I mitten av 1820-talet hamnade Fredrika i en djup identitets- och religionskris. Hon bosatte sig på familjens gods i Årsta, där hon ägnade sig åt att förbättra livssituationen för fattiga och sjuka i trakten. Den första romanen Teckningar utur hvardagslifvet publicerades 1828. Mellan 1835 och 1840 var Fredrika bosatt i Norge under långa perioder. Där skrev hon romanen Grannarne (1837), som väckte stor beundran. I samband med att romanen skrevs hade Fredrika studerat Goethe och inspirerats att låta romanens berättare vara mer objektiv och mindre moraliserande. I den följande romanen Hemmet (1839), framhåller Fredrika, utan att idealisera, gemenskapens betydelse, särskilt för de ogifta kvinnorna. I alla Fredrikas böcker finns kvinnliga huvudpersoner och huvudtemat är relationen till fadern och familjen.
Fredrika blev tidigt känd och uppskattad av sin samtid. 1840 återvände hon till Stockholm och fortsatte att skriva och att ägna sig åt välgörenhet. Under många år reste Fredrika runt i världen och hon formade en ideologi som hon kallade ”kristen socialism” då hon ansåg att konkurrenstanken var oförenlig med det kristna budskapet. Hon var socialt engagerad och förespråkare för kvinnans rätt i samhället. 1856 utgavs den realistiska idéromanen Hertha, i vilken huvudpersonen kämpar för kvinnans rätt till ekonomisk likställighet och utbildning. Denna roman anses ha bidragit till att riksdagen 1858 beslutade att ogifta kvinnor skulle bli myndiga vid 25 års ålder.
Efter utgivningen av Hertha gjorde Fredrika en lång resa som beskrivs i Livet i gamla världen (1862). Fredrika avled, efter en kort tids sjukdom, på Årsta slott, nyårsafton 1865.
(Information hämtad från Fredrika Bremer Förbundet och Wikipedia.)
