Läsning pågår - Tänkarens testamente

  

Av Jessica Schiefauer har jag tidigare läst två ungdomsböcker Pojkarna och När hundarna kommer. I Pojkarna experimenterar några unga flickor med sin könsidentitet, vilket leder till stora konflikter och långtgående konsekvenser. I När hundarna kommer skildras våld, besatthet och känslomässig turbulens på ett omskakande sätt. Båda böckerna är fantastiskt bra, de väcker starka känslor och är rätt "jobbiga" att läsa p g a detta. Båda böckerna tilldelades Augustpriset 2011 och 2015!

Bärarna är författarens första "vuxenbok" och den handlar om en post-pandemisk värld. För många år sedan härjade en smitta, vilket lett till att könen tvingas leva åtskilda. Kvinnorna styr och kallas i romanen bärare, eftersom de i sina livsäckar kan bära liv. Männen sitter i karantänläger och kallas för spridare. De fyller ingen funktion i samhället förutom att bidra med spermier. Då och då lyckas dock spridare fly från sina läger, vilket skapar en enorm skräck i samhället tills de nedkämpats. Spridarna ses som monster och roten till allt ont. Bärarna är en spännande och intressant skildring av ett samhälle där rädslan styr. 

Nu har jag precis börjat läsa/lyssna på Tänkarens testamente, en berättelse som verkar både spännande och unik. I boken får vi följa en tänkare som ifrågasätter allt (sitt eget tänkande också, eller?) även om det straffas med döden. Jag tror och hoppas att detta är en bok som passar mig. 

Göran Rosenberg på Bokmässan

Som jag skrev för några dagar sedan ser jag oerhört mkt fram emot seminariet på Bokmässan med  Lizzie Dorons och Göran Rosenberg. Rosenberg är en lovordad och prisad journalist och författare, som de senare åren skrivit många olika texter om politik, dagens samhälle m m. 

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Rosenberg var mitt första läsmöte med författaren. Och fördomsfullt nog förväntade jag mig en journalistiskt "rapp" text. I stället möttes jag av en dröjande, nyanserad, emellanåt poetisk och helt enkelt mycket vacker prosa. Berättelsen om faderns väg till och från koncentrationslägret, och om det nya livet i Södertälje, präglas av ett äkta sökande efter någon form av sanning om fadern. Och om sonen. I mitt tycke lyckas Rosenberg ge en ny nyans av förintelsens konsekvenser som gör detta till en mycket viktig bok. När jag läste den var min åsikt att Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz var årets mest angelägna och vackraste berättelse om en galen värld och evig kärlek.

2012 erhöll Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz Augustpriset och 2022 tilldelades Göran Rosenberg Magdalena Ribbings Minnesfonds stipendium för sin djupa ”kunskap, intellektuella skärpa och engagemang för mänskliga rättigheter”. 

Mina vänner

När jag började lyssna på/läsa Fredrik Backmans nya roman Mina vänner var jag helt inställd på att jag skulle älska den. Jag har ju tidigare läst Björnstadserien och tyckte mycket om den. Därför blev jag förvånad över både stilen och mängden ord, som jag inte kommer ihåg från Björnstad. Jag har funderat över en del av författarens tidigare böcker, men tror att jag nog bara sett dem filmatiserade. Och som film är En man som heter Ove jättebra. Men jag har HELT andra krav på en bok än en film, därför passar många böcker inte mig så bra. Jag borde dock varit förvarnad  eftersom romanen beskrivs som "oförglömligt varm och djupt rörande" och "gripande och rolig". Jag vet ju att detta är böcker jag aldrig uppskattar så som många andra gör. 

Mina vänner utspelar under två olika tidsperioder; en i nutid när en enormt värdefull tavla säljs på auktion, en 25 år tidigare när tavlan målades. I nutid träffar den unga flickan Luisa konstnären som målat tavlan och det slutar med att den hamnar i hennes ägo. Hon ger sig ut på en resa, tillsammans med den nyfunne äldre vännen Ted, för att ta reda på vad tavlan egentligen föreställer. Allt eftersom får Luisa ta del av Teds berättelse om de tre vännerna som konstnären avbildat.

I romanen finns förvisso en i grunden fin historia om vänskap och medmänsklighet, men jag tycker att berättelsen och huvudpersonerna försvinner lite i alla ord. Romanen är skriven i en stil som inte passar mig med formuleringar som ska förmedla djup visdom, och misär beskriven på ett humoristiskt sätt. Jag blir t ex bara oerhört irriterad när det dyker upp en taxichaufför med en namngiven krukväxt i baksätet och får svårt att ta berättelsen på allvar. 

Emellanåt glimmar dock texten till med helt underbara beskrivningar:

"Men pappa sa till mig en gång, när han var riktigt jävla full, att mamma och han inte var som två magneter. De var som två färger. När de väl hade blandats samman gick de inte att separera.”

Under läsningen pendlar jag mellan att låta mig dras med i temat om vänskapen mellan trasiga barn/ungdomar och en inre röst som påpekar att barn som inte upplevt relationer med pålitliga vuxna, sällan förmår skapa varaktiga relationer till varandra. Sammantaget är Mina vänner således inte en berättelse som jag helt kan ta till mig och uppskatta, men jag har lätt att förstå att många verkligen älskar den. Det handlar helt enkelt om smak.

MINA VÄNNER
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Norstedts (2025)

Lizzie Doron på Bokmässan

Ett av de seminarier jag ser fram emot mest på Bokmässan är Lizzie Dorons samtal med Göran Rosenberg. Doron är en av Israels mest framstående författare, hon lever med sin familj i Tel Aviv och är aktiv i den israeliska fredsrörelsen.

Jag har läst två mkt bra böcker om författarens familjehistoria och länge väntat på det som skulle bli den tredje i en tänkt trilogi. 

Varför kom du inte före kriget? handlar om Dorons mor Helena, som överlevde förintelsen och därefter lever som ensamstående förälder i Tel Aviv. Hennes liv präglas av erfarenheterna från förintelsen, hon lever som om tiden inte existerade. Att växa upp med en så svårt traumatiserad mor gör livet otryggt och oförutsägbart för dottern, samtidigt som moderns kärlek och omsorg tydligt märks i hennes strävan att ge Elisabet en "vanlig" familj och ett "normalt" liv. Romanen är fragmentariskt berättad, liksom många andra romaner som handlar om att överleva trauman. Kanske är det så att språket helt enkelt bryts sönder av traumat. Trots det tragiska grundtemat är romanen skriven med ett humoristiskt tonfall. Man både ler och gråter över hur Helena försöker skydda dottern genom att färga hennes hår blont - det är bara de blonda som överlever. Sammantaget är Varför kom du inte före kriget? en oerhört angelägen bok som gör den överlevandes galenskap begriplig.

Även Min mors tystnad handlar till stor del om barndomen, fokus är här på avsaknaden av en far. Under hela uppväxten söker huvudpersonen efter svar på frågan om vem hennes far var, men alla undviker att svara henne. Som vuxen får hon till slut berättelsen klar för sig och kanske uppnår hon därmed en större förståelse för moderns agerande. Sanningen om fadern avtäcks allteftersom i boken och jag tänker här inte avslöja något för er, utan uppmanar er att i stället läsa romanen. För mig var den stora behållningen med boken att jag tvingades fundera över min egen roll i relationer och situationer där det råder brist på öppenhet. Min mors tystnad kräver mer reflektion av läsaren, men det är den värd.

Under senare år har Doron blivit tydligt engagerad i fredsrörelsen och hon har skrivit ett antal böcker där hon ger röst åt den palestinska sidan i konflikten, exempelvis Who the Fuck is Kafka? och Sweet Occupation. Ingen av böckerna har getts ut i Israel och såvitt jag vet heller inte översatts till svenska eller engelska. Vid en sökning på Bokus tycks böckerna endast ha översatts till tyska, vilket tyvärr inte gör dem läsbara för mig. Så här beskriver författaren själv böckerna på sin insta:

"I feel that these books really tell the stories of the complicated situation in Israel and Occupied Palestine. The story of racism, exclusion, and dehumanisation of our so-called “enemies”, justified by a dream of a Jewish state."  

Systrarna av Khemiri nomineras!

National Book Awards långa lista i kategorin skönlitteratur har presenterats under veckan och Systrarna av Jonas Hassen Khemiri är nominerad! Så roligt!

När man läser Khemiri går det alltid undan. En av de saker jag verkligen gillar med författaren är just hans tilltro till läsaren och dennes förmåga att stå ut med att det inte alltid är så lätt att förstå vem som säger/tänker vad och i vilken ordning något sker. Khemiris texter ska snarare insupas än läsas. Man får helt enkelt kasta sig ut över klippan och lita till sin egen förmåga att i slutändan möjligen ha förstått något och garanterat ha upplevt något. Att läsa Khemiri är att vara delaktig i skaparprocessen och att (i bästa fall) berikas av nya insikter. Egentligen är Khemiri alldeles för modern och samtida för mig, jag blir bländad av hans texter. Och jag älskar dem till vanvett.

För snart tio år sedan hade jag turen att få träffa Khemiri på Karlstads bibliotek, om detta möte skrev jag:

"Om ni hade frågat mig igår om Jonas Hassen Khemiri hade jag sagt att han är en lysande författare och en briljant debattör. Helt klart skulle jag fokuserat på hans begåvning och förmåga att gestalta och uttrycka sig. Idag har jag haft förmånen att få träffa honom tillsammans med en liten bokcirkelgrupp och därefter lyssnat på en föreläsning där han berättade om viktiga platser (biblioteket) och böcker (bland annat Italo Calvinis Om en vinternatt en resande) och sin senaste roman Allt jag inte minns. Om jag skulle beskriva honom nu skulle jag lyfta fram hans värme och intresse för att samtala och lyssna i lika hög grad som jag skulle betona hans intellektuella kvaliteter. Khemiri ger helt enkelt intryck av att vara en mycket trevlig människa.

Vi samtalade om hans bok utifrån teman som kärlek, pengar, skuld, minnen och frånvaron av minnen. Han berättade också att boken om Samuel inte alls blev som han tänkt sig. Han hade börjat skriva på en berättelse om kärlek när en god vän valde att avsluta sitt liv, vilket ledde till ett utforskande av hur bilden av människa konstrueras och hur ett dödsfall kan få de överlevande att agera.

Samtalet och föreläsningen handlade också om vad som är verkligt, vad som är konstruerat och om hur man kan skapa något bestående. När Khemiri berättade om sin mormor och hennes förlust av sina minnen var det många av oss som blev berörda. Kanske kan man säga att Allt jag inte minns handlar om tomhet och om människans försök att fly tomheten. Läs boken om ni inte gjort det."

Och som ni ser fick jag så klart min bok signerad <3

Läsning pågår - Drömräkning

Varvar just nu att läsa och lyssna på Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie och önskar att jag var mer positiv än jag tyvärr är. Jag har ju läst andras recensioner och försökt skruva ner mina förväntningar, men det är svårt när det handlar om en författare jag totalt älskat tidigare. Drömräkning handlar om fyra kvinnor, tre som är ekonomiskt framgångsrika och en som arbetar som hushållerska, och de händelser som formar deras liv. Mitt stora dilemma med boken är att jag har svårt att minnas namn. Det har jag även i vardagen, pinsamt ofta kan jag inte komma på vad mina arbetskamrater heter. I den här boken drunknar jag tyvärr i namn och tappar helt sammanhanget.  

Favoritfredag - Elin Boardy

Copyright/fotograf: Emelie Asplund

Jag läser ofta lite äldre litteratur, men jag har faktiskt en del samtida favoritförfattare också. En av dessa är Elin Boardy, författare till  fem historiska romaner, alla i olika miljöer, alla med flickors/kvinnors levnadsvillkor i fokus. Ingen bok är den andra lik, ändå har jag hyllat dem alla.

Boardy romandebuterade 2008 med Allt som återstår, en lågmäld, nyanserad familjehistoria som utspelar sig i ett kargt bohuslänskt landskap i början av 1900-talet. Den unga huvudpersonen Emma är den av syskonen som blir kvar hemma på gården, medan de andra ger sig iväg. Emma tar hand om sin far, blir tidigt gravid och gifter sig med drängen. Det är vardag, grått, dystert och fattigt, men ändå så outsägligt vackert skildrat. Gripande, vemodigt och osentimentalt.

I Mot ljuset följer Elly med sin syster och hennes nyblivne make på bröllopsresa. Under vistelsen i Malaysia kommer Elly att omvärdera sin kvinnoroll, uppleva en kärleksaffär och utveckla en ny identitet. På avskalad prosa skapar författaren en drömlik, suggestiv stämning. Läsaren lockas in i en bedrägligt händelsefattig berättelse, men luften vibrerar av hetta, under den polerade ytan pyr starka känslor. Sammantaget är Mot ljuset är en nyanserad skildring av en kvinnas och ett lands väg mot frihet och självbestämmande. 

Mary Jones historia är en spännande och ömsint berättelse om människan bakom piratmasken och drömmen om äkta kärlek. Om man ska vara mer exakt är titeln på romanen Mary Jones Historia - Nedtecknad Av Mej Själv Och Alldeles Uppriktig - Om Mitt Liv Samt Om Dolores & John Silver Så Som Jag Fått Det Berättat För Mej Av Dom Själva, och redan där kan man förstå att det här är Marys egen berättelse, skriven i dagboksform, om hennes liv som kökspiga hos piraten Long John Silver och dennes hustru Dolores. Unikt!

Tiden är inte än utspelar sig i digerdödens Europa i mitten av 1300-talet och gestaltar människans identitet i relation till omvälvande förluster. Det är en roman som kräver en tålmodig, engagerad läsare, men som ger desto mer tillbaka. Boardy skriver som vanligt en fin, lågmäld prosa med lyriska inslag. Berättelsen vecklar ut sig under läsningen, inte förrän mot slutet kan man se sammanhangen. Historien berättas av en allvetande berättare, som även knyter an till kommande framtida händelser och visar hur allt går igen. Detta gör att en roman som handlar om medeltidens farsoter och jakt på syndabockar känns obehagligt aktuell.

I flera av de tidigare romanerna gestaltas hbtq-frågor, i Nätterna på Winterfeldtplatz låter författaren detta växa till ett huvudtema. Romanen utspelar sig i Berlin i slutet av 1920-talet, när livet präglades av motsättningarna mellan frihet och dekans och den framväxande nazismen. Till detta Berlin kommer den 19-åriga göteborgsflickan Hedvig. Planen är att hon ska stanna ett år och hon ska bo tryggt hos den konservativa faster Margarethe. Hedvig själv har andra planer, men det är hennes föräldrar lyckligt ovetande om. Texten bygger i hög grad på dialoger, vilket gör boken medryckande och mycket lättläst.

I början av nästa år kommer äntligen nästa roman, Kejsarens ansikte. Den utspelar sig i Romarriket år 123 och handlar om en åldrande härskare, kejsar Hadrianus, och den unge pojken Antinous. Jag längtar efter att läsa denna bok!

Julens läsning - Ingvild H Rishøi

Julens läsning är redan fixad, jag har hört så mkt positivt om Ingvild H Rishøi att jag var tvungen att skaffa några av hennes böcker. Dessutom är de små böckerna i danskt band så fina, och det medföljer ett kort med framsidans bild som man kan ha som bokmärke. Jag uppskattar verkligen det där lilla extra. Författaren får mycket positiva omdömen och hon har prisats för sin förmåga att gestalta barns inre, jag längtar efter att läsa dessa. Har ni läst ngt av författaren?

Artemisia Gentileschi

Under de senaste åren har jag läst en del konsthistoria i populärversion och särskilt fastnat för vissa konstnärer och deras verk. Här kommer en liten presentation av en av dem, kanske den vars öde engagerar och upprör mest.

Självporträtt som kvinnlig martyr

Artemisia Gentileschi var en av de första kvinnliga konstnärerna under 1600-talet och likt många andra kvinnor inom konst- och litteraturvärlden blev hon bortglömd och återupptäckt först på 1900-talet. Artemisia Gentileschis målningar tillskrevs under lång tid felaktigt manliga konstnärer, bland annat hennes far. Idag anses hon dock vara en av de främsta målarna i sin generation, hon verkade under ung- och högbarocken. Många av Artemisia Gentileschis målningar skildrar starka kvinnor från myter, allegorier och Bibeln. Hon var känd för att skildra kvinnofiguren med stor naturalism och för sin skicklighet att gestalta dramatiska scener.

Artemisia Gentileschi föddes i Rom 1593 och förlorade tidigt sin mor. Fadern Orazio Gentileschi var konstnär och dottern fick tidigt följa med till hans ateljé och lära sig att använda färg, penslar och dukar. Konsten blev tidigt hennes passion, men möjligheterna att slå sig fram som kvinnlig konstnär var i hennes samtid närmast obefintliga. Artemisia Gentileschi fick gå i lära hos sin far, de samarbetade med hans verk och hon tränade sig genom att kopiera samtidens stora artister. Hennes far var en efterföljare till konstnären Caravaggio, genom honom kom Artemisia Gentileschi i kontakt med barockens dramatik och de stiltypiska starka kontrasterna mellan ljus och skugga.

I faderns ateljé gick Artemisia Gentileschi även i lära hos konstnären Agostino Tassi. När hon var nitton år gammal våldtogs hon av Tassi, vilket ledde till en sju månader lång förnedrande rättegång bestående av anklagelser om promiskuitet, ingående gynekologiska undersökningar och tortyr med tumskruvar för att säkerställa att hon talade sanning. Tassi blev slutligen dömd för våldtäkt, men fick bara ett års fängelsestraff. Det var i den här situationen hon målade ett av sina mest berömda verk: Judit och Holofernes (ett vanligt samtida motiv, som Artemisia Gentileschi dock gestaltade med mer realism och brutalitet än exempelvis Caravaggio). 

Judit och Holofernes 

Efter rättegången tvingades Artemisia Gentileschi att gifta sig. Hon och maken flyttade 1615 till Florens, där Artemisia Gentileschi som första kvinna blev antagen till stadens konstakademi och firade stora framgångar. Hennes mecenat var då Cosimo II de' Medici.

Den heliga Katarina av Alexandria 

Omkring 60 av målningar som tillskrivs Artemisia Gentileschi finns bevarade. 2020 förvärvade Nationalmuseum i Stockholm målningen Den heliga Katarina av Alexandria, jag vill verkligen åka dit och uppleva den.

Tisdagstrion: Röda omslag

 

Dags för Tisdagstrion; den här veckan är temat röda omslag. Jag fick leta lite i mina hyllor innan jag hittade tre som passade.  

Vi av Kim Thúy gestaltar livet i exil och skapandet av en ny identitet. Vi heter den "dyrbara, pyttelilla, mikroskopiska" dottern, som föds som sista barnet i en familj med tre äldre söner. I samband med kriget i Vietnam flyr modern med barnen, medan fadern väljer att stanna kvar i hemlandet. Flykten är mycket riskabel och farofylld, människor dör under den fasansfulla båtresan, skräcken bosätter sig i människorna. I det nya landet Kanada kämpar familjen med att anpassa sig till allt nytt, samtidigt som den äldre generationen vill värna om de ursprungliga värderingarna. Likt många ungdomar anpassar sig Vi lättare än de äldre och hamnar i en lojalitetskonflikt. Med stöd av sin moster utvecklas Vi till en självständig ung kvinna, en självständighet som dock har sitt pris. Liksom i författarens tidigare romaner får läsaren ta del av berättelsen i olika fragment, nutid i väst och dåtid i hemlandet. Här finns inte en uns av sentimentalitet, däremot oerhört starka känslor. Författarens texter är sällsamt vackra, anspråkslösa och sakliga. 

I Ungdomens bröd av Heinrich Böll växer den unge Walter upp i ett samhälle som ligger i ruiner efter andra världskriget. Det är en tid fylld av skam över krigshändelserna, men också en tid av kraftig tillväxt och ett gyllene tillfälle för den som kan ta för sig av det välstånd som växer fram. Walter har haft många olika yrken trots sin unga ålder, men egentligen inte intresserat sig för något. Nu arbetar han som tvättmaskinsreparatör och är förlovad med chefens dotter. Så en dag träffar han en ung kvinna och blir häftigt förälskad. I kortromanen (knappt 120 sidor) skildrar författaren vardagen i efterkrigstidens Tyskland på ett lågmält sätt i en text fylld av symbolik. Heinrich Böll är en Nobelprisförfattare som verkligen är värd att uppmärksammas och läsas.

Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling utspelar sig under sensommaren 1955 i Kambodja, under några händelsefulla veckor inför parlamentsvalet. Sar, mannen som senare ska blir känd som Pol Pot, arbetar för oppositionspartiet, men även i hemlighet för en kommunistisk revolution. Sar är trolovad med den oerhört vackra Somaly och behöver vinna valet för att få gifta sig med henne. Ett dramatiskt triangeldrama inleds när även Sars politiske motståndare börjar intressera sig för Somaly.

Händelser och beslut som fattas i denna överhettade situation leder så småningom fram till folkmordet 20 år senare. Sång till den storm som ska komma är en fantastisk, fängslande roman om begär, makt och politik, som nominerades till Augustpriset 2012.

Läsning pågår - Kärlek på svenska

Ibland är det verkligen svårt att slita sig från böcker som man inte alls tänkt läsa. Jag skulle ju bara kika lite i Kärlek på svenska av Marit Kapla, men blev alldeles tagen av mötet med så många människor som berättar om sina upplevelser av kärlek, förälskelse, svek, passion och förluster. Helt fantastisk. Som poesi, fast bättre.

Kulturkanon - Edith Södergran

En av de allra bästa inslagen i vår kulturkanon är lyrikern Edith Södergran. Edith Södergran 1892 - 1923 föddes i Sankt Petersburg och inledde sitt författarskap i unga år. Dikterna i det som har kommit att kallas Vaxdukshäftet skrevs mellan 1907 och 1909. I början skrev hon mestadels på skolspråket tyska, övervägande i bunden form och inspirerad av Heinrich Heine. Några av dikterna hade motiv som återkom under senare dikter, t ex vissa sagomotiv och dikter om att vara diktare. När Edith Södergran var femton år gammal avled hennes far i tuberkulos och strax därefter drabbades hon själv av denna sjukdom. Detta medförde att hon tillbringade lång tid på sanatorier i Finland och Schweiz. Debutsamlingen Dikter från 1916 innehöll några av författarens mest kända dikter, t ex den radikala dikten "Vierge Moderne". Septemberlyran från 1918 var mer expressionistisk i stilen och författarens inledning avslutas med de berömda orden: ”Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Flera diktsamlingar och en samling av aforismer följde under de närmaste åren. De sista dikterna utgavs postumt 1925 i samlingen Landet som icke är. Sammanfattningsvis kan Edith Södergran beskrivas som en modernistisk lyriker som ägnade sig åt att översätta själen till språk. Möjligen kan man också tillägga att hon i vårt östra grannland sannolikt anses vara finsk.

"Triumf att finnas till ..."

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

jag vet av ingenting annat än sol.

Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,

kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro

som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?

Tid - du mörderska - vik ifrån mig!

Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen

och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Just nu - september 2025

Det är sanslöst nog redan en ny månad och dags att besvara frågor på Kulturkollo om vad jag sysslar med just nu. Nu är vi inne i september, en favoritmånad och på jobbet är det minst sagt full fart. Därför särskilt viktigt att ägna fritiden åt bra saker.

Just nu läser jag med både ögon och öron Drömräkning av Chimamanda Ngozi Adichie och Mina vänner av Fredrik Backman. Hittills är inte Adichies bok riktigt allt jag hoppats på, medan Backman levererar. Sannolikt handlar detta om att jag behöver justera orimliga förväntningar.

Just nu lyssnar jag på gamla favoriter av BTS och längtar efter en comeback. 

Just nu tittar jag på tredje säsongen av TV-serien Huset Eliott, återkommer om den.

Just nu njuter jag av att huset äntligen är målat, grunden till växthuset är klar, frysen är full av bär och senaste canceruppföljningen var positiv.

Just nu längtar jag efter Bokmässan så klart.

Kulturkanons brister

Det finns mkt att säga om en kulturkanon rent generellt, utifrån hur den ska tas fram och hur den ska användas. Än mer finns att säga om en regering (med stödpartibihang) som nedmonterar kulturens förutsättningar. Men här ska jag bara kort fokusera på två saker: den manliga historieskrivningen och avsaknaden av arbetarförfattare.

I sin samtid hade dramatikern Alfhild Agrell stora framgångar, hennes pjäser var mer spelade och uppskattade på de svenska scenerna än Strindbergs. Överlag hade kvinnliga ”kulturskapare” en stark position under 1880-talet. I de litteraturhistoriska verk som skrevs kring och efter sekelskiftet uteslöts dock Agrell tillsammans med andra framstående kvinnor. Att detta nu sker igen är bedrövligt!

Agrells genombrott kom 1882 med Räddad, en pjäs som handlar om en kvinna som bryter upp från sitt äktenskap sedan maken ruinerat familjen. När jag pluggade litteraturvetenskap gjorde jag en jämförelse mellan Ibsens Ett dockhem och Agrells Räddad. Likheterna mellan verken är stora, och medvetna. Agrell skrev i polemik mot Ibsens idealistiska, individualistiska upplösning. Hennes drama är nattsvart och betonar mer samhällsstrukturer än individuell frihet.

Karaktäristiskt för svensk litteraturhistoria är också den grupp författare som tillhörde arbetarklassen och ofta endast hade gått i folkskola. De lärde sig skriva genom eget läsande, studiecirklar och folkrörelsernas bildningsarbete. De här författarnas verk (t ex Moa Martinsons Mor gifter sig) är både ett kulturarv och en inspirationskälla för många av dagens författare som skriver om vår samtid. Ingen av dessa för Sverige unika författarskap finns med i vår kanon!

Moa Martinsons självbiografiska trilogi om flickungen Mia (Mor gifter sig, Kyrkbröllop, Kungens rosor) handlar om barns och kvinnors tillvaro i en värld där alla måste slita för brödfödan. Den innehåller en nyanserad, lyhörd gestaltning av en mor-dotterrelation. Moa Martinson var den enda kvinnan bland proletärförfattarna och hennes böcker är skrivna för att ge en kvinnlig motvikt till alla de ”pojkskildringar” som skrevs.

Mer Tóibín i hyllan

Mästerlig och stor romankonst är ord som använts om Brooklyn och Long Island av Colm Tóibín. Romanerna handlar om den unga Ellis Lacey, som växer upp under svåra omständigheter på Irland innan hon får möjlighet att emigrera till USA. I andra romanen får vi fortsätta att följa huvudpersonen senare i livet.

Äntligen står böckerna i min bokhylla.

Tisdagstrion: Författare på A

Återigen har det blivit dags för Tisdagstrion; den här veckan vill Robert veta mer om böcker av författare som börjar på A. Jag valde att presentera ett helt gäng böcker av tre favoritförfattare. 

Copyright/fotograf: Manny Jefferson

Chimamanda Ngozi Adichie är en mycket populär författare, kanske särskilt så bland bokbloggare. Hon föddes i Nigeria och bor numera delvis i Nigeria, delvis i USA. Adichie skriver engagerande och lättlästa noveller, romaner och essäer om angelägna ämnen. Förutom romanerna och novellsamlingen nedan har på svenska getts ut manifestet Alla borde vara feminister samt essäerna Brev till en nybliven förälder och Anteckningar om sorg. 

En halv gul sol är en klassisk, episk berättelse, som utspelar sig under de dramatiska år då staten Biafra bildas. Lila hibiskus handlar om en välbärgad familj, vars inre familjeliv med en tyrannisk far, inte lever upp till det goda anseendet i samhället. Novellsamlingen Det där som nästan kväver dig har fokus på kvinnors situation, kvinnor i nutid och kvinnor från förr. Americanah är en underbar kärleksroman och så mycket mer. Den innehåller knivskarpa diskussioner om ras, kön - och hår. Just nu läser jag författarens nya roman Drömräkning.

Foto: Luis Mora

Kanadensiska Margaret Atwood skriver samhällskritisk litteratur som fokuserar på kvinnors villkor. Hennes intriger är ofta dubbelbottnade och texterna lockar till sträckläsning. 

I Tjänarinnans berättelse/The Handmaid's Tale och uppföljaren Gileads döttrar har religiösa extremister tagit över och kvinnan har reducerats till en barnalstrande varelse utan egen vilja och tankeförmåga. Alias Grace är en ovanlig deckare där den unga pigan Grace Marks döms till fängelse för medhjälp till ett dubbelmord. Efter 30 år benådas hon, men var hon skyldig eller ej? Den postapokalyptiska Maddaddam-trilogin (Oryx och Crake, Syndaflodens år, Maddaddam) utspelar sig i en tänkt framtid där vetenskap utan etik till slut orsakat en ny syndaflod. Endast ett fåtal människor har överlevt, medan ett antal nya varelser befolkar jorden. I Penelopiaden återberättar Atwood den äventyrsfyllda myten om Odysseus, sedd utifrån ett kvinnligt perspektiv. 

Jane Austen, 1775 - 1817, var prästdotter och levde större delen av sitt liv inom familjekretsen. Jag älskar hennes författarskap framför allt för dess samhällskritik och fantastiska gestaltningar kvinnors livsvillkor. Annat jag uppskattar är de realistiska, detaljerade skildringarna av familjelivet på landsbygden. Austens romaner är dessutom fyllda av själviska, fåfänga och allmänt dryga karaktärer som beskrivs på ett härligt ironiserande sätt. 

Stolthet och fördom är en klassisk, historisk kärleksroman om förälskelse med förhinder och svårbemästrade mänskliga egenskaper som högmod och fördomsfullhet. Emma handlar om en mkt egensinnig ung kvinna, som tror att hon vet bäst när det gäller att smida äktenskapsplaner, särskilt för alla andra. Förnuft och känsla handlar om två systrar som söker kärlek/ekonomisk trygghet på olika sätt. Medan handlingen i de flesta av Austens romaner cirklar runt den första förälskelsens alla turer, är handlingen i Övertalning, liksom huvudpersonen Anne Elliot, mer mogen. Austens sista roman handlar helt enkelt om kärlek som inte förgås. Den är min favorit.

Glas, Gregorius och Helga

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg är en roman jag återvänt till flera gånger och varje gång upplevt något nytt. Senaste omläsningen var i våras, inför att jag skulle läsa Helga av Bengt Ohlsson.

Doktor Glas brukar ofta beskrivas som en roman om ett moraliskt spörsmål; är det rätt att döda en människa för att rädda en annan? För mig är inte detta det centrala i romanen, jag uppslukas helt av funderingar kring Tyko Glas själsliv. Att läsa Doktor Glas väcker starka känslor av olika slag. Jag blir oerhört provocerad av den gode doktorns narcissism och självgodhet samtidigt som jag blir både rörd och berörd av hans emotionella tillkortakommanden och hans omedvetenhet om sina egna begränsningar.

Tyko Glas är en man med rigid inställning till mångt och mycket, han har svårt att fungera flexibelt i sociala sammanhang och han hyser stark aversion inför både nakenhet och sexualitet. Måhända är hans yrkesval mindre lyckat. I sin ungdom var han en gång förälskad, och nu är han återigen förälskad i den vackra, hjälpsökande Helga. Han tycks dock vara mer förälskad i sin egen föreställning om kvinnan, än i en verklig kvinna av kött och blod. Helga är fast i ett kärlekslöst äktenskap med den mycket äldre, och i sängen påträngande, pastor Gregorius. Hon söker doktorns hjälp att freda sig gentemot makens motbjudande krav och anförtror honom även att hon är förälskad i en annan man, den unge, stilige Klas Recke. Doktorn börjar planera hur han ska kunna hjälpa Helga ...

Vad är det då som driver Tyko Glas att fatta ett så drastiskt beslut som att faktiskt mörda pastor Gregorius? Drivs han av ett altruistisk motiv, är syftet att hjälpa Helga, trots att han inte ser någon möjlighet att själv vinna henne? Eller har han ändå en fantasi om att hon skall bli hans, då maken är röjd ur vägen? Eller kan vetenskapsmannen Glas inte motstå detta tillfälle att utröna hur ett mord går till? Eller är lockelsen att bevisa sin egen överlägsna intelligens och förmåga att undkomma upptäckt och straff oemotståndlig? Eller är handlingen ett drastiskt försök att "grabba tag" i livet, att förändra sin livssituation. Är mordet ett sätt att utmana den tes med vilken Tyko Glas beskriver sitt liv?

"Mig gick livet förbi."

 

När jag läser Gregorius av Bengt Ohlsson kommer även pastorn mig inpå livet. Han väcker mycket ömhet hos mig genom sin längtan efter att bli en älskande människa. Där Glas är en människa med en mycket begränsad förmåga att uppleva känslor, är Gregorius motsatsen. Han hyser, som sagt, en stark önskan om att älska och bli älskad, samtidigt som han fruktar kärleken. Han upplever sina känslor till fullo, han pendlar mellan nattsvart förtvivlan och ett envist hopp om förändring. Framför allt längtar Gregorius efter att bli far, han fantiserar om ett barn att älska och ta hand om. Han hoppas att han någon gång ska bli sedd och accepterad, som han är. Gregorius har också förmåga att se och förstå andra människor, om Glas uttrycker han sig på detta träffande sätt:

"Men jag har sällan mött en så ointaglig människa."

Framför allt är Gregorius en mycket ensam människa, en ensam människa som längtar efter gemenskap, och samtidigt fruktar den. Då han reser till kurorten för att dricka stärkande vatten hoppas han att han lämnat ensamheten bakom sig. Men inte heller detta lyckas pastorn med, och själv beskriver han situationen så här:

"Jag tog tåget. Ensamheten åkte häst och vagn. Det är enda skillnaden. Nu sitter han åter vid mitt bord, och allt är som vanligt."

Bengt Ohlsson beskriver Gregorius på ett mycket kärleksfullt och trovärdigt sätt. Jag uppfattar pastorn som rädd, osäker och upptagen av hur han framstår i andras ögon. Då boken är utläst dröjer sig personerna kvar hos mig, jag undrar hur framtiden skulle tett sig  om inte doktor Glas skridit till verket.

Romanen om Helga utspelar sig ett 20-tal år efter pastorns död, det är nu 30-tal och Helga lever ett tryggt liv som maka till tjänstemannen Ivar. Äktenskapet är inte särskilt lyckligt, maken bedrar Helga, men hon värderar sin välbärgade livsstil så högt att hon kan ha överseende med detta. Helga bär på en livslögn; alla, inklusive maken och flickan själv, tror att äldsta dottern Signes far var pastor Gregorius. Fadern var dock Klas Recke, mannen som Helga bedrog pastorn med. Recke övergav Helga för att gifta sig rikt och lovade att aldrig söka kontakt med sin dotter. Han återvänder nu, alkoholiserad och dödssjuk och vill träffa flickan. Dessutom kommer han med katastrofala nyheter; den sedan länge döde doktor Glas förde dagbok om händelserna kring mordet på Gregorius, och denna dagbok har återfunnits. Innehållet kan visa sig vara mycket komprometterande för Helga. Till skillnad från den ömsinta gestaltningen av Gregorius framstår Helga i Bengt Ohlssons version som ganska självisk och osympatisk. Helga sitter fast i sin egen lögn samtidigt som hon uppdagar att alla närstående sviker och far med osanning.

"Men för de flesta är lögnen som ett par nya skor. De kan klämma åt och göra ont i början, men snart har de format sig efter foten och känns riktigt bekväma."

Jag vet inte om jag ska anklaga författaren eller Helga för att vara långrandig, men boken innehåller lite väl många utvikningar och en del "tankepladder". Vad har människan egentligen emot värmländska? Som läsare upplever jag tyvärr dessutom att jag inte alltid "köper" hennes handlingar. Jag kan på olika sätt intressera mig för och åtminstone delvis förstå både Glas och Gregorius, men Helga blir inte en "levande" person för mig på samma sätt.

Fyra nya

Igår bloggade jag på Kulturkollo om hur jag sliter med att rensa i mina proppfulla bokhyllor. Idag fokuserar vi på det jag nu ska fylla några luckor med. Fyra romaner för 149 kr, det är ju helt galet billigt. På många sätt helt fel prissättning utifrån att skrivande verkligen måste löna sig bättre. Men jag lyckades i alla fall rädda fyra böcker till ett hem där de kommer att uppskattas!

Av Ida Jessen har jag tidigare läst och verkligen gillat En ny tid och Doktor Bagges anagram. Kaptenen och Ann Barbara beskrivs som "en fängslande nybyggarberättelse full av otyglad skönhet, stora drömmar, hårt slit och beslöjad kärlek". Jag tror att jag kommer att älska den.

Av nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah har jag tidigare läst Paradiset, en mycket engagerande berättelse om en ung pojke. Den sista gåvan handlar om människor i exil och verkar passa min smak perfekt. 

Av Anne Enright har jag tidigare läst familjedramat Den gröna vägen, som gav mersmak. Aktrisen handlar om en mor-dotterrelation, ett tema jag ofta gillar. 

Av Claudia Durastanti har jag inte läst något alls, men boken Främlingar jag känner syns ju onekligen. Bernur beskriver den som "en smått lysande pärla till bok", det räcker för att jag omedelbart ska lägga beslag på den. 

Litteraturens ABC – bokstaven B

Missade att delta på bokstaven A, men hänger nu med på Lindas utmaning Litteraturens ABC – bokstaven B.

Berätta om en författare med för- eller efternamn som börjar på B.

Therese Bohman är en samtida svensk författare jag nog läst det mesta av. I mitt tycke är hennes Andromeda fantastisk! Jag är fortfarande lite deppig över att jag inte fick den signerad på Bokmässan, men jag har införskaffat ett ex till min bokhylla i alla fall. I höst kommer en kortroman, Kammakargatan, ut, det ser jag fram emot.

Berätta om en minnesvärd bok med en titel som börjar på B.

Med risk att upprepa mig in absurdum måste jag ju ändå säga att Barabbas av Pär Lagerkvist är den absolut bästa bok jag läst. Men jag håller med Linda om att Blindheten av Saramago också kvalar in på en topplista. 

Tipsa om en riktigt bra biografi.

Jag läser tyvärr sällan biografier, fiktion lockar mig alltid mer än verklighet. En biografi jag verkligen vill läsa är Jag vill sätta världen i rörelse : en biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm.

Favoritfredag - Colm Tóibín

 

Foto: Murdo Macleod

Colm Tóibín är min favorit bland samtida irländska författare. Jag skulle gärna se honom som en framtida nobelpristagare. Med små medel fångar han läsarens intresse och håller det kvar ända till sista punkten. Texterna är en lovsång till långsamheten, samtidigt som Colm Tóibín alltid kryddar skildringarna med lite oväntade element. Framför allt är hans kvinnoskildringar fantastiska. 

Marias testamente fokuserar på Maria, mamman som förlorade sin son. Marias inre präglas av sorgens alla motstridiga känslor. Ilska riktas mot sonens glupska och fåniga efterföljare och mot sonens sätt att utmärka sig och tala i gåtor om sin roll i världen. Skulden över att inte ha gjort nog mycket för att rädda sonen är enorm. Och förtvivlan är så ohyggligt stor att Maria inte ens kan säga sonens namn. 

Namnens hus bygger på myten om Agamemnon, Klytaimnestra, Ifigenia, Elektra och Orestes av bl a Sofokles. Alla de starka känslorna från de ursprungliga berättelserna finns kvar, fördjupas och renodlas i Tóibíns version av tragedin. Namnens hus är en suggestiv och klaustrofobisk berättelse ur tre perspektiv om blind gudstro, vanvettig sorg och ursinnig hämnd. Gudarnas roll är nedtonad, det är människorna som smider planer och handlar.

Nora Webster är en långsam och lågmäld gestaltning av sorg och en berättelse om de stora händelser som aldrig sker. De religiösa och politiska sammanhangen ger romanen en tydlig plats i historien, samtidigt som Noras upplevelser av sorg och saknad är universella och tidlösa. Skildringen av småstadsmentaliteten och de udda karaktärer som dyker upp ger en humoristisk underton, som samverkar perfekt med allvaret i handlingen. Nora Webster  är en oförglömlig roman om hur vägen till insikt är att tillåta sig själv att sörja och att läka.

Läsning pågår - Svart hjärta

 

Det gör riktigt ont att läsa Silvia Avallones nya roman Svart hjärta, men det gör ont på ett bra sätt. Ett äkta sätt. Här finns inget spekulativt vältrande i elände, utan ett naket gestaltande av skuld, skam, ensamhet och utsatthet. Blir man för evigt fördömd om man begår våldsamma brott i ungdomen?

Återkommer när jag lyssnat klart på en bra inläsning av Lina Young Forsberg.

Tisdagstrion: Selma Lagerlöf

När Robert på Mina skrivna ord har en utmaning om Selma Lagerlöf måste jag ju så klart delta, även om inte mina favoriter kommer att vara särskilt unika. 

Dags för veckans tisdagstrio. Vem var den där prästen som äntligen stod i predikstolen? Och vad hette gåsen som Nils Holgersson satt på? Denna tisdags tema är: Selma Lagerlöf. Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Jerusalem är berättelsen om en stark väckelsevåg som delar socknen Nås i Dalarna. En handfull familjer följer Guds kallelse och beger sig till Jerusalem för att leva ett sant kristet liv i gemenskap med varandra för att invänta Herrens återkomst. Andra väljer att stanna i hemlandet och bruka sin jord. En av huvudpersonerna, Ingmar, strävar efter att leva upp till bygdens förväntningar på honom. Traditionellt är Ingmarssönerna på Ingmarsgården de ledande i socknen, dock har Ingmar utan egen förskyllan förlorat fädernesgården. För att få tillbaka gården tvingas han offra kärleken och gifta sig med en kvinna han inte älskar. Hans älskade fästmö Gertrud tar då sin tillflykt till religionen och flyttar med de andra sockenborna till Jerusalem. I Jerusalem får hon flera uppenbarelser och hon blir allvarligt sjuk. Jerusalem är en enastående läsupplevelse med en engagerande handling, fantastiska miljöskildringar, och fängslande karaktärer. Min "favoritselma". 

En herrgårdssägen handlar om den unge studenten Gunnar Hede, som efter avklarad examen planerar att återvända hem som brukspatron på familjegården Munkhyttan. Gunnar är inte medveten om att familjen kommit på obestånd och riskerar att förlora gården. I stället för att studera ägnar han sig åt att spela fiol. När Gunnar uppdagar sanningen om familjens ekonomiska situation överger han studierna och ger sig ut att tjäna pengar som gårdfarihandlare. Han köper en flock getter för att sälja vidare, men dessa dör under svåra lidanden i en snöstorm. Då fästmön strax därefter slår upp förlovningen förlorar Gunnar förståndet och iklär sig rollen av den tokiga "Getabocken". Trots galenskapen lyckas han rädda en ung flicka från en säker död, en flicka som sedermera med kärlekens makt lyckas frigöra honom från det mörker som omger hans själ. Älskar den framför allt framför allt p g a dess psykologiska trovärdighet och karaktären Fru sorg.

Den heliga natten av Selma Lagerlöf är en novellsamling som innehåller sex berättelser med varierande julteman. "Den heliga natten" och "Flykten från Egypten" utspelar sig i "Österlandet" och handlar om Jesu födelse och om hur Josef, Maria och Jesus flyr undan kung Herodes dödsdom över alla gossebarn. "Gudsfreden", "Frid på jorden", "Lyktan" och "Legenden om julrosorna" utspelar sig i Sverige. Berättelserna gestaltar de mirakel som uppstår när människan verkligen förlitar sig på Guds ord, och betonar vikten av att ödmjuka sig inför Gud, att stå vid sitt ord och hålla fred under julen. Liksom i alla Selmas Lagerlöfs berättelser finns kärleken med som en vägledande kraft och övernaturliga händelser vävs in i det vardagliga livet.

Själv är jag mest förtjust i "Flykten till Egypten", en vemodig, vacker berättelse om den stora palmen som böjer sig inför det lilla Jesusbarnet och känner igen den störste konungen. Det är ett intressant berättartekniskt grepp att låta palmen föra ordet och jag tycker om budskapet om den beskyddande Guden: 

"För vilken av våra fiender ska vi rädas, då din styrka skyddar oss?"

Kära läsplattan

 

Jag gillar att läsa på många olika sätt, med öronen, i en pappersbok, på telefonen och framför allt på min gamla läsplatta. Jag köpte den 2013 och har framför allt använt den till att läsa lite "tyngre" litteratur. Typ Anna Karenina på tusentals sidor! Men även romaner i vanlig tjocklek läser jag gärna på plattan, som är smidig att ha med sig och vänligare för ögonen än telefonen. 

På vilka sätt läser ni helst?

Läsning pågår - Vad som helst är möjligt

 

I Vad som helst är möjligt av Elizabeth Strout får vi återse Lucy från Mitt namn är Lucy Barton och lära känna människorna i hennes hembygd. De olika kapitlen är löst sammanhängande och gestaltar på olika sätt mänskliga brister, önskningar och djupaste behov av meningsfullhet, tillhörighet, trygghet och kärlek. Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom är en slogan som används i vissa psykologiska sammanhang, jag är inte säker på att alla människorna i Strouts världar skulle hålla med. 

Liksom i tidigare romaner visar författaren en enastående förmåga att gestalta människornas inre genom enkla, träffsäkra dialoger och skildringar av vardagshandlingar. Helt sanslöst bra. 

Pizzeria Roma - Elin Persson

Med ett litet leende på läpparna och ro i kroppen lyssnade på Elin Perssons Pizzeria Roma, i uppläsning av Lennart Jähkel, under min sista semestervecka. Det här är en alldeles underbar, lite lätt vemodig, skildring av vänskapen mellan några mer eller mindre skröpliga gubbar. 

De har blivit lite till åren nu, gubbarna på verkstan. Det monotona, tunga jobbet har tagit ut sin rätt, någon har problem med benen, någon med ryggen och någon med lungorna. När man blir sjukskriven gäller det att ha rutiner, att inte bara bli sittande hemma. Magnus väntar på ryggoperation, men försöker så länge det är möjligt att ta sig till pizzerian för ett snack med de andra och en pizza. Det är ovant att gå hemma när man hela livet jobbat och gjort rätt för sig. Och inte helt lätt med alla papper och Försäkringskassan som kräver sitt. Som tur är finns hans bäste vän, Kenneth, där för att hjälpa till med allt möjligt.

Berättelsen utspelar sig i en liten ort, rätt lik den jag växte upp i. Med få väl valda ord, tecknar författaren porträtt av människor jag känner igen. Fokus ligger på det vardagliga, på sysslorna som måste skötas. Magnus har arbetat som svetsare i hela sitt liv, och kroppen har tagit så mycket stryk av detta, att den är slut innan pensionen kommer. Berättelsen om Magnus får mig att tänka på många andra: Henning i Fogelströms stadserie, Brickens pappa i Vibeke Olssons svit om sågverket och alla de utslitna kvinnokroppar Moa Martinson skrev om. 

Sammantaget är Pizzeria Roma en varm, varsamt berättad historia om vardag och kroppslighet, om kärlek och vänskap och om livet i en alldeles vanligt by. Läs den!

PIZZERIA ROMA
Författare: Elin Persson
Förlag: Wahlström &v Widstrand (2025)
Uppläsare: Lennart Jähkel