söndag 23 juni 2013

Thérèse Raquin

Thérèse Raquin av Émile Zola, översatt av Göte Bjurman, utgiven av Klassikerförlaget Steniq, 2010

I korthet handlar Thérèse Raquin om den föräldralösa Thérèse som växer upp hos sin faster och sin sjuklige kusin Camille. Fastern beslutar tidigt att barnen ska gifta sig med varandra och de gör så utan att protestera, trots att ingen passion finns mellan dem. Efter giftermålet flyttar familjen till Paris, där fastern öppnar en sybehörsaffär. Livet går sin gilla gång tills Camilles vän Laurent en dag kommer på besök (experimentet inleds). Omedelbar, intensiv attraktion uppstår mellan Thérèse och Laurent, som inleder en kärleksaffär. För att få möjlighet att tillfredsställa sina begär dödar Thérèse och Laurent kallblodigt Camille. Men i stället för att leva lyckliga tillsammans drabbas de båda av skräckinjagande syner av Camilles vålnad. Till slut drivs de att ta sina egna liv.

Thérèse Raquin är berättad i tredje person av en allvetande berättarröst som inte lämnar något utrymme för tveksamheter och tolkningar. Tonfallet är neutralt och icke-fördömande samtidigt som den avsevärda mängden negativa adjektiv tidigt skapar en undergångsstämning.

Zolas avsikt med romanen var att ”förklara den egendomliga förening som kan uppstå mellan två olika temperament” och visa ”de allvarliga störningar som uppstår hos en blodfull natur då den kommer i kontakt med en nervös natur” (s 6). Han ansåg sig dissekera mänskligt beteende på samma sätt som obducenten dissekerade de dödas kroppar. Det är i framhävandet av människan som en biologisk varelse och i de omsorgsfullt utmejslade karaktärsdragen hos huvudpersonerna Zolas vetenskapliga ansats blir tydlig. Camille var sjuklig under uppväxten och klemades bort av modern: ”Denna klena stackare vars mjuka, slappa kropp aldrig hade skakats av något begär” (s 32). Enda gången han drev igenom sin vilja var när familjen flyttade till Paris. Thérèse tvingades under uppväxten leva samma instängda, händelsefattiga liv som Camille, utåt sett var hon alltid passiv och lydig. Hon lärde sig tidigt att tygla sin livlighet ”men i sitt inre förde hon en glödande lidelsefull existens” (s 18), ett arv från den afrikanska modern: ”hennes mors blod, detta blod som brann i hennes ådror...” (s 39). Thérèse påverkades även av senare yttre omständigheter: ”Denna plötsliga kärlek till läsning fick ett stort inflytande på hennes temperament. Hon förvärvade en nervös känslighet som kom henne att skratta eller gråta utan orsak” (s 90). Laurent beskrivs genomgående som en osympatisk och egoistisk person. Hans kroppsliga konstitution framhäver hans inre egenskaper, en låg panna, stark lukt, enorma händer och välutvecklade muskler får läsaren att förstå att Laurent inte är någon tankens man. Hans ”blodfullhet” är påtaglig och ett resultat av uppväxten på landet.

Även när det gäller känsloreaktioner används ett kroppsligt bildspråk. När Thérèse blir orolig blir hon febrig och Laurent drabbas efter mordet av en psykosomatisk reaktion med ett brännande sår på halsen: ”Hans ånger var enbart fysiskt betingad” (s 134). Skuldkänslorna efter mordet hanteras inte på ett mentalt plan, i stället får paret olika kroppsliga symtom och de ser Camilles vålnad i otäcka hallucinationer.

I romanen jämförs ofta huvudpersonerna med maskiner och med djur. Detta speglade samtiden som präglades av nya maskinella konstruktioner och Darwins teorier. Likheterna med maskiner förstärker föreställningen om människan som en förprogrammerad varelse utan egen fri vilja. Det Zola visar i romanen är att vissa betingelser oundvikligen leder till vissa resultat, den determinism han företräder är lika obönhörlig som de gamla grekiska gudarna. Jämförelsen med djur kan ses som en betoning av människans ”djuriska” drifter. Zola använder också påfallande ofta liknelser, jämförelser och metaforer som skildrar förställning och skådespeleri: ”Medan Thérèse med det fulländade hyckleri som hennes uppväxt hade tränat henne i spelade utled och nedstämd...” (s 109). Karaktärerna är dynamiska, men i mitt tycke ensidigt skildrade eftersom deras handlingar enbart styrs av egenintresse, de uppvisar inga ”goda” (altruistiska) sidor.

Karaktäristiskt för Thérèse Raquin är även de detaljerade miljöskildringarna. Här finns mörker, fukt, källare, gravar, otrevliga dunster och en ohygglig beskrivning av bårhuset. Miljöskildringarna förstärker den deprimerande, ångestladdade stämningen i berättelsen: ”Den gulnade, dammiga skyltningen tycktes dela husets sorg..” (s 82). Beskrivningarna av miljöerna skapar hos läsaren snarare en klaustrofobisk känsloupplevelse än en detaljerad visuell bild.

Thérèse Raquin är ett mycket intressant tidsdokument, vars sätt att beskriva och förstå människan måste ses i sitt tidssammanhang. I vår tid är romanen en sträckläsare som fångar sin läsare i ett järngrepp. Språket och handlingen driver läsaren andlöst framåt i en ruggig känsla av att allt ändå är för sent.

3 kommentarer:

  1. Boken håller än, inte så länge sedan jag läste om den...

    SvaraRadera
  2. Mitt enda minne av boken är att jag tyckte att den var riktigt äcklig, den och Flugornas herre. Jag läste båda på gymnasiet. Men det kan man ju se som att det är en bra bok, jag kommer ju ihåg den fortfarande tio år senare.

    SvaraRadera