Klassiska kvinnor - Victoria Benedictsson

Victoria Benedictsson föddes, som Viktoria Bruzelius, år 1850 i byn Domme i Skåne, och hon växte upp i ett lantbrukarhem. Fadern var utåtriktad och sällskaplig, men oekonomisk. Föräldrarnas äktenskap beskrevs som det tjugoåriga kriget. Viktoria visade tidigt prov på konstnärlig talang och ville studera konst. Fadern lovade henne att få studera, men löftet infriades inte. I besvikelsen över detta, och för att komma bort från föräldrarnas inflytande, gifte hon sig vid 21 års ålder med den då 49-årige postmästaren Christian Benedictsson i Hörby. Han var änkling och Victoria blev styvmor till fem barn. 1873 föddes dottern Hilma. Victoria hade svårt att fördra dottern, då hon i hög grad liknade fadern. Under den andra graviditeten sägs Victoria ha gjort ett självmordsförsök och detta ledde till att barnet avled ett par dagar efter födseln. Senare drabbas Victoria av en benhinneinflammation som invalidiserade henne och hon gick på kryckor resten av livet.

Victoria avskydde sitt liv som gift, hon led av samvetskval och depressioner. Arbetet på postkontoret gav henne dock en viss frist och möjlighet att skriva ned sina funderingar. Hon kallade sin dagbok ”gamle Ernst” och i den fick hon utlopp för tankar om livet, äktenskapet och samhälleliga orättvisor. Under pseudonymen ”Ernst Ahlgren” publicerades senare hennes verk.

Med romanen Pengar (1885) gjordes den litterära debuten. I denna berättelse övertalas en ung och omogen flicka att gifta sig alltför tidigt med en förmögen godsägare. Så småningom bryter den unga hustrun upp från ett kvävande konvenansäktenskap, till förmån för självförverkligande. I utvecklingsromanen Fru Marianne (1887) förändras den bortskämda flickan som helst vill läsa romaner till en präktig husmor på landet. Här beskrivs i stället en utopisk bild av äktenskapet som harmoniskt och jämlikt. Denna bok blev Victorias egentliga genombrott och hon anses vara en av de främsta av 1880-talets realistiska författare.

Victoria blev snabbt känd i litterära kretsar i Stockholm och Köpenhamn. I likhet med många författare sökte hon uppmärksammas av den viktige danske litteraturprofessorn och kritikern Georg Brandes. De träffades 1886 och Victoria blev lidelsefullt och hängivet förälskad. Hon var dock bara en i raden av kvinnor för honom. 1888 begick Victoria självmord på ett hotellrum i Köpenhamn. Många faktorer tros ha samverkat och lett till självmordet, måhända var Brandes' avvisande den utlösande faktorn. Victoria beskrivs som en skör själ som slets mellan längtan efter frihet och behov av kärlek och trygghet. Situationen för de kvinnliga författarna under 1880-talet var påfrestande, de möttes av ständiga motgångar. Victoria var också mycket olycklig i sitt äktenskap och med det inskränkta liv hon tvingades leva i Hörby.

Victorias dagböcker Stora boken (1978-1985) finns utgivna i sin helhet. Här kan man läsa om livet i Hörby och om kärleken till Georg Brandes. Efter Victorias självmord beskrev August Strindberg henne som sedeslös och hycklande och hennes död som en ”skymf mot den hederlige man (d v s maken) som aldrig haft annat fel än att älska henne troget och förlåta henne fast hon rövat hans ära.” Det sägs att Victorias självmord inspirerade Strindberg till Julies självmord i Fröken Julie.

Själv uttryckte Victoria det så här:

”Detta avskyvärda att icke få vara människa endast kvinna, kvinna, kvinna!”

Information hämtad från Petra Peterson i Röster i Radio och Catrin Villaume Fägerstrand Östgöta teatern.

Klassiska kvinnor - Emilie Flygare-Carlén

Emilie Flygare-Carlén föddes som Emilie Smith i Strömstad 1807. Hon var yngst av fjorton syskon, fadern var handlare och sjökapten. Hemmet var välbeställt och redan som tolvåring fick Emilie följa med sin pappa på fraktresor längs Bohuskusten. Vid sjutton års ålder fick hon ansvara för en egen båt. Emilie visade tidigt att hon hade väl utvecklad fantasi och ett gott intellekt. Hon trivdes med att vara för sig själv och hon befolkande sin värld med fantastiska bilder och föreställningar.

Emilie gifte sig år 1827 med läkaren Axel Flygare. Paret fick fyra barn tillsammans, dock överlevde endast två av dem spädbarntiden. 1833 blev Emilie blev änka. En kort tid senare trolovades Emilie med juristen Jakob Reinhold Dalin, vilken beskrivits som hennes enda stora kärlek. Hon blev havande, men innan bröllop hunnit stå avled Dalin hastigt. 1836 föddes dottern Rosaura, som adopterades av Dalins släktingar. Samma år avled dottern Mimmi.

Det var efter år 1836, efter ovan beskrivna tragiska händelser, som Emilie inledde en seriös författarkarriär. 1838 gavs den första romanen Valdemar Klein ut under pseudonymen Fru F. Emilie skrev för att överleva, men kanske också för att förverkliga något alldeles eget. I Minnen av svenskt författarliv uttryckte hon det så här:

”Jag hade mognat i allvarlig mening, jag hade vistats i olika provinser och kommit i beröring med många samhällsklasser. Jag hade lärt mig känna och lida med andra. Jag skulle således icke fantisera ihop min bok, jag skulle taga den ur livet.”

Emilie blev snabbt framgångsrik och hon flyttade till Stockholm, där hon gifte sig med Johan Gabriel Carlén. Hon kunde nu försörja sig och sonen på sitt skrivande. Den första skärgårdsromanen Rosen på Tistelön (1842) gjorde stor succé. Därefter följde en lång rad romaner i skärgårdsmiljö som blev mycket populära. Hon lockade läsarna med spännande intriger, intressanta personporträtt och färgstark miljö. Den självbiografiska Skuggspel, en krönika om Strömstad, blev Emilies sista betydande verk.

Emilie var pionjär i sitt val av ämne och miljö, i sin framsynthet och i sin moraliska hållning. Hon skrev om det landskap och de verksamheter hon var förtrogen med. Vid den här tidpunkten tog romanläsandet fart, och läsarna var i hög utsträckning kvinnor. Ofta ägnade man sig åt högläsning, och då var Emilies spännande romaner idealiska. Emilie hade bestämda åsikter, men budskapet i böckerna blir aldrig viktigare än själva berättelsen. Hon ville t ex införa allmän folkskola och hon ogillade dödsstraffet. Dessa och andra viktiga teman vävdes in i berättelserna, utan att de tog överhanden.

Sonen Edvard avled i hemmet år 1852, vid 22 års ålder. Efter pojkens död var Emilie förkrossad av sorg och hon skrev inte på sju år. Hon blev änka 1875, och hon överlevde alla sina barn. Emilie avled 1892 och var då ruinerad efter en felslagen spekulation.

Information hämtad från Dagens visa, Wikipedia och Strömstads museum.

Klassiska kvinnor - Fredrika Bremer

Fredrika Bremer föddes 1801 nära Åbo i Finland. Hon var dotter till en mycket förmögen brukspatron och växte upp i Stockholm. Fredrika och hennes systrar fick sin utbildning i hemmet av guvernanter och privatlärare. Fadern beskrivs som mycket auktoritär och lynnig. Modern var en societetsdam, som ställde stora krav på Fredrika och systrarna. Fredrika började tidigt skriva vers, teckna och måla. Hon ansågs vara mycket upprorisk och temperamentfull.

I mitten av 1820-talet hamnade Fredrika i en djup identitets- och religionskris. Hon bosatte sig på familjens gods i Årsta, där hon ägnade sig åt att förbättra livssituationen för fattiga och sjuka i trakten. Den första romanen Teckningar utur hvardagslifvet publicerades 1828. Mellan 1835 och 1840 var Fredrika bosatt i Norge under långa perioder. Där skrev hon romanen Grannarne (1837), som väckte stor beundran. I samband med att romanen skrevs hade Fredrika studerat Goethe och inspirerats att låta romanens berättare vara mer objektiv och mindre moraliserande. I den följande romanen Hemmet (1839), framhåller Fredrika, utan att idealisera, gemenskapens betydelse, särskilt för de ogifta kvinnorna. I alla Fredrikas böcker finns kvinnliga huvudpersoner och huvudtemat är relationen till fadern och familjen.

Fredrika blev tidigt känd och uppskattad av sin samtid. 1840 återvände hon till Stockholm och fortsatte att skriva och att ägna sig åt välgörenhet. Under många år reste Fredrika runt i världen och hon formade en ideologi som hon kallade ”kristen socialism” då hon ansåg att konkurrenstanken var oförenlig med det kristna budskapet. Hon var socialt engagerad och förespråkare för kvinnans rätt i samhället. 1856 utgavs den realistiska idéromanen Hertha, i vilken huvudpersonen kämpar för kvinnans rätt till ekonomisk likställighet och utbildning. Denna roman anses ha bidragit till att riksdagen 1858 beslutade att ogifta kvinnor skulle bli myndiga vid 25 års ålder.

Efter utgivningen av Hertha gjorde Fredrika en lång resa som beskrivs i Livet i gamla världen (1862). Fredrika avled, efter en kort tids sjukdom, på Årsta slott, nyårsafton 1865.

(Information hämtad från Fredrika Bremer Förbundet och Wikipedia.)

Klassiska kvinnor

När jag tittar runt lite bland mina böcker slår det mig att jag läser dåtida män och nutida kvinnor. Jag har t ex på senare tid läst Hjalmar Söderberg, Pär Lagerkvist och Per Anders Fogelström. Att det finns färre kvinnliga klassiska författare än manliga kan naturligtvis förklaras med hur samhällsstrukturen såg ut under första delen av 1900-talet. Men, det är ju ingen orsak att inte ens läsa de som finns! Så nu vill jag be er om tips på klassiska, (främst) svenska, kvinnliga författare som ni uppmärksammat och uppskattat. Tack på förhand :-)

Tema: Kina - En kinesisk legend

Det var en gång en snövit björn av Margaret Greaves och Beverley Gooding är en mycket vacker och mycket sorglig kinesisk legend. Berättelsen handlar om hur pandorna fick sina svarta fläckar, om osjälvisk kärlek och vänskap. Boken rekommenderas för lite äldre barn, som inledning till ett samtal om döden.