. 1873 föddes dottern Hilma. Victoria hade svårt att fördra dottern, då hon i hög grad liknade fadern. Under den andra graviditeten sägs Victoria ha gjort ett självmordsförsök och detta ledde till att barnet avled ett par dagar efter födseln. Senare drabbas Victoria av en benhinneinflammation som invalidiserade henne och hon gick på kryckor resten av livet.

Victoria avskydde sitt liv som gift, hon led av samvetskval och depressioner. Arbetet på postkontoret gav henne dock en viss frist och möjlighet att skriva ned sina funderingar. Hon kallade sin dagbok ”gamle Ernst” och i den fick hon utlopp för tankar om livet, äktenskapet och samhälleliga orättvisor. Under pseudonymen ”Ernst Ahlgren” publicerades senare hennes verk.

Med romanen Pengar (1885) gjordes den litterära debuten. I denna berättelse övertalas en ung och omogen flicka att gifta sig alltför tidigt med en förmögen godsägare. Så småningom bryter den unga hustrun upp från ett kvävande konvenansäktenskap, till förmån för självförverkligande. I utvecklingsromanen Fru Marianne (1887) förändras den bortskämda flickan som helst vill läsa romaner till en präktig husmor på landet. Här beskrivs i stället en utopisk bild av äktenskapet som harmoniskt och jämlikt. Denna bok blev Victorias egentliga genombrott och hon anses vara en av de främsta av 1880-talets realistiska författare.

Victoria blev snabbt känd i litterära kretsar i Stockholm och Köpenhamn. I likhet med många författare sökte hon uppmärksammas av den viktige danske litteraturprofessorn och kritikern Georg Brandes. De träffades 1886 och Victoria blev lidelsefullt och hängivet förälskad. Hon var dock bara en i raden av kvinnor för honom. 1888 begick Victoria självmord på ett hotellrum i Köpenhamn. Många faktorer tros ha samverkat och lett till självmordet, måhända var Brandes' avvisande den utlösande faktorn. Victoria beskrivs som en skör själ som slets mellan längtan efter frihet och behov av kärlek och trygghet. Situationen för de kvinnliga författarna under 1880-talet var påfrestande, de möttes av ständiga motgångar. Victoria var också mycket olycklig i sitt äktenskap och med det inskränkta liv hon tvingades leva i Hörby.

Victorias dagböcker Stora boken (1978-1985) finns utgivna i sin helhet. Här kan man läsa om livet i Hörby och om kärleken till Georg Brandes. Efter Victorias självmord beskrev August Strindberg henne som sedeslös och hycklande och hennes död som en ”skymf mot den hederlige man (d v s maken) som aldrig haft annat fel än att älska henne troget och förlåta henne fast hon rövat hans ära.” Det sägs att Victorias självmord inspirerade Strindberg till Julies självmord i Fröken Julie.

Själv uttryckte Victoria det så här:

”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”

Information hämtad från Petra Peterson i Röster i Radio och Catrin Villaume Fägerstrand Östgöta teatern.

Klassiska kvinnor - Emilie Flygare-Carlén

Emilie Flygare-Carlén föddes som Emilie Smith i Strömstad 1807. Hon var yngst av fjorton syskon, fadern var handlare och sjökapten. Hemmet var välbeställt och redan som tolvåring fick Emilie följa med sin pappa på fraktresor längs Bohuskusten. Vid sjutton års ålder fick hon ansvara för en egen båt. Emilie visade tidigt att hon hade väl utvecklad fantasi och ett gott intellekt. Hon trivdes med att vara för sig själv och hon befolkande sin värld med fantastiska bilder och föreställningar.

Emilie gifte sig år 1827 med läkaren Axel Flygare. Paret fick fyra barn tillsammans, dock överlevde endast två av dem spädbarntiden. 1833 blev Emilie blev änka. En kort tid senare trolovades Emilie med juristen Jakob Reinhold Dalin, vilken beskrivits som hennes enda stora kärlek. Hon blev havande, men innan bröllop hunnit stå avled Dalin hastigt. 1836 föddes dottern Rosaura, som adopterades av Dalins släktingar. Samma år avled dottern Mimmi.

Det var efter år 1836, efter ovan beskrivna tragiska händelser, som Emilie inledde en seriös författarkarriär. 1838 gavs den första romanen Valdemar Klein ut under pseudonymen Fru F. Emilie skrev för att överleva, men kanske också för att förverkliga något alldeles eget. I Minnen av svenskt författarliv uttryckte hon det så här:

”Jag hade mognat i allvarlig mening, jag hade vistats i olika provinser och kommit i beröring med många samhällsklasser. Jag hade lärt mig känna och lida med andra. Jag skulle således icke fantisera ihop min bok, jag skulle taga den ur livet.”

Emilie blev snabbt framgångsrik och hon flyttade till Stockholm, där hon gifte sig med Johan Gabriel Carlén. Hon kunde nu försörja sig och sonen på sitt skrivande. Den första skärgårdsromanen Rosen på Tistelön (1842) gjorde stor succé. Därefter följde en lång rad romaner i skärgårdsmiljö som blev mycket populära. Hon lockade läsarna med spännande intriger, intressanta personporträtt och färgstark miljö. Den självbiografiska Skuggspel, en krönika om Strömstad, blev Emilies sista betydande verk.

Emilie var pionjär i sitt val av ämne och miljö, i sin framsynthet och i sin moraliska hållning. Hon skrev om det landskap och de verksamheter hon var förtrogen med. Vid den här tidpunkten tog romanläsandet fart, och läsarna var i hög utsträckning kvinnor. Ofta ägnade man sig åt högläsning, och då var Emilies spännande romaner idealiska. Emilie hade bestämda åsikter, men budskapet i böckerna blir aldrig viktigare än själva berättelsen. Hon ville t ex införa allmän folkskola och hon ogillade dödsstraffet. Dessa och andra viktiga teman vävdes in i berättelserna, utan att de tog överhanden.

Sonen Edvard avled i hemmet år 1852, vid 22 års ålder. Efter pojkens död var Emilie förkrossad av sorg och hon skrev inte på sju år. Hon blev änka 1875, och hon överlevde alla sina barn. Emilie avled 1892 och var då ruinerad efter en felslagen spekulation.

Information hämtad från Dagens visa, Wikipedia och Strömstads museum.