Norska favoriter - Vigdis Hjorth

Foto: Agnete Brun

Vigdis Hjorth är en av Norges främsta författare och den författare som i mitt tycke allra bäst gestaltar komplexa, konfliktfyllda relationer mellan barn och föräldrar. 

Vigdis Hjorth är mest känd för romanen Arv och miljö, en roman som väckt många diskussioner kring hur mycket som är fiktion och hur mycket som är självupplevt. Läs gärna mer om detta i Vi Läser. 

Arv och miljö handlar om Bergliot, som hamnar i en häftig diskussion med sina syskon i samband med ett arv. Föräldrarna har fyra barn, men har nu meddelat att de två yngsta döttrarna ska särbehandlas och ärva mer. Bergliot bröt med sin familj mer än tjugo år tidigare, men kräver nu att få berätta om sina erfarenheter under uppväxten och att bli lyssnad på. Många smärtsamma minnen och hemligheter avslöjas, konflikten eskalerar och blir outhärdligt svår. 

Författaren skriver initierat och inlevelsefullt, osentimentalt och med bitsk humor. Samt på ett underbart, rytmiskt språk.

Är mor död? handlar om den medelålders konstnären Johanna, som efter många år i exil återvänder till sin hemstad. Under åren utomlands var kontakten med familjen helt bruten, hon återvände inte heller hem till sin fars begravning. När nu maken avlidit beslutar hon sig för att flytta hem och återuppta kontakten med modern. 

Sammantaget är Är mor död? en träffsäker och avgrundsdjup skildring av dysfunktionella relationer, en upprivande och intensiv berättelse som håller läsaren i ett järngrepp. Sanslöst bra!

Femton år: den revolutionära våren handlar om den unga Paulas uppväxt och övergång från ett trygg och lite naiv bild av verkligheten till en medveten, självständig och ganska upprorisk attityd. Författaren har en exceptionell förmåga att gestalta känslomässiga nyanser, vilket skapar en unik upplevelse av närhet mellan läsaren och texten. Berättelsen om hur Paula upptäcker mammans lögner kryper under skinnet och lämnar mig andlös. Litteratur när den är som bäst!

Norska favoriter - Tarjei Vesaas

Foto: Nasjonalbiblioteket

Tarjei Vesaas, född 1897 i Telemark, debuterade 1923 med Menneskebonn. Han skrev på nynorska och anses idag vara en av Norges mest betydande modernister. Tarjei Vesaas skrev även poesi och dramatik, men är främst känd för sina bygderomaner och noveller i realistisk stil. Bland de mest välkända verken är Fåglarna (1957) och Isslottet (1963). Läs gärna mer om författaren och hans verk här.

Isslottet handlar om den gryende vänskapen mellan två elvaåriga flickor, Siss och Unn. Trots deras olikheter - Unn är inåtvänd och har nyligen mist sin mor, Siss är utåtriktad och mycket populär - dras de till varandra, och Unn avslöjar att hon har en hemlighet. Dagen efter kommer inte Unn till skolan, hon har försvunnit in i en isformation, liknande ett isslott, och förblir borta. Siss blir som frusen inuti, hon känner sig förpliktigad att fortsätta vara Unns vän, och drar sig undan från gemenskapen med andra kamrater. Familjen och vännerna försöker förgäves få henne att leva upp igen. 

Isslottet är en vacker och vemodig berättelse, som på ett finstämt sätt fångar det sköra i en ny vänskap. Tarjei Vesaas tilldelades Nordiska rådets litteraturpris för Isslottet 1964 med motiveringen att: "i en lyhörd stil gestaltar (romanen) själsliga realiteter till en betvingande vision av människans ensamhet och sökande efter gemenskap”. Romanen präglas av den iskyla som strålar ut från isslottet och balanserar mellan realism och en gestaltning av dolda, övernaturliga, skrämmande krafter i naturen. Sammantaget är Isslottet en suggestiv och hemlighetsfull roman, som inte avslöjar allt. 

Fåglarna är en av Tarjei Vesaas mest hyllade verk, den betraktas som en klassiker inom norsk litteratur och är enligt Karl Ove Knausgård: "den bästa norska roman som någonsin skrivits". Romanen handlar om syskonen Mattis och Hege, som sedan länge bor tillsammans i ett litet hus vid en sjö. Hege kämpar på alla sätt och vis för att kunna sätta mat på bordet och ta hand om den lilla familjen. Mattis gör vad han kan för att hjälpa till, men tankarna far lite som de vill och skiljer ibland inte tydligt mellan fantasi och verklighet. Mattis uppfattar händelser i naturen både som goda och onda förebud och han kämpar med förlamande rädslor. Hege föreslår att Mattis ska bli färjekarl för att ha något att göra och osannolikt nog får han en dag en passagerare, en man som kommer att flytta in hos syskonen. Allt förändras när Mattis inte längre är Heges enda viktiga person.  

På ett enkelt och exakt språk, samt med många nyanser och psykologisk träffsäkerhet gestaltar författaren en komplex persons inre föreställningar, fantasier och drömmar. Mattis lever i symbios med naturen, skogen och dess invånare skildras poetiskt med en hög grad av symbolik. Sammantaget är Fåglarna en oerhört fängslande och samtidigt lättläst berättelse om ensamhet och rädsla för att vara annorlunda. Det är lätt att hålla med Karl Ove Knausgård om att detta är litteratur som måste läsas!

Norska favoriter - Kjersti Anfinnsen

Kjersti Anfinnsen besökte förra årets Bokmässa och jag lyssnade på hennes samtal om kärlek på ålderns höst vid flera tillfällen. Kjersti Anfinnsen debuterade 2012 med romanen Det var grønt. Med böckerna om Birgitte Solheim har författaren både hyllats av kritiker och nått en bred läsekrets i såväl Norge som en rad andra länder. 

De sista smekningarna är den inledande delen i trilogin om den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim. Romanen handlar om de sista åren i livet, en tid när kroppen och minnet sviker, vänner faller ifrån och den egna betydelsen tycks minska. 

Birgitte bor ensam i en lägenhet i Paris, efter att ha haft en framgångsrik karriär som hjärtkirurg. Hon har levt sitt (arbets)liv i en mansdominerad miljö, vilket krävt hela hennes engagemang. Familj och barn valdes bort, men än har Birgitte inte gett upp hoppet om kärleken. Kan den dyka upp på ålderns höst? Numera tillbringar dock Birgitte större delen av tiden i sin lägenhet, där hon då och då samtalar digitalt med systern i Norge. Kontakterna med andra blir allt färre och ansträngningen att lämna lägenheten allt mindre lockande. 

Birgitte är en mycket intressant och komplex karaktär, som inte är alltigenom sympatisk. Hon har livet genom fokuserat på framgång och arbete på bekostnad av djupa relationer och kärlek. Med en växande sorg, kombinerad med självdistans och bitsk humor, ser hon tillbaka på sitt liv och funderar över sina livsval. 

Det kunde ha blivit oerhört dystert, men författaren balanserar tyngd och sorg med en osentimental gestaltning, skoningslös ärlighet, och ett envist hopp. Sammantaget en mycket fin berättelse, skriven i kortfattad stil, och en karaktär jag längtar efter att återse.

I andra delen av trilogin - Ögonblick för evigheten - finner Birgitte kärleken Javiér. 

Tredje delen - Dödsverk - handlar om ålderdomens sista fas och om vägen mot det oundvikliga slutet. Boken kommer (äntligen!) att ges ut i slutet av den här månaden. 

Norska favoriter - Torborg Nedreaas

Copyright/fotograf: Aschehoug Norge

Torborg Nedreaas (1906–1987) anses vara en av Norges mest framstående efterkrigsförfattare, om än relativt okänd i Sverige. Hon var politiskt radikal och skrev om klasskillnader, fattigdom och förtryck. 1945 debuterade hon med novellsamlingen Bak skapet står øksen. Flera av novellerna skildrade händelser under andra världskriget, hon skrev bland annat om ”tyskejenterna”, d v s norska kvinnor som hade förhållanden med tyska soldater. De här kvinnorna utsattes för både rättsövergrepp och trakasserier efter krigsslutet, och många deporterades till Tyskland. Torborg Nedreaas hade stor betydelse i kampen för fri abort, samtidigt som hon också värnade om barnets rätt att födas in i en jämställd värld. 1947 fick hon sitt stora genombrott med med romanen Av månsken växer ingenting. Hennes författarskap blev belönat med flera priser, 1972 blev hon nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Torborg Nedreaas har berättat att hon fick idén till Av månsken växer ingenting när hon en sen natt lyssnade på en ung kvinnas berättelse om sitt liv, och dagen efter läste en notis i en tidning om kvinnor som dog till följd av illegala aborter. Dessa två händelser vävdes samman till en makalös och gripande berättelse om en ung kvinnas förälskelse i - eller kanske snarare besatthet av - en äldre man, och de ohyggligt smärtsamma konsekvenserna av deras kärleksmöten. 

I romanen möts en man och en kvinna på en järnvägsstation, hon följer med honom hem och berättar under natten om sitt liv, om sin förtärande kärlek till mannen Johannes, och om de barn hon inte fött. Formen - kvinnans berättande som intensivt och uppfordrande söker en lyssnare - är en viktig faktor bakom den starka upplevelse man som läsare drabbas av. Det här är en roman som skapar hetsig läsning, som är svår att avbryta. 

Flickan är bara femton år när hon blir förälskad i sin lärare Johannes. Ett par år senare möts de igen och inleder ett hemligt förhållande. Förutom åldersskillnaden kommer de från olika världar: flickan är dotter till en fattig, utsliten gruvarbetare, medan Johannes strävar efter att göra ett gott parti för att ”komma sig upp” och gifter sig med apotekarens dotter. Trots detta inleds en kärleksrelation som kommer att pågå, av och till, under större delen av deras liv. Det är en lidelsefull kärleksrelation fylld av begär, passion och svek. Om och om igen. Och en kvinna som alltid står ensam att försöka hantera de plågsamma konsekvenserna av den fysiska kärleken.

Sammantaget är Av månsken växer ingenting en oerhört drabbande berättelse om passion som drivs till sin spets, om en relation så ojämlik att den kan jämställas med övergrepp. 

Läs gärna min recension i helhet på Kulturkollo. 

För några dagar sedan utkom första delen i trilogin om Herdis Hauge - Trollskärvan. Trilogin beskrivs som en omvälvande uppväxtskildring från tiden före och under första världskriget och första delen tilldelades Kritikerpriset 1950. Jag ser oerhört mycket fram emot att läsa de här böckerna.

En smakbit ur Jag är inte sådan här egentligen

Återigen dags för En smakebit på söndag hos Mias bokhörna. Det har varit en stökig vecka med en kortisonkur för min hosta och väldigt lite sömn. Men mkt blev i alla fall gjort i trädgården. Har haft ljudbok i öronen mest hela tiden, här kommer en smakbit ur Jag är inte sådan här egentligen av Marie Aubert, en mycket bra roman med fokus på relationer.

”Mamma skötte trädgården, hon fortsatte med det även efter att vi tog över och hon flyttade. Hon kom på besök med ett par gamla trädgårdshandskar liksom av en slump nedstuckna i väskan och började rensa i rabatterna eller plocka äpplen från de två äppelträden, precis som hon gjort sedan jag var liten. Hon kunde namnen på alla olika rosor, skötte om dem och visste hur de skulle beskäras och när man skulle täcka dem med halm för vintern. Ellen protesterade först, kände sig nog lite trampad på tårna för att mamma skulle sköta trädgården som om den fortfarande var hennes, men Ellen är ju inte intresserad av trädgårdsskötsel, och jag har aldrig varit någon trädgårdsmästare heller, så egentligen var vi glada för att trädgården var så fin utan att vi behövde ägna oss så mycket åt den. Det kändes som en lyx att kunna gå runt bland de feta, överdådiga rosorna, rosa och gula och röda, stora som händer, mörkgröna blad som glänste.”