onsdag 19 juni 2013

Den unge Werthers lidanden

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe översatt av Ralf Parland, utgiven av Norstedts, 2011

Mycket kortfattat handlar Den unge Werthers lidanden om en ung konstnärssjäl som på grund av olyckliga kärlekshistorier lämnat sin hemstad för en vistelse på landsbygden. Där träffar han den unga Lotte, en vacker flicka vars livuppgift det är att efter moderns död ta hand om de yngre syskonen. Lotte är trolovad med Albert, men detta avskräcker inte Werther som omedelbart blir häftigt förälskad. Så småningom utvecklas Werthers förälskelse till besatthet, en feberaktig lidelse som leder till att han tar sitt liv.

Den unge Werthers lidanden inleds med ett kort stycke av ett berättarjag som presenterar sig som den som samlat in Werthers brev och sammanställt dem till en bok. I slutet av romanen återkommer denne berättare och låter läsaren ta del av händelseförloppet under Werthers sista dagar i livet på ett, till synes, objektivt sätt. Däremellan består texten av Werthers ”egna” ord som han skriver i brev till sin vän Wilhelm. Genom att använda en ramberättelse runt ”breven” med ett helt annat tilltal framstår breven som autentiska. I större delen av berättelsen är det således enbart Werthers röst som hörs, de andra huvudpersonernas handlingar och utsagor filtreras och tolkas genom honom. Allt är subjektivt och berättas i ett långsamt tempo med en hel del utvikningar. Språket är poetiskt och fyllt av utropstecken när Werther utgjuter sin själ. Känslotillstånd gestaltas ofta genom metaforer: ”Men stunden för mitt vissnande är nära, nära den storm som skövlar mina löv!” (s 178). Karaktärerna besitter komplexa egenskaper och de utvecklas över tid.

Den unge Werthers lidanden präglas i mycket hög grad av förromantikernas naturdyrkan och konstnärernas utanförskap. Tidigt i romanen framskymtar att Werther dragit sig undan omvärlden och att han är nöjd med att bara vara: ”Jag är så lycklig, käre vän, så helt försjunken i känslan av rofyllt vara att min konst lider av det” (s 19). Han har skapat sig en egen värld utifrån sina inre föreställningar. Werther beskriver svärmiskt naturen och de människor han träffar på landsbygden. Han låter sig hänföras av omgivningen och tycks uppleva omvärlden som en förlängning eller förstärkning av det egna jaget; den balkväll känslorna för Lotte växer sig starka avslutas med ett åskväder och då Werther senare översvämmas av sina känslor översvämmas naturen av tövatten.

Som den typiske förromantikern betonar Werther känslan framför förnuftet medan Albert, och i viss mån även Lotte, står för ett mer rationellt sätt att tänka (enligt Werthers framställning i breven). Werther och Albert hamnar i dispyt om självmord, där Albert ser självmordet som en svaghet medan Werther intar en empatisk ståndpunkt och hävdar att människans förmåga att bära sitt lidande är begränsad. Han jämför med fysiska sjukdomar och menar att det kan vara lika svårt att överleva ensamhet, övergivenhet och själslig nöd som att överleva febersjukdomar. Även Lotte försöker förmå Werther att lugna sig och ta kontroll över sina känslor. I slutet av romanen blir Werther alltmer labil och verklighetsfrånvänd, hans känslotillstånd pendlar kraftigt mellan närmast hysterisk utlevelse och inåtvänd melankoli. Han har slutat läsa Homeros till förmån för den stormiga, suggestiva, kaotiska Ossians sånger och förirrar sig in i myternas värld.

Den för Sturm und Drangrörelsen typiska kritiken av det borgerliga samhället återfinns upprepade gånger i Den unge Werthers lidanden: ”Förra veckan var det fråga om ett slädparti, men det grälades om rangen så att hela nöjet gick om intet” (s 103). Likaså finns här kritik riktad mot utifrån kommande kunskap: ”En annan tråkig sak är att fursten ofta talar om saker som han endast läst eller hört talas om, varvid hans synpunkter inskränker sig till det som andra pådyvlat” (s 117).

Den unge Werthers lidanden bör läsas i sitt historiska sammanhang för att förstås på rätt sätt. Läst med dagens glasögon uppfattas Werther lätt som överdrivet känslosam och hysterisk. Romanens vackra, poetiska språk gör den dock till en klassiker som är intressant än idag.

(Ett litet utdrag ur en tenta på litteraturkursen.)

4 kommentarer:

  1. Minns att vi analyserade lite delar ur den i gymnasiet, men skulle gärna läsa den i sin helhet någon gång :)

    SvaraRadera
  2. Vet att jag blev väldigt förtjust i denna när jag läste den under litt.vet-kursen :-)

    SvaraRadera
  3. den är bara så bra, värt att läsas än ♥

    SvaraRadera
  4. hej jag heter erik och är 17 år och b ehöver hjälp med svaren

    SvaraRadera